Bland kräftor, langos och hjortkebab ryms även en och annan intressant bokning på Malmöfestivalen. På något vis känns det dock som att de lokala och mindre bokningarna inte riktigt spelar på samma villkor som de andra.
För egen del hade jag tänkt inleda årets festival med att åka båt längs kanalen medan Mori och Golvad Grävling får sightseeingbåten Rundan att gunga så mycket hårdare än vad några vågor någonsin skulle kunna åstadkomma. I år visar det sig dock att publiken inte får komma på båten och jag är alldeles för lat för att springa efter den längs hela kanalen.
Mori är en ny bekantskap för mig men jag får i alla fall höra deras tunga metalriff medan de försvinner iväg i fjärran. Golvad Grävling däremot vet jag är ett liveband av rang och jag kan bara föreställa mig hur magiskt det varit med en spelning på den lilla båten. Kommer de klättra upp på broarna? Hoppa i kanalen? Välta hela jävla båten? Det kan jag bara spekulera i. Och det grämer mig. Medan jag förbannar hur bortprioriterad den lokala scenen känns påminner jag mig om att Golvad Grävling åtminstone spelar på Medleys kringarrangemang på tisdag (även om det krockar med såväl Millencollin som Jonathan Johansson).
Jag tröstar mig med en vegansk ingefärshotglass medan Klubbkören sjunger på Gustavscenen om det som gör Malmö till den stad det är och ger mig sedan vidare på upptäcktsfärd bland de andra scenerna. I swingtältet river Blues Sisters under ledning av Jenny Jonasson och Åsa Widerberg av en salig blandning av klassiska blueslåtar och eget material. Senare får jag höra att Yvette Eklund också dykt upp som gästartist men då hade jag begett mig vidare.
Wreck of Blues fyller bluestältet med sin tunga högoktaniga blues. Pontus Snibbs (Bonafide, Rag-And-Bone, Mikael Wiehe, mm) bäriga baryton och ylande gitarrer uppbackade av farsan Håkan Nybergs (Nationalteaterns Rockorkester, Björn Afzelius, Mikael Wiehe, Raj Montana Band m.fl.) luftiga trummor, Micke Björks (Bonafide, Richard Lindgren, Dan Baird, Brickhouse, m.fl.) drivande basgångar och sist men inte minst Magnus Nörrenbergs (Buckaroos, Brickhouse, Cicci Landén, m.fl.) feta elorglar. Malmös studiomusikergrädda i full frihet.
Några låtar var bara innan jag skyndar mig vidare till Gustavscenen för att kolla in Hanutten. Under det namnet gömmer sig Hannah Harvigsson och även om det var ett tag sedan sist nu när hon bosatt sig i Västerås är hon nog en av de artister jag sett absolut flest gånger. I många olika konstellationer. Med månghövdade euforiorkestrar med stråk och blås och allt. Helt ensam med en akustisk gitarr eller en ukulele. Och allt däremellan. Alltid med lika poetiska, förtroliga och personliga berättelser, ofta på temat psykisk ohälsa och mänskliga relationer. Om att känna sig som ett konstigt djur, om skuldkänslor, monsterkrigare och att hitta sätt att uttrycka vad som känns och varför det känns. Den här gången uppträder hon med en mer urban indiepopsättning bestående av Ella Sandbergs elgitarrer och innerliga bakgrundsstämmor, Karin Hildingssons romantiska pianon, Daisy Deléns precisionistiska basgångar och tunga synthbasar samt Nils Aurells pålitliga trummor. Och en massa gäster.
Conakry rappar personligt och innerligt och extra förvånansvärt är hur naturligt han får det att svänga när det blir något så ovanligt som hiphop i tretakt. Och Ture Butler sjunger med en så innerlig tenor att jag blir alldeles häpen över hur den hårda autotunen i ”Feg och ful” ändå känns såväl nyanserad och personlig som uppriktig och intim. Ja, trots att det är på en stor scen på en stadsfestival känns det hela både uppriktigt och intimt. Mycket tack vare Hannahs chosefria scenpersonlighet och de personliga texterna. Allra tydligast blir det i den ännu outgivna ”Trisslott” som är skriven som ett brev till hennes avlidne mormor om hur hon önskar sig tillbaka till att spela yatzy i köket och dela på kaffe, fika och en trisslott. En befriande terapisession som landar i en insikt om att livet handlar om att göra det som hjärtat vill för att orka finnas till.
