KKPA. KSM3. Vad är det med så långa bandnamn att de mest går under sina förkortningar? Är K en ovanligt bra bokstav att förkorta? Är det något som är särskilt vanligt bland gubbpunken?
Det är några av frågorna som snurrar i skallen när jag kliver innanför dörrarna på Medley i Malmö för höstens första spelning. Kvällen inleds av Trelleborgs stolthet KKPA. Det är kortform för Kasta Kånkelbär På Astrid men det könsrocksdoftande namnet är egentligen inte särskilt representativt för bandet. Ikväll spelar de inte ens den putslustigt småbarnsliga och spexigt underfundiga ”Plüra är güld”. Kanske rymmer namnets kortform helt enkelt så mycket annat än vad det gör i sin fulla längd. Kanske är det flamsigaste under hela spelningen att höstens första spelning inleds med en låt som heter ”En dag i maj”.
Ofta rör det sig snarare om brötig trallpunk med lika delar melankoliska folktoner som tjuriga metalriff. Argt och sorgset om vartannat. Med en bitter eftersmak. På världsläget i allmänhet och såhär lagom inför valet läggs det mycket fokus på den parlamentariska rasismen. Dagen till ära har deras skivbolag Second Class Kids Records till råga på allt släppt den antirasistiska samlingsplattan Sveriges jävla hjärta där de medverkar med två låtar från deras nyligen släppta album Pestens tid.
Det hela blir följaktligen en inofficiell släppfest för samlingsplattan och i övrigt kretsar låtlistan (med några få undantag) kring det senaste albumet. Ett album som pekar ut en ny riktning för trelleborgarna som spelat sin Strebers-doftande trallpunk med tydliga metalinfluenser i över trettio år. Mycket tack vare de nya bandmedlemmarna. Egentligen är det bara sångaren och gitarristen Martin Hansson som varit med sedan start. Den andra gitarristen Mathias Engman gick med för ungefär fem år sedan. Bandets övriga medlemmar är betydligt nyare än så och i och med dem har bandet hittat en ny inriktning. Martin Wegrens (Skav) galopperande trummor med skarpa virvlar och dånande dubbelkaggar skapar en klarare, mer distinkt ljudbild.
Att KKPA alltid varit starkt influerade av Strebers är ingen hemlighet men när de plockar in basisten Ztikkan ”Zchnukko” Blomberg (Strebers, Dia Psalma, Rojnes) drar de mer in i Dia Psalma-land. De vågar dra ner på tempot utan att för den sakens skull förlora intensitet. Och folkmusikinfluenserna är tydligare än förut, utöver den sedvanliga trallpunkspolkan (såkallad d-takt).
Visst ekar det av Contact i den gamla dängan ”Mineralhjärtat” men aldrig lika fullt ut som i mördarvalsen ”Pestens tid” eller i Ulke-kompositionen ”En värld utan människor”. För att inte tala om den tunga Hoven Droven-doftande polskan ”En riktig man” som gästas av Jenka Jenkins från Vet Hut. Och mitt i alltihopa dyker det upp en rad sillastämmor, taktartsbyten och tonartshöjningar. Och i den gladlynta schlagerpunken ”Propaganda” stämmer några ynglingar i publiken upp i en ringdans.
Kvällens huvudakt är KSM3 från Stockholm, ett band som är ett resultat av en krånglig historia om smutsiga bråk om historieförfalskning, upphovsrätt och förtal. Jag väljer att inte gå in alltför mycket i några detaljer men grunden handlar om den schism som ligger mellan de som idag kallar sig för KSMB, några av de forna medlemmarna samt KSMB-sångaren Michael Alonzos (Stockholms Negrer) gamla kompband Fas 3. Men inget ont som inte för något gott med sig och mitt i alltihopa föddes en fin vänskap mellan de gamla KSMB-medlemmarna och Fas 3. Och ett band.
