Det har gått över 10 år sedan Suede reformerade sig som grupp och Autofiction är det fjärde albumet i denna nya era. På skivorna som gruppen har släppt under 10-talet har ljudbilden framförallt präglats av pampiga arrangemang – med ett stort fokus på långa instrumentala partier. Detta “punkalbum”, enligt Brett Anderson själv, är något av en återgång till soundet som gjorde Suede till ett av nittiotalets viktigaste britpopband.
Öppningspåret, “She Still Leads Me On”, är en hyllning till Andersons avlidne mor. När sången börjar undrar jag om det är Suede eller Morrissey vi hör, Brett Anderson gör nämligen en klockren imitation av den forne The Smiths-sångaren. Men efter cirka en minut hörs den oefterhärmliga dramatiska falsetten – en fantastisk start på skivan.
Skivan börjar som sagt starkt, men efterföljande låtar håller inte alls samma nivå som inledningen. Det är först mot slutet av plattan som de verkligt bra spåren dyker upp. Visst hör man punkinfluenserna i låtar som “Black Ice” och “Turn Off Your Brain and Yell”. Visst hör man också flörten med 90-talet i “It’s Always The Quiet Ones”. En låt som hade passat utmärkt på debuten eller varför inte på Dog Man Star.
På plattans bästa spår, “Shadow Self”, faller allt på plats. Det låter rått, det låter postpunk – det låter som något från valfritt 80-tals album av The Cure eller Bauhaus. Den avslutande halvan av skivan är så pass vass att jag håller detta som gruppens bästa album sedan återföreningen.
[Suede Limited/BMG, 16 september]
