Den 30 juni 1997 släpptes The Prodigys tredje album. Jag har äntligen lyckats förlåta The Prodigy för The Fat of The Land.
Albumet var en rejäl vattendelare för underground rave-rörelsen – även om jag själv bara såg den på avstånd. För oss var redan The Prodigy gudar. De var våra hjältar. Music for the Jilted Generation var redan en nedgång från Experience, mer hitinriktad och fler hade börjat få upp ögonen för dem. Jilted var fortfarande så pass egensinnig att den tilltalade både oss men också en mer mainstream publik. Den som var mer van med eurohits.
Det jag alltid älskat med Prodigy har varit Liam Howletts geniala sätt att använda de maskiner han kommit över. Keith Flint, Maxim Reality och tidigare Leeroy Thornhill skulle aldrig vara några sorts frontpersoner. Det var liksom det som var grejen. De tre var busungarna som sprang i vägen för kameran i alla videor när musikskaparen inte ville vara med själv.
För oss redan invigda var det lite av charmen, att ingen i betydde mer än någon annan. Men med Fat of the Land ändrades konceptet och för mig blev det lite för svårt att ta. Prodigy skulle inte ha en frontperson och Keith Flint var en alldeles för naturlig sådan som kunde skrämma dina barn och hota med att starta eldar i ditt vardagsrum. Prodigy var med facit i hand, för oss som kände till mer än bara Out of Space, “vårt” band. Inte den “dumma allmänheten” – men Fat of the Land blev de plötsligt hela världens favoriter.
Jag tyckte att den var fånig. Ett lite för hård lek med konceptet mellan punkestetism och indiebreakbeats men det är också det som gör den genialisk, rätt i tiden och exakt när det gäller det som händer i världen för tillfället. Keith Flykt är den perfekta figuren att vara den där jobbiga jäveln på axeln som säger åt dig att göra allt du inte får göra och han passar utmärkt när den teknologiska interneteran tagit över och när Fat of the Land släpps är den det ultimata fingret på tidens puls. Keith Flynt får bli dess frontperson som svingar molotovs och presentera det vi invigda redan visste, för en större publik.
Fat of the Land är långt ifrån min favorit med the Prodigy. Jag kan säkert räkna antalet gånger jag lyssnat på hela skivan på ena handen, men den är oerhört viktig som influens för det som pågick just då och det är den stora fördelen med den. Prodigy tar med sig det som de redan hade i bagaget och anpassar det till en sprillans ny publik. Musikaliskt är det fortfarande (ännu) ett mästerverk av Liam Howlett och om vi ser till de akter som kommer i dess fotspår – som Fatboy Slim, Chemical Brothers, trip-hopscenen och hela breakbeat-eran som följer, inklusive parodier på dem i NileCity, så är det tydligt vilket oerhört popkulturellt genomslag den har. Det är också en stor del av dagens akter som inte skulle ha funnits om inte Liam Howlett trollat med datorer och synthar och fått dem att slaviskt följa det han sade åt dem att göra för 31 år sedan (fast redan innan också).
Fat of the Land som koncept är en popkulturell pinne i ögat på världen (“Firestarter”), samhällskommentar (“Smack My Bitch Up” – både videon och låten) och lik en treårings vägran att göra som de blev tillsagda. De hade nog skitit fullständigt i om jag sagt vad jag tyckt om skivan 1997 och skiter nog lika fullständigt i vad jag tycker om den nu. För det går inte att förneka dess avtryck på musikhistorien.
Även om jag håller Experience och Jilted Generation som livs- och musikaliskt omvälvande i mitt liv kan jag inte att förneka storheten i Fat of the Land och jag kommer alltid att hålla the Prodigy som ett av de absolut mest betydande banden genom tiderna. Det Liam Howlett gör håller än idag en vansinnigt hög lägstanivå och även om de inte får ta samma plats idag så går det inte att bortse från hans inflytande. Hela Invaders Must Die är enligt mig minst lika genialsk som Fat of the Land.
Om du missat den. Gå tillbaka och lyssna. Jag lovar att du kommer att hitta minst fem saker som förmodligen påverkat ditt favoritband. Oavsett om de vet om det eller inte.
