Det är lika underbart varje gång det händer. Den där känslan när jag startar en låt från en artist jag aldrig har hört och låten sedan trollbinder mig fullständigt. Ofta blir det en fortsättning med flera låtar och jag får en ny favoritartist att lägga på favorithyllan. En sådan känsla fick jag när jag hörde ”Melt” med A.A. Williams första gången och hennes musik hamnade snabbt på min favorithylla.
Hon släppte sin debutsingel tillsammans med det japanska postrockbandet MONO 2019 och Bella Union släppte hennes debutalbum Forever Blue under sommaren 2020. Det var kort därefter jag hörde henne första gången. Det strålande coveralbumet Songs From Isolation släpptes i fjol och hon har sedan debutalbumet bland annat även hunnit släppa två fina EP med egna låtar. Nytt album lär vara på gång under hösten.
Någonstans under 2021 blev det klart att MONO skulle göra en omfattande turné i USA och Europa och på den europeiska delen skulle A.A. Williams vara support. Det annonserades spelning på Södra teatern i Stockholm i februari och jag köpte biljett direkt, men nya restriktioner gjorde att turnén flyttades och nytt datum blev den 22 augusti så igår satte jag mig på ett tåg från Göteborg till Stockholm. Äntligen!
Stockholmssolen lyste från den ljusblå himlen och Hornsgatan glittrade när jag gick mot Mosebacke och Södra teatern. A.A. Williams gick på scen tillsammans med tre medmusiker halv åtta. Ljuset riktades från dem så vi i publiken såg dem som skuggor på scenen, men vad gjorde det när vi fick en 45-minuterskonsert som motvarade alla högt ställda förväntningar? Varje låt upplevdes som ett särskilt drama. Sången var magisk och de låtar jag lyssnat på åtskilliga gånger lyfte som giganter från scenen.
Vi bjöds på en mix av gammalt och nytt där nya singeln ”Golden” tillsammans med äldre ”Control” var höjdpunkter och i slutet exploderade det med ”Wait” och en otrolig version av ”Melt”. Konserten tog slut och publiken ställde sig spontant upp och applåderade. Jag blev lätt tårögd och kan inte minnas att jag, trots att jag sett tusentals konserter, tidigare varit med om att publiken gett stående ovationer när supportakten gått av scenen. Den stunden kommer jag verkligen aldrig glömma och det var så välförtjänt.
Det blev en paus och vi kunde höra Rolling Stones briljanta ”Gimme Shelter” ur högtalarna innan det var dags för den japanska huvudakten. Kvartetten gick på scen strax före nio och inledde med ”Riptides”. Det var en fin inledning, men lyfte inte ordentligt från början. Det ändrades dock snabbt med ”Imperfect Things” och sedan bjöds vi på höjdpunkter som ”Nowhere, Now Here”.
I slutet fick vi se A.A. Williams framföra ”Exit in Darkness”, tillsammans med MONO, så lyckan var verkligen total. Det är alltid magiskt när vackra och enkla melodier möter kompakta ljudmattor i en sagolikt vacker lokal, och det var kanske tydligast i mäktiga ”Ashes in the Snow” som inleddes i orange sken i slutet.
Om jag tvingas anmärka på något är det att vi satt ned under konserten. Jag vet, alla visste förutsättningarna, men jag hade föredragit att stå upp, inte bara på slutet när vi hyllade dem.
Konserten tog slut och Hornsgatan låg lite öde när jag promenerade utmed trottoaren i augustimörkret strax efter midnatt. Det hördes jubel från ett ställe och ikväll spelar A.A. Williams och MONO på Pumpehuset i Köpenhamn. Vi ses där.
