Innan du läser resten av denna text skulle jag vilja be dig att gå och googla efter NOFX skiva “Heavy petting zoo”. Jag väntar…
Välkommen tillbaka. Det du just har sett är the pinnacle av vad som är NOFX sjuka sinne för humor men också deras brutala ansats till att se djupt in i verkligheten och avslöja samhällets vidrigaste sidor.
NOFX föddes 1983 och är den felande, men ack så korrekta, länken mellan 80-talets punk, som blev snabbare och snabbare med åren, innan den nådde Millencolin och Randy under skatepunkens tidiga era. När det var coolare att veta hur man gjorde en kick flip än att faktiskt sätta den. Hur man än ser det är NOFX väldigt mycket viktigare än vad många ger dem cred för. Punkscen, festivalscen, pubscen eller dansbandsgala, de kommer att ha lika mycket cred vart de än kommer och de har aldrig övergett sina rötter.
De har över åren satt många fötter i käften på sig själva men de har ständigt varit kompromisslösa i sin sanna punkinställning till hur samhället fungerar.
Punken var död ett tag. Enligt Fat Mike var det den fantastiska Bad Religionskivan Suffer som ändrade allt för dem och NOFX började anta den form vi är vana med att se dem i idag.
Så om vi ska återvända till Heavy Petting Zoo-omslaget är det en väldigt bra påvisning om vad NOFX har haft för humoristisk inställning till hela sin resa. Det gäller såväl knasiga basgångar som trumpetsolon och låtar om att döda regeringen. Och när de är klara med att ha dödat regeringen, gör de det igen. Men i Fat Mikes texter finns också något som jag tycker har missats i hans fantastiska lyrik. Alla brutala och skämtsamma låtar som har varit tounge in cheek i all ära, men där har också funnits ett avgrundsmörker som berört ämnen vilka få andra inom punkgenren vågat röra. Ingen har kommit undan hans vassa tunga. Och det var där skillnaden låg för mig när jag upptäckte det.
Det är de skämtsamma låtarna som viralt dyker upp först. Liksom “haha, kolla vad Fat Mike sa den här gången” eller “haha. Kolla vad Fat Mike har på sig idag”. Men om vi tar de kommentarerna och tittar på vad han egentligen säger är det ofta en djup och tragisk sida, ofta även äcklig, som smyger in bland skatepunkhysteriska hastigheter. Den går att analysera upp och ner hur länge som helst, men ta låtens harmoniska komposition kontra lyriken i den fantastiska “Linoleum”. Här är en kort analys.
Possessions never meant anything to me
I’m not crazy
Well that’s not true I‘ve got a bed
And a guitar,
and a dog named Bob who pisses on my floor – Varför har han en hund som pissar på golvet?
That’s right I’ve got a floor
So what? So what? So what?
Som lyssnare förstår vi tidigt att personen inte gillar att äga saker, men ju längre första versen går desto mer utför går det, och vi kan lista ut att den personen kanske inte alls har en säng utan ett golv och varför är det en hund som pissar på golvet? Sedan får vi veta mer om vilken typ av person det är som berättar historien.
I’ve got pockets full of
Kleenex and lint and holes
Where everything important to me
Just seems to fall right down my leg
And onto the floor
My closest friend linoleum
…supports my head,
gives me something to believe
Och nu förstår vi att det här är en person som förlorat allt och det närmaste han kommer en säng är ett golv av linoleum och konstpausen innan den sista raden är hjärtslitande där han beskriver att den här personen har tappat tron på allt.
Eller en av mina favorilåtar som jag tycker har fått alldeles för lite uppmärksamhet, den brutala målningen av en hemlös och missbrukande mamma som förlorar sitt barn till social services i “She didn’t lose her baby”. Inledningen målar upp en bild av vilken situation hon befinner sig i.
She cried alone for hours
and she did lines off the floor
I andra versen när de hämtat barnet för barnets eget bästa blir det värre.
She cried alone for weeks on end
And she used up every vein
Then she tried the unthinkable
Anything to stop the pain
Vi har gått från en mjölig substans till vad vi känner igen som heroin från varenda mörk TV-serie vi någonsin sett. Här ser vi precis vart vi är på väg ända till det oundvikliga slutet.
The darkest world reach dawn
One blink and she was gone
Det är ett socialrealistiskt mästerverk som dessutom äger rum i tre akter enligt vilken teatertradition som helst. Och det som pågår i bakgrunden i vansinnestempo med gitarrsolon spär på det faktum att det snabbt är på väg utför. Fat Mike har alltid vågat visa den situationen.
På ett sätt förstod jag att de kommit till insikten att det var dags att stanna tåget nu. För om det är något tåg som ångat på utan att någonsin ens överväga att stanna så är det tåget med NOFX. Som i målet att spela på det konstigaste ställena de kunde komma över i den fantastiska dokumentären/komedifilmen (?) Backstage passport i vilken alla sorts katastrofer som kan övervägas inträffar. Ett verkligt Spinal Tap. Eller varför inte den ansenliga mängd låtar/gästinhopp/skivor/spelningar de har åstadkommit.
Om det är något band jag faktiskt inte blev förvånad över att det var dags att sluta så var det NOFX. De har satt sitt avtryck. Fat Mike blir vi inte av med i första taget och med åldern, för nog spelar det in, kanske det är dags att bromsa lite.
Tack NOFX.
