Göteborgsbaserade Beverly Kills är aktuella med sitt debutalbum Kaleido som släpps den 30 september. Jag är nyfiken och gillar singlarna som har släppts så jag kontaktar John Jonsén och Alma Westerlund för att hitta en tid för ett samtal. Vi träffas en härlig septembereftermiddag på Ölstugan Tullen vid Mariaplan och inleder ett trevligt samtal, men vi börjar med lite intressant historia om bandet.
Hur skapades Beverly Kills en gång i tiden?
– Åååh, utbrister Alma, vi träffades på festivalen Umeå Open 2016 och hade varit musiker på olika håll.
– Från början skulle jag sjunga och spela gitarr, minns John, men jag är inte bra på det. Vi spelade in ”Peach Melba” som vår första demo med en fuktig replokalsmik.
”Det är ett spektrum mellan hård postpunk och mjuk indie – och det är väldigt abstrakt”
– Jag spelar gitarr på den, berättar Alma. Sedan spelade vi in tre låtar till. ”Peach Melba” kommer att vara med på albumet.
Hur beskriver ni er musik för någon som aldrig har hört er?
– Jag hatar den frågan, säger Alma med ett skratt. Det är svårt att hitta objektiviteten. Vi arbetar mycket med kontraster. Det är ett spektrum mellan hård postpunk och mjuk indie – och det är väldigt abstrakt. Textskrivande tar jag från samtiden och texterna är kanaliserade genom mig utan att nödvändigtvis vara självupplevda. De kan till exempel vara politiska eller handla om personlig utveckling och känslor. Vi är fortfarande växande som musiker. Soundet är inte stöpt i en form.
John lägger till att musiken handlar om mycket mer än att stänga in sig i en genre.
– Det är viktigt att våga experimentera och viktigt att ha en bredd, mycket av mycket. Bandet är så personligt och kärt för oss så det är svårt att beskriva.
En ganska regnig decemberkväll i Göteborg 2018 spelade Beverly Kills på Café Hängmattan. HYMN presenterade ett band under festivalen VIVA SOUNDS och det var just Beverly Kills. Jag var där och spelningen var grym. Trots att bandet inte funnits mer än drygt ett år kändes det som att de gjorde något av det mest självklara som finns när de stod på scenen och trots att deras ljudbild på ett sätt var bekant gjorde de något alldeles eget på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare.
Vad minns ni från den kvällen och den tiden?
– Jag var fruktansvärt nervös, inleder John. Vi hade stora förväntningar på den spelningen och vi gjorde laminerade visitkort som vi skulle ha under delegatmötena på VIVA SOUNDS. Vi tänkte att om vi gör detta bra kommer det leda till något bra. Den spelningen gav oss ett skivkontrakt och vidare samarbeta med Westside Music Sweden.
– Vi hade gjort sju spelningar innan den, minns Alma. Då hade vi precis kommit in på Göteborgsscenen och jag hade en bra känsla.
– Jag minns att någon skrek ”Spela Fourteen” från publiken och insåg då att folk kände igen våra låtar, avslutar John.
Därefter har det blivit mer live, både i Sverige och utomlands, och precis när restriktionerna kring pandemin slog till under vårvintern 2020 befann ni er i New York. Hur var det?
– Till att börja med var det sjukt att åka till New York, konstaterar Alma.
– Det var en stor grej för oss. Vi skulle spela på festivalen The New Colossus och vi åkte trots att man började prata allt mer om pandemin, minns John. En helt okänd kille som heter Jason Thomas hörde av sig och erbjöd oss gratis boende hemma hos honom under festivalen. Vi bodde hos honom och han älskar Sverige, är duktig på svenska och extremt rolig. En dag stod vi på hans balkong och då kände vi att vi hade träffat en vän för evigt.
”Vi skulle spela på festivalen The New Colossus och vi åkte trots att man började prata allt mer om pandemin”
– Men så slog Corona ned som en bomb. Vi skulle göra tre spelningar den 11-13 mars och den 11 mars stängdes gränserna. Vi blev oroliga och började fundera på hur vi skulle ta oss hem. Allt fler artister ställde in och det var inte så mycket folk på festivalen. Nästan alla var hemma. Det var helt tomt på Times Square! Vi hade bokat hemresan den 17 mars och planet fylldes med resenärer på väg hem till Europa.
– Många var sjuka på planet och vi satt med ansiktsmasker, fortsätter John med mer allvar i rösten.
– Jag blev så sjuk när jag kom hem, minns Alma.
En annan regnig kväll, Valborgsmässoafton 2020, spelade ni live på Welfare Sounds Drive-in på Bananpiren (Welfare Sounds fyllde fem år, Beverly Kills släppte debut-EP och festen var egentligen tänkt att vara på Pustervik, men restriktioner satte stopp för det). Jag kollade på TV:n hemma, mitt under pandemin, och minns att jag upplevde det som väldigt annorlunda med livemusik inför bilar på en asfaltplan. Vad minns ni från den kvällen?
– Pyrotekniken minns jag, inleder Alma. Vi har aldrig haft pyro tidigare. Det var sjukt att få göra en sådan spelning och det var inte den releasespelning jag hade väntat mig. Men det var så mycket Welfarekärlek.
– Ibland kollar jag på bilderna från den kvällen och vi är alla så glada, säger hon med ett leende.
