Malmöfestivalens andra dag börjar direkt med en käftsmäll. Det är tidig eftermiddag, solen gassar och på Rock Stage står Klippanpunkarna i Beckmörkt och (som de själva säger) ”tar några trudelutter”.
Den lilla hålan i nordvästra Skåne är något av en metropol i rockhistorien och självklart är Beckmörkt en del av den traditionen. Klippanpop. Även om frontmannen Anders ”Lillpunkarn” Nilsson (Kurbits I.R.) vuxit upp i Motala och således inte sjunger på skånska. Däremot jobbar han med Svenska Popfabriken och till vardags spelar halva bandet i Kamelritt som har hållit på i över två decennier. Om än på lite ombytta roller och här har Anders lämnat trummorna, klivit några steg framåt, hängt på sig en elgitarr och axlat rollen som sångare. Basisten Mike Andersson (Future Idiots) och gitarristen Bror David Nilsson gör också några inhopp på sång medan trummisen Peter Säll bara matar på.
Beckmörkt spelar en typ av trallpunk som vid första anblick känns både rak och röjig, fullt ställ hela vägen, tills man märker hur mycket temposkiftningar och influenser från andra stilar som vävs in i det hela, utan att det blir rörigt. Röjig D-takt, rak fyrtakt och tungt halvtempo. Metalriff. Poppiga melodier som i ”En kula”. Sprättig shuffle i ”Haveri”. Och bitter samhällskritik varvas med mycket humor. Som när de tillägnar ”Regnbågen” till alla homofober med ett danskt ”De ka’ fare ad hilvede, bedstefar!” varefter Anders på bred östgötska tillägger ”som det heter på ren skånska”.
På väg genom stan mot nästa spelning stämmer plötsligt några förbipasserande upp i ”Uti vår hage” i vackra stämmor. Ett trevligt inslag i den urbana stadskärnan.
I Bluestältet är det dags för Malmö Spelbolag att riva av några dängor. Traditionella bluesstandards av legender som Sonny Boy Williamson och Charlie Patton levererade med en stor portion lekfullhet och humor. Som när munspelaren Branko Bergstrand går på scen iförd en naturtrogen peruk. Efter första låten drar gitarristen Jens Benner av honom peruken och så river de av en aggressivt röjig version av Hound Dog Taylors ”Get me back my wig”.
Och så där håller det på. Mycket humor men också lika mycket respekt för bluesens historia som de lika respektlöst – nästan punkigt – gör till sin egen grej. Sången delas mellan de olika medlemmarna men det är ingen tvekan om att det är den 20-årige munspelaren Branko Bergstrand som är bandets karismatiska frontfigur med sin erfarna scenpersonlighet, underfundiga humor och en röst som obehindrat pendlar från en ren och mjuk tenor till ett bitskt rytande. Att jag dessutom tyckte att han var en av stadens absolut bästa munspelare redan innan han ens blev vuxen gör ju inte saken sämre. Helt enkelt ett trevligt band med en krämig ljudbild och en stor portion humor och som kan sin historia. Men ändock ett coverband.
Lite mer finstämt blir det när Sofia Karlsson håller konsert på Gustavscenen tillsammans med Kvinnoorkestern, Sveriges första helkvinnliga kammarorkester. Sofia berättar att historiskt sett har orkestrar bara varit helkvinnliga när männen varit ute i krig och konserten genomsyras av en enda längtan efter fred.
Kanske allra tydligast i inledande ”Till soldaterna” och ”Jag faller och kommer tillbaka” där hon undrar ”Kommer vi rädda världen till sist?”. Om död och liv. Begravningssånger som ”På andra sidan” men också rena livshyllningar som Dan Anderssons ”Du liv” och Peps Perssons ”För livet”. Och en längtan efter att alla ska förstå, så mellansnacket hålls lika mycket på svenska som på engelska, liksom ”From here to here (Grey Skies)” där Sofia sjunger de svenskspråkiga etilaam deutschland pianisten Sofie Livebrant sjunger de engelskspråkiga. Men Kvinnoorkestern framför också ett instrumentalstycke – den Bach-flirtande”Re-inventions” av Elena Kats-Chernin.
