Det var en halvgrå och blåsig inledning på veckan i Göteborg. Vinden svepte fram över Göta älv och påminde alltmer om den annalkande hösten. Några löv landade på vattnet och flöt långsamt bortåt. Det kändes nästan som när en låt tonas ut i slutet och försvinner för alltid. Mina steg gick därefter mot Pustervik vid Järntorget.
Dawn Landes har släppt massor av fin musik sedan mitten av 2000-talet. Den Kentuckyfödda mångsidiga musikern stod på kvällens program i matsalen och jag möttes av flera kända ansikten när jag kom till lokalen vid åttatiden.
Dawn Landes släppte det strålande albumet Bluebird 2014 och jag hoppades främst på låtar därifrån när hon gick på scen strax före halv nio och inledde med “Meet Me at the River”. Det lät strålande. De röda skynkena och den orange belysningen ramade in scenen och kort därefter spelades Jimmie Driftwoods “What Is the Colour of the Soul of a Man” som följdes av underbara “Try to Make a Fire Burn Again”, “Bloodhound” och “Bluebird” så jag fick min dos av Bluebird-albumet på bästa sätt och vilken sångerska hon är!
Det krävs något extra om man ska stå ensam på en scen med en akustisk gitarr och underhålla en publik i över en timme, men det var en enkel uppgift för Dawn Landes denna kväll. Hon varvade sina fina låtar med intressanta, tänkvärda, allvarliga och ibland humoristiska mellansnack. Andra höjdpunkter var “War on Women” och “I’m Your Mama” som framfördes a cappella. “Oh Amelia”, som visade sig handla om en petrell, fick mig att plötsligt få fina minnesbilder från Dakar i Senegal där jag såg spetsstjärtade petreller flyga vackert över Atlanten för alltför länge sedan.
Vi bjöds även på flera covers. En ganska rivig version av John Prines “Angel from Montgomery” fick mig att smälta fullständigt och under Dolly Partons “Longer Than Always” fick vi i publiken vara Chet Atkins-stämman i refrängen. Det satte punkt för konserten vid halvtiotiden, men det blev så klart extranummer efter publikens jubel. Då fick vi höra en ny låt innan det var dags för “Love Song”. Tiden stod plötsligt stilla och sången förtrollade oss. Det var en perfekt avslutning på en väldigt fin konsert.
Jag lämnade Pustervik snabbt för att hinna med en buss, men hann kapsla in orden I can’t count on anything but the day and night, I wanna write you a love song with my life i mitt hjärta innan jag gick nedför trappan och återigen togs emot av den härliga septembervinden över trottoaren.
