I mitt universum är Roger Karlsson en av de verkligt stora. Från Inferno med sin vemodiga vrålrock via folkpopen i Tuk Tuk Rally till de episka berättelserna i eget namn. Alltid med en lika vässad penna som glödande hjärta och förutom Loke Nyberg är han enskilt den som tydligast påverkat mitt sätt att skriva låttexter.
Fem år sedan senaste albumet Gubbjävelvärld och med ett helt nytt band i ryggen kan det nionde soloalbumet Mitt universum upplevas som en nystart. I likhet med allt annat såhär efter pandemin. Samtidigt känns det också som att Roger mest sitter i dammet och sorterar bilder ur ett söndernött arkiv. Bilder som han sparat och plomberat från ett annorlunda liv. Förtroliga uppväxtskildringar om allt som fått honom att bli den han är. Om uppväxten bland alla kulvertar och prång i Stockholmsförorten Alby. Om de gemensamma dragen med mamma Birgit, Midsommarkransens okrönta prinsessa som andades genom bälgen på sitt dragspel. Om rötterna i den sörmländska myllan och föräldrarnas uppbrott med den flera hundraåriga torpar- och statarsläkttraditionen. Och om hur brorsan råkade starta en eldsvåda som barn.
Det är berättelsen om alla de människor han mött längs vägen. Sagan om ett folk som levde och försvann, som trampade mot solen i ett rocketstyreland. Kraken från Damaskus, kungen av Centrum. Spättan som snodde bilar. Johnny som rymde från kåken. Melina den väna som flyttade tillbaka till Kalibrien. En vän som blev sönderslagen på skolgården, en annan av vakterna på stan. Och en tredje som blivit ren. Gubbarna på bänken. Månglarna. Tattarna. Sagan om ett folk som ingen visste att det fanns. De som alltid tvivlar på om CV:t räcker till. De som hamnat en bit bortom vägen. Men det är också där sökarna hittar sitt land. I det som utgör Roger Karlssons universum. Alby. Huddinge. Tumba. Ågesta. Midsommarkransen. Bland klotter och blekta papiljotter. Bland allt det där som kanske inte skapar några kvällstidningsrubriker men som på något omärkligt vis ändå gör avtryck i historien. Om de som bor under bron och om de som lämnar sin invanda zon genom att dansa på räcket till den. Det stora i det lilla. Det är stunderna som räknas, skit i resultat.
Visst har Roger Karlsson berättat liknande historier förut. Barndomsskildringar som ”Äppelkriget”, ”Vi som ville fram” och ”En gång till”. Socialromantiska personporträtt som ”Beirut Bar”, ”Världens minsta man” och ”Flingor”. Förortsbetraktelser som ”Ågesta, december”, ”Centrumsymfoni” och ”Alby 1981”. Ändå är det som att det aldrig varit lika tydligt som nu, aldrig lika konceptuellt. Faktum är att trots att det rymmer så mycket tror jag inte att Roger gjort ett lika enhetligt album förut, lika sammanhållet. Inte bara tematiskt, utan även när det gäller ljudbild. Ett album, inte en samling låtar.
Efter femton år och fem album med i stort sett samma band har han med det nya bandet hittat något annat. ”Tumbas Bruce Springsteen” har lämnat den bredbenta Heartland-rocken för ett mer avskalat, akustiskt album. Samtidigt som det också skiljer sig en hel del från Indiansommar. Visst får man varken glömma Emil Olins fylliga trummor, Christer Falks brusande elorglar och Rogers innerliga tremologitarrer. Men ljudbilden kretsar oftare kring det mer akustiska. Kring Rogers hypnotiska fingerspel på stålsträngad gitarr. Kring Björn Erikssons varma kontrabasgångar och dova stråkbasar. Kring Christers ödsliga pianoklink, smygande saxofoner och luftiga klarinetter. Och så en mängd inslag här och där av lite allt möjligt, som exempelvis Björn Börjessons varma mandoliner och David Bryntessons återhållsamma bleckblås. Lika vemodigt och avskalat som patosfyllt och romantiskt. Ärligt. Naket. Koncist.
Om det inte vore för ”I väntan” där det plötsligt helt bryter av mot allt han någonsin gjort innan. Visserligen skulle den urbant hiphopinspirerade ljudbilden kunna smälta in i förortsromantiken på samma sätt som de kyliga programmerade trummorna smälter in i åttiotalsnostalgin. Men likt det Lars Demian gjorde på Elvis & Jesus & jag faller den enhetliga karaktär som resten vilar på. En varm och intim stämning jag gärna stannar kvar i så länge jag får. Något jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om. Men några rader här får räcka med risk för pekoral.
[Beat Butchers, 2 september]
