WOW 2022: Nick Caves rockpoesi når ända in i själen

Foto: Hilda Arneback

När livet är som allra tuffast, så tvingas man lämna en Kite-spelning redan efter två låtar. Det måste onekligen vara årets märkligaste (och sämsta) schemaläggning att lägga Kite och Nick Cave & The Bad Seeds samtidigt, vilka uteslutande drar samma publik. Lika missnöjd som jag är över att missa Kite, lika peppad är jag över att äntligen få se Nick Cave & The Bad Seeds.

Multikonstnären Nick Cave, som kan tillskrivas låtskrivare och musiker likväl som författare och poet behöver knappast någon presentation. Med sitt själfulla mörkermässande har han sedan länge cementerat sig som en av vår tids stora rockstorheter.

De bilder som kommer upp när man googlar på ”Nick Cave live” visar en Nick Cave omringad av uppsträckta publikhänder. Precis så ser det ut stora delar av den två timmar långa konserten som avslutar den ljumma fredagsnatten.

Då solen har sjunkit bakom horisonten och Slottsskogen ligger i kvällsskugga, gör Nick Cave och hans orkester entré. De inleder med full kraft, och river av de två spåren ”Get Ready For Love” och ”There She Goes, My Beautiful World”, ackompanjerat av ett tungt orkestrerande.

På nolltid lyckas han skapa en publikintegration och en stämning som går att ta på. Med jämna mellanrum rusar han fram mot publikmassan. Tar dem i händerna, tittar dem djupt i ögonen, och pratar med dem mellan numren. Nick Cave bär förvisso på det allra mörkaste och dystra, men gravallvaret vävs samman med den sympatiska och stundom skämtsamma scenpersonlighet han utstrålar på scen. 

Suget i blicken som uppstår hos varenda en i publikens frontrow när han närmar sig är anmärkningsvärd. De uppsträckta händerna och de många glittrande ögonen som finns konserten igenom liknas närmast en form av andakt, där Cave himself är rockens överstelord. Några ler, somligas blickar är som förstenade. En gråter sig igenom konserten av lycka.

Med den gedigna låtskatt som finns, så behöver en inte oroa sig för repertoaren. Cave och hans samspelta musiker i The Bad Sees, förstärkta av en kvinnlig tremannakör, förser oss med rivig, tung rock i maffiga arrangemang varvat med lågmälda, tårdrypande och mörkt mässande ballader.

Tyngden i varje andetag, varje ord, och rörelse i ”Jubilee Street” är häpnadsväckande, där arrangemanget långsamt byggs upp och brister ut i en expanderande ljudbild.

Medan himlen skiftar från blågrå till becksvart, ljudar tonerna så småningom till ”Waiting For You”. När Nick Cave sätter sig vid pianot och besjunger hjärtesorg med full närvaro och intensitet, är det tydligt att hans musik har förmågan att framkalla känslor med stor volym. Publikens gensvar i ”Red Right Hand” övergår så småningom till att samtliga brister ut i kollektiv sång.

Sista numret ebbar ut och åtföljs av tre extranummer. Och medan kvällen övergår till natt hörs slutligen textraderna i ”Into My Arms” vilket blir rysligt vackert.

Om det nu fanns några, så krossar Nick Cave den här kvällen alla tvivel om vem som är vår tids ohotat största rockpoet.