När tunnelbanorna pryds av främlingsfientliga partisymboler likt tågen mot Auschwitz. När statsministern yrar om Somalitowns. När ett parti bildat av gamla SS-soldater hotar att bli det största partiet i den kommande regeringen. När de andra partierna tävlar om vem som kommer på mest populistiska förslag (som att språktesta tvååringar, DNA-testa vid utlänningskontroller, massdiagnostisera femåringar i förorten och att husrannsaka utan någon som helst konkret brottsmisstanke). Då är det hög tid att säga ifrån.
Lagom till valet släpper trallpunksbolaget Second Class Kids Records samlingsplattan Sveriges jävla hjärta. Den andra volymen i en antirasistisk samlingsserie som startades inför valet 2018 med Sveriges jävla ryggrad och lagom till valet 2026 förväntar jag mig att de kommit till Sveriges jävla hjärna. Arton specialskrivna tidigare outgivna dängor med nio av banden ur Second Class Kids Records stall. Gotisk skräckmetal, rock’n’rollig punkblues och kanske framförallt melodisk trallpunk i ett rasande tempo. Hela Sveriges jävla hjärta, från Trelleborg till Kiruna.
Skivan inleds av bolagets guldkalvar Lastkaj 14 som är det enda bandet som även var med på första volymen för fyra år sedan. Den gången var det ett knippe okuvliga duetter tillsammans med Bonni Pontén (Asta Kask, Cosa Nostra, Johnny Kask, mm), Mart Hällgren (De Lyckliga Kompisarna, Total Egon, Krymplings, mm) och Loke Nyberg (Räfven, Jordbrand, Plogvägen, mm).
Tre urstarka dängor som tillhörde något av det absolut bästa Lastkaj 14 nånsin gjort. Den här gången når de kanske inte riktigt fullt upp till samma höjder, men det rör sig ändå om välskriven trallpunk med lika delar ilska och melankoli och en minst lika stark duettkänsla tack vare att sången delas av bandets samtliga fyra medlemmar, om än dominerat av basisten Pierre ”Stryparn” Petterssons (Skumdum) karga baryton.
Gitarristen Ammy ”Bulten” Olofssons förtvivlade sopran får dock ännu mer utrymme i Borensbergsbaserade EPAs två efterföljande låtar. Frenetiskt och skramligt så det stundtals drar åt ett melodiskt hardcorehåll i ett sådant tempo att den dryga minut ”Kappvändare” varar lyckas rymma en hel del. Men med en melodisk lätthet och ett melankoliskt Kapten Grå-doftande slutackord i ”Syndabocken” som gör det hela till något helt annat.
Gävlebaserade Fruktansvärld debuterade starkt förra hösten med den kanske starkaste sidan på splitalbumet Pengarna eller livet tillsammans med Lastkaj 14. Och det säger en hel del. Den gången lät de väldigt mycket som Asta Kask fast bättre. Den här gången rör det sig snarare om mer traditionell trallpunk med melankoliska gitarrslingor och molldränkta folkinfluerade melodier, en ljudbild som vittnar om att sångaren Thomas Österberg vuxit upp i Hofors. Lika starkt som föregångaren och med dess Margareta Sandstedt-samplade räkneexempelsintro och en text som uppmanar lyssnaren att nyttja sin röst i valet mot mörka högerkrafter skulle jag nog se ”Urnan” som hela samlingens ledmotiv.
Luleåbaserade N:a Hospitalet är precis så ideologiska och historiekunniga som man kan förvänta sig av ett gäng norrbottningar när de refererar till Weimarrepubliken och svikna socialdemokrater. Ändå känns det aldrig särskilt plakatigt eller för tekniskt, snarare personligt, mycket tack vare Rebecca Ekströms sorgsna röst. Den här gången flirtar de mer med boogierocken än tidigare. Närmre gubbrocken. Och kängan till den vite kränkte mannen Leffe har snurrat på skallen med jämna mellanrum sedan jag fick höra den i akustisk tappning på en vardagsrumskonsert i Luleå i somras.
