Jag har en lite kul historia om GBH från ungdomen. Då lyssnade jag mycket på båda City Baby-plattorna och funderade på vad GBH betydde. En kompis berättade att det är en förkortning av Great Britain Heroes och därmed var saken klar. Det lustiga är att jag sedan trodde på det i åratal! Det tog lång tid innan jag plötsligt upptäckte att det i själva verket lär vara en förkortning av grievous bodily harm vilket inte är roligare är en engelsk brottmålsterm. Så kan det gå.
Streetpunkens betydelse i den hårdare musikhistorien var kanske inte helt enkel att förutspå i början av 1980-talet, men helt klart har den varit inflytelserik och viktig. Ett exempel på det kan vara giganterna Metallica som hyllat streetpunken och band som GBH. Starta till exempel Metallicas ”Whiplash” och därefter GBHs ”Sick Boy” så märker du att strukturen inte är så väldigt olik.
Det är inte alls länge sedan jag såg GBH senast. Under Rebellion Festival för två veckor sedan, i engelska Blackpool, gjorde de en strålande spelning i Winter Gardens och bra punk kan man aldrig se för ofta. Det var därför ett enkelt beslut att besöka Musikens Hus i torsdags kväll där GBH stod överst på affischen och arrangörerna hade satt ihop en fin helkväll.
Först ut var Unjustified Violence med sångaren Kim Ahl i spetsen. Jag hann se väldigt lite av deras spelning före Agnostic Front för några år sedan, men därefter har jag inte hört jättemycket om dem. Kvartetten gick på scen halv åtta i blårödgult sken och trummade igång en härlig stund. Det lät bra från början och publiken gav god respons. Höjdpunkterna var ”Neon Lights” och ”Cyanide City” (tror jag att de heter) och jag hoppas att jag snart hittar någonstans där jag kan lyssna på flera studioinspelningar av detta intressanta band än de få som finns på Bandcamp. Detta är riktigt bra hardcore.
Det var en härlig sommarkväll med höga temperaturer och det blev snabbt väldigt varmt på Musikens Hus. Sham 69s ”Hurry Up Harry” spelades från DJ-båset och på trottoaren på Djurgårdsgatan, där folk svalkade sig mellan spelningarna, var det gott om punkare vilket fick tankarna att gå till Camden i miniatyr.
Strax efter åtta gick de svenska hardcorelegendarerna Rövsvett på scen. Det är ett av landets äldsta hardcoreband som fortfarande är aktiva och i täten går sångaren Jerker Persson. Vi bjöds på en konsert med både gammalt och nytt och det var mycket energi i rummet. Vid flera tillfällen fick delar av publiken sjunga med i mikrofonen och klassiker som ”spela snabbare” eller ”spela långsammare” skreks från publikhåll. Temposkiftningarna avlöste varandra och det gick oftast ”snabbare”. Höjdpunkterna var ”Kängor och shorts” och ”Lennart är en jordgubbe”. På slutet kom även Christer Blomgren från Troublemakers upp på scenen och sjöng tillsammans med Jerker Persson. Två sjungande punklegendarer på scen samtidigt var bonus.
Konserten med GBH skulle egentligen ha ägt rum 2020 men nu fick det bli firande av debutalbumet City Baby Attacked by Rats som släpptes 1982 istället. Sångaren Colin Abrahall gick nedför den klassiska spiraltrappan till scenen strax efter nio och bandet inledde med ”Birmingham Smiles” vilket gav en lite trevande start. Det vände dock snabbt när de spelade ”Time Bomb” och ”Sick Boy” som inleder debutplattan.
Vi bjöds på många klassisker som till exempel ”No Surrender” där gitarristen Colin Blyth verkligen bullrade fram orden i refrängen. ”Generals”, ”Maniac” och de båda ”City Baby”-låtarna på rad i slutet i blått sken var också strålande. Det gjorde inte så mycket att rösten inte alltid höll, som i ”I Am the Hunted”, för detta var ändå en pangkväll. Jag blev även imponerad av att Colin Abrahall lyckades hålla skinnjackan på i ungefär en halvtimme i den otroligt varma lokalen. Han annonserade ”I Never Asked for Any of This” i samband med att han tog av sig jackan, men de spelade Slaughter and the Dogs-covern ”Boston Babies” istället. Det var stökigt, lite rörigt och alldeles underbart.
Jag lämnade Musikens Hus för den här gången och funderade på att det man får med sig från barn- och ungdomen ofta kan sitta kvar länge och för mig kommer GBH alltid att vara Great Britain Heroes, oavsett vad förkortningen egentligen betyder.
