Lasse Bengtsson är en helt vanlig medelålders man från Halmstad. Någon gång på 80-talet dök han upp som den mystiske Demian D med sin mörkt synthiga postpunk. Någon gång har han dykt upp som Ika Nords skelett Åke. En gång har han till och med dykt upp som Lisa Ekdahl. Oftast dyker han dock upp i egenskap av Lars Demian.
Och även om den där Lasse Bengtsson ständigt lyser igenom är Lars Demian någon helt annan. Lika dunkel som dramatisk. Det mörka och det mystiska från Demian D och det kusligt rangliga från Åke finns ständigt närvarande, men likaså det tillförlitliga berättandet från Lisa Ekdahl. Lika fast rotad i svensk vistradition som i det experimentellt mörka. Lika ståtligt och propert som punkigt och burleskt. Lika sorgset socialrealistiskt som tillspetsat teatraliskt. Ett teatraliskt uttryck som ger personlighet åt den raspiga barytonen trots att han inte sjunger på sin egen dialekt. En teatralitet som kommer väl till gagn när jag ser honom på den första av de två kvällarna han håller hov på Victoriateatern i Malmö.
Vid sin sida har han sin ständige sidekick David Tallroth, en mångsidig och säregen multiinstrumentalist som kvällen till ära hoppar mellan aparta elgitarrslingor, dova bastubor, gråtande barytontubor, flinka banjor och yxiga trummor. Ofta samtidigt. Säckpipan har han dock glömt hemma. Demian själv hoppar också mellan flera olika instrument. Sexsträngad banjo, elgitarr och Victoriateaterns mytomspunna flygel. Tillsammans framstår de som en svårmodig gycklarduo. Ett kringresande varietésällskap som framför sina dråpligt absurdistiska berättelser till kantigt balkangung med egendomliga tonarter. En ljudbild som skapar en ironiskt teatral grogrund för den underfundiga satiren.
Misärmuntra berättelser om häxor, fotomodeller och porrskådisar. Om svenskhet, sexturism och om rädslorna för det okända. Självömkande gråtvalser om manlig gråt. Moderna skillingtryck om Bin Laden. Soliga reklamjinglar för knark. Ångestfyllda fyllevisor. Och ett krasst konstaterande att man får vara glad att man åtminstone inte är död. Och vad som är lögn och vad som är sanning spelar inte så stor roll.
”Häxan” utspelar sig i Malmö, närmare bestämt på Gamla Väster. I ”Helt jävla ensam” har han tvivlat på livet i Malmö och i ”Pengar” har de rika sitt paradis just här, i Turning Torso. Och när han berättar om en blöt utekväll i Grekland tillsammans med Carl XVI Gustaf utger någon i publiken sig för att vara just kungen, varpå en annan bjuder Demian på en öl av märket Kung.
Tio år sedan senaste skivan Svenne tills du dör (2012) har i stort sett alla låtar hunnit bli gamla klassiker och stundtals känns det lite som att han lever på gamla meriter. Den ännu outgivna ”På kåken nu” bådar dock gott för framtiden, även om Lasse hävdar att den skrevs redan 1912.
Det som skiljer Lasse från den han var för tio år sedan är snarare alla oväntade covers som genomsyrar spelningen igenom. Precis som han gjorde med andra låtar redan på tredje albumet Favoriter i dur & moll (1992) och EPn Att inte vara Pär Gezzle (2009). Gamla schlagers som Åke Wassings ”Se, nu tittar lilla solen in igen”, Åke Grönbergs ”Gungeligung”, Lill-Babs ”Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini” (ursprungligen inspelad av Brian Hyland) och Anna-Lena Löfgrens ”Regniga natt”, moderna schlagers som Lena Philipssons ”Det gör ont” men också proggklassiker som Nationalteaterns ”Bängen trålar” och Philemon Arthur & the Dung s ”Ingenting i din hjärna”. Omtolkade till oigenkännlighet. Dur har blivit moll. Fyrtakt har blivit tretakt. Och spöklikt unison stämsång med Davids ljusa tenor som kanske inte riktigt lämnar plats för fraseringar men som ändå är ett kul grepp.
Väldigt personliga tolkningar helt enkelt. Så mycket bättre kan slänga sig i väggen! Men när en tredjedel av den två timmar långa konserten består av sådana tolkningar försvinner överraskningseffekten och det blir lite enahanda. Det är ju ändå Lasses underfundigt finurliga och bitskt satiriska originallåtar jag kommit dit för att få höra. Han får helt enkelt skriva några till.