Namnet är självklart en hopslagning av bägge banden. Det legendariska förstavågenpunkbandet KSMB bildades 1977 som fjortonmannabandet Skärholmens Punkensemble men när medlemsantalet snart bantades ner tog de sig ett nytt namn. Det florerar rykten om att KSMB (likt KKPA) skulle stå för något ekivokt men faktum är att det är hämtat från en sketch i radioprogrammet Hemma Hos där Kjell Alinge och Janne Forssell spånade fram olika namn till dansband. Stig-Sunes Med Berit var ett av de framspånade namnen men en felhörning ledde till det tredje. Bort med ryggen på B:et bara.
Man skulle helt enkelt kunna säga att KSM3 står för Kurt-Sunes Med Trio där Kurt-Sunes består av sångaren och gitarristen Johan Johansson (KSMB, Strindbergs, John Lenin, Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, mm) och gitarristen Peter ”Ampull” Schölander (KSMB, John Lenin, Alien Beat, Fabriken, mm) med sina lika mjuka som genomträngande slingor uppbackade av en trio bestående av gitarristen Tony Johansson (ej släkt med Johan men duettpartner i ”Atomreggae”), basisten Johannes Borgström (Imperial State Electric, Captain Murphy) och trummisen Robban Eriksson (Strindbergs, Hellacopters, Lars Winnerbäck, mm).
På tiden det begav sig satt Johan Johansson bakom trummorna och skrev merparten av låtarna. Till skillnad från de som kallar sig KSMB idag spelar bandet alltså sina egna låtar. Klassiska KSMB-dängor som ”Blått & guld”, ”Polsk zchlager”, ”Klockan 8” och ”Sex noll två”, några av den första punkvågens utan tvekan mest välskrivna låtar. Och några låtar Johan skrivit senare. Underfundigt bitska betraktelser till lika oväntade ackordföljder som allsångsvänliga melodier. Ändå finns det någon underliggande känsla av att KSM3 mest lever på gamla meriter, att även de blivit något av ett coverband på sig själva. Två nyare låtar spelas åtminstone och den senaste singeln ”Skjut dig själv och skit i andra” är en stor favorit. En punkbluesig och vresigt underfundig känga till alla marknadstalibaner och välfärdscharlataner som rear ut och säljer av och skövlar människors hem.
Det är helt enkelt ingen tvekan om var hjärtat sitter i KSM3s kärleksbombade värld. Som när Johan kläcker ur sig ett ”Om några dagar är det val, det här är vad vi har att bjuda på” och hela publiken börjar skandera ”Fuck SD! Fuck SD!” varpå den gamla KSMB-dängan ”Jag vill bara dansa” (även inspelad med Larz-Kristerz) förses med en ny dagsaktuell text. Eller när nyliberalismen och dess riskkapitalister som knäcker käppen för din far och stänger dagis för ditt barn får sig en välriktad känga mitt i nyllet i den kuplettartat sarkastiska solodängan ”Skit”.
Och publiken vill verkligen dansa. Såhär röjigt och svettigt har det aldrig varit på Medley förut, möjligtvis med undantag för när Golvad Grävling och Kampsport spelade häromveckan har jag hört på ryktesväg. Stök. KKPA:s prydliga ringdans är nu utbytt mot ett vilt ståhej. Pogo. Inte en jävel kan stå still. Monitorerna är på väg att välta. Johans mikrofonstativ får en knuff mot munnen mitt i ”Atomreggae” men han lyckas styra upp det innan allt går paj. Ja, det är bra, bara slå, ge mig spö. Det är bra, bara slå. Jag vill dö! Eller som Hasse Burman sjunger i högtalarna när de klivit av scenen: ”Stockholmare borde skjutas!”.
En fin kväll. Utan tvekan den absolut röjigaste spelningen jag någonsin varit med om på Medley. Och den slutar inte där. När jag drar vidare till krogen efteråt tillsammans med några vänner spelas det ett flertal KSMB-dängor i högtalarna. En spelning som lämnar ett stort avtryck på hela stan.