Det hela landar i en variationsrik timme med en grund i det stilla och vackra. Svärmiska stråkar, smygande pizzicaton, böljande akustiska gitarrer, muntra tennflöjter och Sofias porlande ornamentrika sopran som också rymmer en hel del sorg.
Om Sofia Karlsson framförde en Peps-cover är det ingenting mot vad Karin Rudefelt & Doctor Blues bjuder på inne i Bluestältet. Två timmar ren hyllning till Per-Åke Tommy Persson. Och jag hade väl rätt låga förväntningar, jag gillar ju Peps låtar men covers är ju ändå bara covers. Så döm om min förvåning när det knockade mig fullständigt. Totalt jävla överkörd!
Tungt och vilt bluesgung som helt försätter mig i trans. Röjigt och dynamiskt med en medvetenhet om hur man med luft och pauser förstärker det hela. Jesper Winborgs (Eva Eastwood, John Holm, Murre Eriksson) ylande elgitarrer, Lennart Olofssons tassande elgitarrer och varma slidar, Per Håkan Anderssons (Peps Persson, Totta Näslund) tunga basgångar och Tobias Magnussons stabila trummor. Svängigt, stabilt och en intensitet som får mig att ömsom stå och gunga i trans, ömsom dansa jitterbug. Såhär ska blues spelas! Karin Rudefelt sjunger med en rivig sopran som för tankarna till hur Louise Hoffsten lät på 80-talet och en inlevelse och personlighet som gör att jag inte för en sekund saknar skånskan som vanligtvis känns som en förutsättning för Peps låtar.
Och det är inte vilka låtar som helst! Framför allt första set är befriande fritt från hits, istället bjuds vi det ena oväntade låtvalet efter det andra. Det mesta kretsar kring Peps översättningar av gamla bluesstandards men även något så överraskande som de två Nisse Hellberg-samarbetena ”När Herr Blues hälsar på” och ”Blues ABC”. Den erotiska ”Gunga med mej” blir till en sensuell gitarrduell och ”Samma lea snea blues” görs med näst intill samma inlevelse som när Peps sjöng den med Tottas fritidsband Varmare Än Körv. Till och med något så uttjatat som ”Falsk matematik” blir personlig i deras händer, mycket tack vare de frekventa temposkiftningarna. Ska man tvunget spela covers är det helt enkelt såhär det ska gå till. Då måste detta va blues.
Musikaliskt är det här väldigt svårt att toppa så istället bestämmer jag mig för att bege mig till Manegen för att avsluta kvällen med lite teater. Med livet som insats är ett samarbete mellan Malmö Stadsteater, Fryshuset och Inkonst och bygger på samtal med unga tjejer i Malmö om deras liv och drömmar. Kortfattat handlar den om de tre tonårstjejerna Nora (Yasmine Seifi), Samira (Arina Katchinskaia som också varit med och skrivit manus) och Aida (Pierina Rizzo) och hur deras liv slås i spillror när kompisen Younes blir skjuten. Om hur de inte känner något stöd från samhället. Om hur deras hem blir beskrivna i tidningarna som no-go-zoner. Hur politikerna gör billiga poänger av deras liv.
Jag såg den offentliga premiären på Inkonst i våras och den grep mig fullständigt. Tårarna flödade gång efter gång och på vägen hem kände jag mig öppen för mina medmänniskor på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Jag hade starka planer att gå på ytterligare en av föreställningarna på Inkonst men det blev aldrig så. Därför blev jag väldigt glad när jag såg att den skulle spelas på Malmöfestivalen, om än bara korta utdrag ur den. Det här är en viktig och angelägen pjäs som borde spelas om och om och om igen. Och gärna hela. Man ska vara glad för det lilla men jag kan ändå inte låta bli att bli lite snopen att så fort det börjar brista för mig är det hela slut. Jag vill ha mer!
Nåja. Mer blir det. Om än inte mer av det här. Om än inte mer för dagen. Men ändå. Det här var bara andra dagen. Sex kvar. Det blir kul!