Mariestadsanknutna Slaveriet har alltid blandat in en mängd olika uttryck i sin punk. Den här gången blir det inslag av såväl skagitarrer och call-and-response-körer som hardcorebröt i den relativt raka rocken. Och den här gången sjunger den energiska sångerskan Angelica ”Loppan” Gustavsson råare än någonsin förut, precis som Magnus ”Bjurre” Bjuréns (Asta Kask, Cosa Nostra) trummor upplevs fetare och stadigare. Två poetiska samhällsbetraktelser om höstens hårda kalla blåa vindar. Ett tydligt svar på den egna frågan om det finns kvar nån mänsklighet eller om det är för sent för solidaritet.
Skivans sydligaste bidrag utgörs av KKPA (kortform för Kasta Kånkelbär På Astrid) frånTrelleborg. Deras låtar är de enda tidigare utgivna och släpptes i somras på albumet Pestens tid. Lite synd kan kanske tyckas, fanns det inte några outtakes? Oavsett rör det sig om två av den här samlingens trallvänligaste låtar. Under bandets över 30 år långa karriär har de alltid framstått som lillebröder till Strebers, nu när basisten Ztikkan ”Zchnukko” Blomberg gått med i bandet framträder något helt annat. ”Propaganda” är en gladlynt schlagerpunk med tonartshöjningar och blåsvänliga riff och allt, ”Du har ingen aning” är en vemodig galopptrall med några av scenens absolut snyggaste körer. Jag kan dock inte låta bli att fundera över hur fint kängan hade suttit i käften på den skånska småstaden ifall Martin Hansson hade sjungit med sin egen dialekt.
Att inte ens sjunga på modersmål men ändå få det hela att kännas personligt och originellt är något som Vera Norea från Sundsvall är en mästare på. Mycket tack vare den teatraliska ådra som särskiljer henne som soloartist från det hon gör i den skramliga punktrion Hårdgnissel. Här rör det sig istället om mystiska metalriff, drömska synthar, marschtrummor, cirkusmusik, musichall och skräckrock i en enda salig eklektisk röra, allt framfört med en gotiskt skev humor som för mina tankar till band som Disco Error. Vera får dessutom till den här skivans i särklass roligaste låttitel: ”Oh my god, I hate capitalism so fucking much”.
Samlingens andra engelskspråkiga artist Goondocks kommer också från Sundsvall och är även det ett soloprojekt. Bakom den astoriska pseudonymen gömmer sig Thomas Björling som tidigare spelat i band som Headless Frank, All Is Left (även det ursprungligen ett enmansprojekt) och Animal Nights. Här rör det sig om poppig skatepunk med eftertänksamma melodier, galopperande trummor och pampiga körer som skapar en bandkänsla som får det hela att kännas så mycket större än ett litet enmansprojekt.
Skivan avslutas av samlingens nordligaste band Vintertid från Kirunasom efter arton års tystnad är tillbaka igen. Med samma traditionella röjiga folkmelankoliska och diskantrika trallpunk som känns väldigt hemma i det tidiga nollnolltalet bland band som Näsblod och Frost. Titlar som ”Soldaten Kjells nyans” för tankarna till låtar som Räserbajs ”I magen på Anette” och Coca Carolas ”Bagatellen Kjell” men det hela är befriande fritt från den flamsighet som kännetecknar den typen av trallpunk. Istället genomsyras Vintertid av samma mörker som genomsyrar norra Norrbotten just vid vintertid.
Allt som allt en relevant samling låtar såhär lagom inför valet. Måhända saknas den dramaturgi som skiljer en knippe låtar från ett enhetligt album, men det tillhör ofta själva konceptet med samlingsplattor. Ändå kanaliseras det hela genom den tydliga och angelägna tematiken. Det ultimata soundtracket att ha i hörlurarna på väg mot vallokalen för att höja sin röst mot rasismen. Med allt som hör till. Aldrig stannar det vid ett infantilt ”Sverigedemokraterna e dumma!”. Oftare landar det i en djupare analys över varför läget ser ut som det gör. Om hur de senaste fyrtio åren av nyliberalism och socialdemokratisk visionslöshet lett till bostadsbrist, arbetslöshet och nedskärningar i välfärden. Hur det fått många att känna sig svikna och vilsna och istället febrilt irra runt efter någon annan form av lösning. Men låtarna på den här samlingen visar att det fortfarande finns hopp. Kanske kan vi vända rätt på den här skutan. Än finns det mänsklighet kvar. Än är det inte för sent för solidaritet. Än finns det ett jävla hjärta.
[Second Class Kids Records, 2 september]
