Det som ursprungligen var tänkt att bli en glas- och porslinsfabrik på Södergatan i Malmö blev istället en biografteater när det invigdes för lite drygt 100 år sedan. En av landets främsta premiärbiografer med sina 1044 sittplatser på såväl parkett och balkong som kungaloge, landets största bioduk, stora kristallkronor och en guldfoajé med äkta persiska mattor och statyer av marmor. Prål. Lyx. Flärd. Sedan återinvigningen 2004 har lokalen främst använts till konserter och dansföreställningar men den filmiska elegansen lever kvar. Något som kanske blir extra tydligt när Moonica Mac ställer sig på Palladiums scen.
Atmosfären andas av en motsägelsefull tidlöshet som färdas obehindrat mellan tid och rum. Mycket tack vare Moonicas lika filmiskt eleganta som naket spröda sopran som hela tiden befinner sig någonstans i gränslandet mellan kylig praktfullhet, helande tröst och sorgset vemod. Stark och sårbar. Skör och oslagbar. Nära och intim men ändå i en avlägsen feberdröm som man inte riktigt kommer åt. En porlande klar elegans som skulle kunna vara hämtad från den epok då Palladium byggdes men som också för tankarna till såväl Monica Zetterlund som lite mer samtida artister som Knyttet Larsson och Mathilda Brink. Och en luftig sårbarhet som stundtals får mig att dra paralleller till Slowgold. Men också med en självklar attityd som doftar av Py Bäckman. Ett trolskt sagoväsen från de dalska skogarna men också en urban storstadstjej i läderjacka som nuförtiden bosatt sig i Stockholm. En enkel dalkulla och en grandios primadonna. Lisa Brolander. Moonica Mac.
Ljudbilden som hon omger sig av bygger också på förhållandet mellan samma filmiska tidlöshet och brokiga eklekticism. Gammaldags schlager och sofistikerad jazz möts av drömska synthar och indiepop. Följsamma nylongitarrer och drömska synthmattor. Dova synthbasar och en gammal Höfner-bas. Smygande vispar och pampiga stockar. Alltihopa framfört av en ombytlig trio som hoppar från det ena instrumentet till det andra låt efter låt. Bröderna Hannes (trummor, gitarrer, synthar, många gånger samtidigt) och Linus Hasselberg (elgitarr, akustisk gitarr, elbas) och Ima Baeza Bilgin (synthar, piano, elorgel, elbas) och med jämna mellanrum hänger Moonica på sig den nylonsträngade gitarren.
En och en halv timme fylld av sorgsenhet och fridfull tröst beslöjad av en filmisk elegans som för det hela åt det lite överjordiska. Men som Moonica säger kan man både gråta och ha kul samtidigt och hon har mycket humor. Med jämna mellanrum bryter hon av med ett ironiskt skrålande ”Woahwoahwoahwoah!” och skojar om att hon borde haft kravallstaket. Gubbjazzsvänget i ”Komma” där Höfner-basen nästan låter som en kontrabas hävdar hon svänger precis som det gör när riktigt gamla människor sitter och klappar lite lätt på låret. Hon pratar om hur befriande det är att kunna rimma på dalmål så att ”fin” rimmar på ”hela ti’n”. Och om hur ”all aska” låter som ”Alaska”.
Men mest av allt rör det sig om grubblande förtroliga berättelser om mänskliga relationer. Ofta sorgset men ibland mer tröstande. Intimt och personligt men beslöjat som en filmiskt overklig dröm. Den stora biosalongen står dock lite i vägen för att närheten ska gå fram hela vägen. Kanske gör de vackra låtarna sig bäst när artister som Knyttet Larsson och Hanna Roos lite anspråkslöst framför dem på kvarterskrogen Mässingshornets öppna scen.
