Om ung och arg är epitet som alltid förknippats med punken, kan man vid det här laget även lägga till epiteten gammal och bitter. 45 år sedan 1977 är rörelsen minst lika vital som då med såväl arga tonåringar som Dålig Isolering, Jönzzonligan och Borgerlig Begravning som de griniga gamla gubbar som står på scen när Medley i Malmö arrangerar en kväll i gubbpunkens tecken.
Först ut på scen är ett av landets absolut första punkband Incest Brothers som bildades i Järfälla redan 1977. Efter några intensiva år med bland annat en medverkan på splitplattan Bakverk 80 tillsammans med KSMB och Travolta Kids, två TV-dokumentärer och en inspelning av det som tre år senare skulle bli minialbumet Tre år försent gick medlemmarna åt skilda håll 1981. Johnny Essing så småningom till bob hund och Bergman Rock och några av de andra till 3kant som senare utvecklades till Köttgrottorna som nuförtiden även utgör halva Charta 77 (eller kanske snarare Kötta 77).
Dagens upplaga av Incest Brothers har hållit igång sedan 2019 och består av sångaren och basisten Stefan ”Mongo” Enger (Köttgrottorna, Charta 77, Krymplings), sångaren och gitarristen Sören ”Sir N” Andersson, trummisen Hans-Peter ”Happy” Törnblom (Köttgrottorna) och gitarristen Janne Olsson (Köttgrottorna, Charta 77, KSMB), som visserligen inte var med i bandet när det begav sig men som åtminstone spelat tillsammans med Mongo och Happy i Köttgrottorna sedan 1985. Således ett väldigt sammansvetsat gäng och även om det är lätt att leva på gamla meriter när man funnits i 45 år och haft en paus på nästan 40 av dem känns det ändå inte enbart som en nostalgitripp.
Under spelningens gång hinner de riva av i stort sett samtliga låtar från bandets karriär och förutom ”Discofnask” (en tramsig hatlåt till John Travolta och hela discokulturen) känns texterna fortfarande förvånansvärt tidlöst angelägna och tillägnas såväl Vladimir Putin som söndagens valresultat. Spexigt och humoristiskt men med en allvarlig och samhällskommenterande underton. Som i ”Köpt identitet” när Sir N använder en snapsflaska som slide eller när han i The Valves-covern ”For Adolfs Only” iklär sig officershatt och tandborstmustasch.
Bandets första sångare Hazze Johannesson dyker upp för några svettigt röjiga duetter med Happy på ”Dom lurar mig” och ”Ajo ajo” medan Janne sätter sig bakom trummorna. Och så dyker saxofonisten Ronneby-Bosse upp på ”Discofnask”. Konsertens absoluta höjdpunkt måste nog ändå vara när de som extranummer framför en lite mer avskalad version av hitlåten ”Jag är oskyldig”. Frågan är dock hur oskyldiga Incest Brothers egentligen är. Var inte Janne Olsson med i gisslandramat på Norrmalmstorg?
Troublemakers från Göteborg är kanske inte fullt lika gamla utan bildades först 1981, samma år som Incest Brothers egentligen la av. De bildades dock ur kvarlevorna av Göteborgs första punkband Göteborg Sound tillsammans med sångaren Christer ”Blomman” Blomgren från de lika legendariska Perverts (där även folk som Freddie Wadling, Slitz-mogulen Mats Drougge och Lasse ”Dolores” Otterström hade ingått). De forna Soundet-medlemmarna försvann rätt snart ur bandet och förutom Blomman består Troublemakers idag av gitarristen Arild ”Psychobilly” Hanssen (Bastardes, Smash It Up), basisten Crippa ”Elvis” Odin (Attentat, GBG Punx, Psychotic Youth, Ellen Jamesians, mfl) och trummisen Erik Fastén (Franska Trion, Stormfågel, Köket, Smash It Up, mfl).
Det har gått elaka rykten sedan senaste albumet En sista skål släpptes förra hösten att de skulle vara på väg att lägga ner. Men ett segare band än Troublemakers är svåra att hitta. Inte ens den hjärtattack Blomman drabbades av häromåret är någonting som kan få mannen som personifierar den råa arbetargöteborgskan att tackla av.
Göteborgskan är för övrigt en stor del av bandets identitet. Inte bara att de personifierar hela Göteborgspunkens historia. Under kvällens gång river de även av Göteborg Sounds ”Dom e efter mej” och Perverts ”Ronka” som om de vore deras egna låtar (och det är det ju). I ett avskalat sjok blir det ytterligare en lektion i Göteborgs musikhistoria med tolkningar av både Nationalteaterns Bob Dylan-översättning ”Men bara om min älskade väntar” och Danielsson & Pekkaninis sommarplåga ”Som sommaren”. Och till tonerna av ”Du gamla, du fria” avslutas den vackra göteborgsbetraktelsen ”När månen lyser klar” i ett stolt ”Ja, jag vill hellre dö än bo i Stockholm”.
Lokalpatriotismen är en stor del av Troublemakers identitet, men snarare som i form av antiimperialism och decentraliseringsiver än i form av nationalism och främlingsfientlighet. Utan hjärta stannar Sverige. Och det är inte utan att de både hyllar skånska rockhjältar som Kal P Dal och Peps Persson och att Crippa försöker sig på ett ”En kall öl ska va kall” på klingande låtsas-skånska. Norrmannen Arild vågar sig till och med på att häckla staden genom att utse fotbollslaget GAIS till vinnare av Nobels fredspris med motiveringen ”Inget anfall, inget försvar”.
I övrigt kännetecknas bandets ljudbild kanske främst av Arilds karakteristiska gitarrspel bestående av lika praktfullt stolta melodislingor som suggestiva surfriff som ger skäl åt smeknamnet Psychobilly. Tillsammans med de allsångsvänliga refrängerna skapta för fotbollskörer. I såväl frenetiska dängor som ”Lilla Blå IIB”, ”Jobba, jobba, jobba” och ”Hjältarna skålar i blod” som i de mer patosfyllt vemodiga ”Utan hjärta stannar Sverige”, ”Faller en, faller alla” och ”Ingenting är värt nånting”. Den sistnämnda får en extra dimension när Arild berättar att första gången han fick höra den hade hans pappa precis dött. Ingenting är värt nånting om du går där ensam.
Allt som allt en vacker kväll i gubbpunkens tecken. Vem har sagt att man behöver bli trött och seg bara för att man fått lite erfarenhet? Än kan man brista ut i både pogo och mosh. Än kan man ryta till mot överhet och orättvisor. Oavsett vad ryktet säger finns det alltid tid för en sista skål. Och på vägen hem hör jag någon i lokalen utbrista att Troublemakers är landets absolut bästa liveband. Fullt så långt skulle kanske inte jag sträcka mig. Men ändå inte långt ifrån.
