Jag minns faktiskt den allra första gången jag hörde Dead Kennedys. Det fanns ett radioprogram på P3 i början av 1980-talet som hette Ny Våg som jag ofta lyssnade på. Där hörde jag ”Too Drunk to Fuck” första gången och jag föll pladask för ett av San Franciscos finaste band genom tiderna.
Sångaren Jello Biafra, vars texter och sång satte prägeln, finns inte längre kvar i bandet men gitarristen East Bay Ray och basisten Klaus Flouride var med i originaluppsättningen från slutet av 1970-talet. Båda är fortfarande med. Trots det kändes det lite konstigt att gå och se Dead Kennedys utan Jello Biafra när jag gick till Norra Grängesbergsgatan och Plan B igår kväll. Jag har sett Jello Biafra sjunga ”Holiday in Cambodia” med The Guantanamo School of Medicine så att tiden stod stilla för länge sedan så jag vet hur det kan låta, men jag har aldrig tidigare sett Dead Kennedys.
Kvartetten gick på scen vid niotiden och det var trångt och varmt på Plan B. Det vill säga precis som det ska vara på en sådan här konsert. Bandet inledde med ”Forward to Death” och festen var igång. Konserten kretsade mycket kring debutalbumet Fresh Fruit for Rotting Vegetables (1980) och märkligt nog spelades bara enstaka låtar från favoriten Plastic Surgery Disaster som fyller 40 år i år. Dead Kennedys släppte fyra studioalbum när det begav sig och jag tror att Dead Kennedys är det band jag skulle nämna om man betraktar kombinationen genialiska albumtitlar och skivomslag.
Höjdpunkterna var många, men om jag väljer fyra blir det ”Let’s Lynch the Landlord”, ”Too Drunk to Fuck”, medleyavslutningen med ”Nazi Punks Fuck Off” och ”California über Alles” och ”Holiday in Cambodia” bland extranumren. Med andra ord var det en ren ”greatest hits-kväll” som även präglades av roliga mellansnack. Men ibland gick det lite för långsamt, som till exempel i extranumret ”Bleed for Me” och det var märkligt att de plötsligt avbröt det allra sista extranumret ”Chemical Warfare” med att dra ned tempot och trycka in delar av Lynyrd Skynyrds ”Sweet Home Alabama”. Det hade jag gärna sluppit. Konserten höll på ungefär en timme och en kvart och det är bara att konstatera att Dead Kennedys i allra högsta grad lever även utan Jello Biafra och är fortfarande relevanta i början av 2020-talet.
Jag lämnade Plan B, genomsvettig och nöjd, och gav mig återigen ut i den vackra Malmönatten. På en husvägg stod det ”I think everybody should be nice to everybody” och gatlyktorna lyste över trottoarerna.