– Världen hade precis stängt ned, Terra hade precis släppt en grym platta och vi hade släppt vår EP, konstaterar John.
Hur har pandemiperioden annars påverkat Beverly Kills?
Alma inleder med att konstatera att de ha vuxit som musiker och tagit mycket mer ansvar.
– En konsert är en upplevelse som skapar minnen, men när streamingen kom blev det konst som kommer att sparas och det medvetandegör musiken på ett annat sätt. Vi fick släppa på gränserna. Pandemin har även gjort att jag blivit ljudnörd (syntar). Det har funnits tid på ett annat sätt.
John reflekterar över att de fick mer frihet att utveckla soundet.
– Vi var väldigt aktiva och skrev mycket nytt material som vi testade och vi letade svaren i frågan ”vad det är folk gillar med vår musik?”
Ni är aktuella med ert debutalbum som släpps den 30 september. Hur gick det till när ni spelade in skivan?
– Vi hängde hos vår trummis Hampus Höggren julen 2020 och konstaterade att vi hade tillräckligt mycket för en skiva, minns Alma.
– Vi hade tio studiodagar i januari 2021 och det var kompromisslöst och kul, fortsätter John.
”Vi hade tio studiodagar i januari 2021 och det var kompromisslöst och kul”
– Vi skrev även på låtarna under inspelningssessionen. Jag har skrivit studiodagbok och vi var väldigt ofta här på Tullen efteråt, skrattar Alma, samtidigt som det blir självklart för mig varför John och Alma ville träffas just här.
Plötsligt ser jag det som ett särskilt privilegium att få sitta här tillsammans med Alma och John och lyssna på deras berättelser. Cirkeln slöts på ett vackert sätt.
Vi har redan kunnat lyssna på singlarna ”The Getaway”, ”Amour Fou” och ”Fantasia”. Jag tycker att soundet är lite annorlunda, till exempel mer delay på gitarren än tidigare. Hur upplever ni ljudbilden i relation till tidigare släpp?
– Det har alltid varit mycket delay, inleder John. ”The Getaway” är långsam och vi har sällan spelat långsamt så jag la punkterade 1/8-delar på delayet på den. Jag ville synka med Almas synt. Helt plötsligt hade vi tid att arbeta med rytm, takt och puls på ett annat sätt. ”The Getaway” var den sista låt vi skrev till skivan.
Vad kan ni mer berätta om plattan?
– Jag tror att… John tystnar och funderar.
– Jag tror att hela poängen är att vi ska kunna kombinera den hårda postpunken med den mjuka indien. Gitarren får ofta backa för att synten ska få mer plats. Gitarrlåtarna fick flytta på sig och alla musiker fick hitta sin plats. Vi trodde att vi skulle göra en mörk postpunkskiva men det blev något annat.
Alma konstaterar att skivan på något sätt är en resa. En låt (”Peach Melba”, min anm.) är äldre än vår debut-EP och John nickar:
– Vi har verkligen gjort en resa.
Ni spelar på Oceanen i Göteborg i samband med släppet den 30 september. Vad kan man förvänta sig som besökare den kvällen?
– Vi kommer att spela hela plattan i sin helhet, säger Alma lite hemlighetsfullt, och vi är väldigt glada för att Spunsugar är med samma kväll.
Jag tänker tillbaka till Alma och Johns upplevelser i New York precis när pandemirestriktionerna slog till stenhårt på många platser i världen. Det är en fantastisk historia, att en okänd man erbjuder Beverly Kills boende i hans hem och att det sedan utvecklas till något som känns som evig vänskap. Den 30 september kommer Jason Thomas att vara en av människorna i publiken på Oceanen. Han reser till Sverige för att uppleva Beverly Kills releasefest. Jag blir behagligt varm bara av tanken.
Vad händer framöver?
– Vi ska till festivalen Reeperbahn i Hamburg den 23 september och göra lite radio och sessions. Den 7 oktober spelar vi på Hus 7 i Stockholm och sedan har vi lite lösa trådar.
”Vi ska till festivalen Reeperbahn i Hamburg den 23 september och göra lite radio och sessions”
– Det vore skönt att få några helger där vi kan skriva lite nytt, konstaterar båda.
Avslutningsvis, den allra första låt jag hörde med er var singeln ”Dreamless” som fortfarande har en särskild plats i mitt hjärta. Vad kan ni berätta om den låten?
– Ååååh, wow, utbrister Alma, den skrevs på ren intuition.
– Vi hade ”Revellers” och ”Melodrama”, men vi behövde en ny singel, minns John. Vi skrev låten på 30-40 minuter. Melodislingan hade jag haft historiskt och Alma hade haft en liknande.
– Texten skrev jag i studion, berättar Alma.
Det blir slutorden och Alma och John måste skynda till ett möte. Jag lämnar Tullen och går ut på Älvsborgsgatan. I en av almarna står en turkduva och tittar på mig. Det fanns en tid för länge sedan när jag hade väldigt bra koll på turkduvorna i Majorna, men saker förändras och får göra det. Precis som Alma och John berättade om hur de trodde att de skulle göra en mörk postpunkskiva och vi har något helt annat att se fram emot om ett tag. Jag gillar det. Man ska alltid försöka hitta saker som känns rätt i olika miljöer tillfällen och så länge man trivs räcker det väldigt långt. Jag ser till att börja med fram emot att trivas på Oceanen den 30 september.
