Två av industrialgenrens verkliga giganter, kanadensiska Front Line Assembly och tysk-amerikanska Die Krupps, är ute på co-headlinerturnén “The Machinists Reunited”. De når Malmö och Plan B samma dag som extrem metal-festivalen Malmö Massacre.
Att besöka Plan B den, väldigt varma, fredagskvällen i slutet av augusti är som att träda in i ett subkulturellt schlaraffenland. Blandningen av hårdsynthare och extrem metal-fans bidrar till en familjär och mysig stämning. Subkulturella grupperingar som, kanske hade legat i fejd med varandra under kalla krigets dagar, men som idag förenas i kärleken till musik som, nog kan upplevas som rätt avvikande för oförstående.
Medan Malmö Massacre tar plats på Plan Bs mindre scener, tillhör den stora Warehouse-scenen Die Krupps, Front Line Assembly och deras två förband för kvällen. Att line-upen rymmer fyra band som alla kör lite kortare “festivalanpassade” set får det att kännas mer som en minifestival än en regelrätt konsertkväll.
Först ut är tyska Tension Control som gör genretrogen old school-EBM. Musiken är utförd med stor kärlek för traditionen men inte särskilt mycket originalitet och framträdandet känns lite klichéartat emellanåt. Desto större intryck lämnar kvällens andra förband.
Med på de skandinaviska datumen följer svenska Priest. Under åren som gått sedan det maskerade bandet startade verksamheten har de bland annat hunnit med att byta frontfigur. Grundaren Linton Rubino har själv tagit över sången efter Tom Åsberg men bär samma förklädnad. Även alter egot Mercury är detsamma. Likt Fantomen kallas ledargestalten i Priest vid samma namn, oavsett vem som döljer sig bakom den Hellraiser-inspirerade, spikförsedda gimp-masken.
Andra generation av Mercury har en något mer extrovert framtoning men har med tiden, i vart fall röstmässigt, närmat sig sin föregångare. Några mindre problem med ljud och ljussättning tvingar protagonisten att bryta karaktär några gånger för att prata med ljudteknikern. Men det märs att de är vana vid större scener (Rubino var tidigare basist i hårdrocksexporten Ghost) och Mercury är snabbt “in character” igen.
Musikaliskt handlar det om dramatisk men catchig och mycket välgjord electropop, lätt färgad av EBM och New Beat men med ett i högsta grad eget sound och koncept. Spelningen kretsar mestadels kring deras senaste och hittills bästa album Body Machine och de visuella inslagen på scen är minst lika underhållande att följa som en välproducerad superhjältefilm.
Som ett led i den egna mytbildningen har Priest förklarat att de är en “mångfasetterad profetia” med uppdraget: “to safely guide humanity unto the next evolutionary step – the merging with machines”. Den konceptuella entusiasmen inför teknikens påverkan på mänskligheten delas inte av Front Line Assembly. Sedan mitten av 80-talet har de kanadensiska electro-industrial-pionjärerna målat upp dystopiska framtidsscenarion och skapat musikaliska backdrops till slagfälten där de slutliga striderna mellan människa och maskin kommer att utspela sig.
Frontfiguren och grundaren Bill Leeb var med i en tidig upplaga av Skinny Puppy men lämnade 1985 för att fokusera på sitt eget projekt. Med sig till Front Line Assembly tog han Puppys detaljrikedom och fallenhet för stora komplexa ljudbyggen men rörde sig i en mer dansant och låtorienterad riktning – utan att tappa något av intensiteten. Musikaliskt landade han mitt emellan sitt gamla band och den då groende belgiska EBM-scenens hjältar Front 242.
Det har hunnits fyllas på bra med folk i den svettiga lokalen inför Front Line Assemblys spelning. Vancouverbandet har förblivit originalformeln trogen samtidigt som de, genom åren fortsatt ta intryck från nya strömningar inom elektronisk musik. Till exempel är dupstep-flirterna i snart tio år gamla “Killing Ground” en tydlig tidsmarkör. De har dock alltid klarat balansgången och utfört idéerna med så mycket finess att det inte låter daterat när de spelar nämnda låt live 2022.
Det är en mycket stark uppsättning av Front Line Assembly som når Plan B. Utöver Leeb och gamle maskinisten och trotjänaren Rhys Fulber rymmer livesättningen även trummisen Jon Siren (IAMX, Psyclon Nine m.fl.) och inte minst Skold – ursprungligen Skövde-född, KMFDM-frekvent och närmast legendarisk i den nordamerikanska industrialscenen. Tim Skold tillför mycket till liveshowen med sin karisma. Han lyckas till och med få Falco-tolkningen “Rock Me Amadeus” (som mycket väl kan vara det sämsta Front Line någonsin spelat in) att kännas acceptabel.
Annars inträffar höjdpunkterna när de håller sig till hemtamt apokalyptiska tongångar. “Angriff” träffar skoningslöst hårt när det inledande spökhuspianot följs av en maskinell urladdning. “Millennium” låter ikväll som det perfekta kravallsoundtracket för robotupprorens dagar och livetrummorna tillför extra tyngd till “Plasticity”.
I takt med att kvällen fortskrider, ökar även åldern på bandens frontfigurer. Jürgen Engler fyllde 61 förra hösten och har, med undantag för några perioder då bandet var helt inaktivt, frontat Die Krupps sedan 1980.
Medan Front Line Assembly fortsatt sin långsamma musikaliska evolution har Die Krupps förblivit konsekventa och trogna sitt uttryck. Eller kanske rättare sagt sina två uttryck. I början av 80-talet var de en EBM-akt. Några år senare, omkring 90-talets början, återföddes de som den industrial metal-akt som nådde mainstreamframgångar och bland annat banade väg för Rammstein.
Men det var några år sedan och egentligen har de väl inte gjort något särskilt minnesvärt efter – mycket starka – come back-albumet The Machinists of Joy (2013). På förhand ställer jag mig lite undrande till beslutet att låta Die Krupps avsluta kvällen, då Front Line Assembly torde vara den mest “självklara” headlinern. Men det är innan jag möter 2022 års upplaga av livebandet Die Krupps.
Jag har aldrig sett Die Krupps i bättre form än vad de är i på Plan B ikväll. Det är fläskiga gitarriff, mullrande EBM-basar och refränger som gjorda att skråla med till på skolbokstyska. Men framför allt är det en Jürgen Engler som är på sitt allra bästa (och mest publikfriande) humör. Som klättrar på interiören under extranumren och dompterar med mer scennärvaro än vad som egentligen borde få plats i lokalen på Norra Grängesbergsgatan. Efter den obligatoriska avslutningen med antirasistiska hymnen “Fatherland” lämnar jag Plan B genomsvettig och med ett stort leende på läpparna.