Plötsligt blir jag sugen på ståuppkomik så jag beger mig mot Manegen där Oslipat håller en rolig timme med Petrina Solange, Henrik Nyblom, Lovisa Henriksson och Marcus Johansson. Men det är väldigt många som är sugna på att ha roligt och publiken står i långa rader ut från cirkustältet. Fullkomligt omöjligt att komma in. Istället beger jag mig till Medley som visserligen inte är en del av det ordinarie programmet men som arrangerar en egen parallell minifestival. Där blir det några få låtar med gitarrhjälten Anders Chico Lindvall (Mikael Wiehe, Lotus, Tolvan Big Band, m.fl.) uppbackad av ett tungt och bluesigt band och förstärkt av Miriam Aïda. Tidigare har jag hört henne i mer jazziga och folkiga sammanhang, den här gången framstår hon snarare som en riktig souldrottning. Och ljudteknikern Malin Hofvander (Mary Anne’s Polar Rig, Skenet Bedrar) rattar festivalens solklart bästa ljud hittills.
Vidare till Stora Scenen för att bland gammal kräftdoft se Jakob Hellman. För första gången sedan den minst sagt svåra andra plattan Äntligen borta släpptes för ett och ett halvt år sedan och spelningen utgörs av lika delar från den som från det legendariska debutalbumet …och stora havet som släpptes samma år som jag föddes. Även om Jakob själv säger att han är den enda som var född på den tiden.
Och det stämmer rätt väl, publikhavet kryllar av oväntat mycket folk ur den yngre generationen. Min första tanke är att de kommit i förväg för att få bra platser till Miriam Bryant som spelar på samma scen senare under kvällen. Men de sjunger med i texterna alldeles för väl för det. Jakob har helt enkelt fått en nytändning på senare tid efter det nya albumet och hans medverkan i Så mycket bättre. Och det märks. Aldrig förr har det tidigare så kufiskt introverte popsnöret från norra Norrlands inland känts så hemma på en så stor scen. Utan att för den sakens skull vara inställsamt showig. Trots att han pratar om att gå in nånstans och känna sig utanför. Energiskt. Spexigt. Äntligen borta.
Uppbackad av i stort sett samma band som på senaste plattan och en ren och klar ljudbild som lockar fram en soulådra i de små popbagatellerna med Elvis Costello-doftandeoväntade ackordföljder. Och så förstärks de av ännu fler gästartister än Hanutten gjorde och den finstämda duettversionen av ”Avundsjuk på dig” tillsammans med frugan Carolina Hellmans varma skånska alt är en av spelningens vackra stunder. Likaså när Magnus Ekelund (Stålet, Kitok, Elmo) sjunger duett i en energisk version av det gamla Perssons Pack-samarbetet ”Tusen dagar härifrån”. De svagaste stunderna är däremot när Jakob envisas med att sjunga några covers. Som den lågmälda psalmen ”I denna ljuva sommartid” vars största behållning är att jag står sidan om kantorn Johannes Antreski (och Jacob Sundberg som tillsammans gjort humormusikalen Pastorn är lös). Eller den plikttrogna Så mycket bättre-tolkningen av ”Gabriellas sång” (ur Så som i himmelen) som inte ens Jakob själv känner sig särskilt motiverad till att framföra.
Efter att ha irrat runt bland matstånden en stund beger jag mig mot Gustavscenen för att avsluta kvällen tillsammans med Familjen. Jag har väl ofta rätt svårt för elektronisk musik men Johan T Karlssons (Emil Jensen) chosefria skånska sång får texterna att hamna i fokus på ett sätt han känns rätt ensam om inom den elektroniska scenen. Att han, utöver DJn Andreas Tilliander, dessutom backas upp av Per Nordmark (Markus Krunegård, Frida Hyvönen, Kristofer Åström, m.fl.) på akustiskt trumset får det hela att helt ta bort den känsla av lyxkaraoke det annars lätt kan bli när kompet till allra största del sköts av en DJ. För det här är på riktigt. Johan är inte ens här för att underhålla, utan för att festa. För att leva. Och han är inte ens särskilt bra, men det blir bra.
Det här är ingen konsert, det är ett jävligt gött häng. Publiken dansar. Johan dansar. Drar nån personlig anekdot. Gömmer sig bakom längst bak på scen för att prata med sina medmusiker. Springer ut i publikhavet. Slänger runt med mikrofonen som om det vore ett lasso. Klär av sig guldkostymen, ställer sig på kravallstaketet med en keps på sniskan, en ölburk i ena handen och med den andra lånar han en mobiltelefon från någon i publiken och knäpper en selfie. Från guldkostym till fulkultur. Samtidigt som han också har utrymme att fokusera på själva berättandet. Vanligtvis brukar jag tycka att de plikttrogna Så mycket bättre-tolkningarna artister som varit med i programmet envisas med brukar kännas onödig. Så inte den här gången. The Ark-översättningen ”Göra slut med Gud” och Orup-tolkningen ”Regn hos mig” tillhör snarare konsertens höjdpunkter och gör skäl för programmets namn. En vacker urladdning på festivalens första dag.
