Den som säger att kultur inte kan förändra världen vet inte vad hen snackar om. För min del var det Teatern.nus uppsättning av Hair och Nationalteatern som väckte min samhällsengagerade ådra.
Kanske framförallt de sistnämnda. ”Kolla kolla” fick mig att fråga min SO-lärare vad ”Haddelätten dä dä” betyder. På bildlektionen gjorde jag en seriestripp av ”Sent en lördag kväll”. Och eftersom jag bodde i Arlöv blev ”Hanna från Arlöv” en hjälte jag verkligen kunde relatera till. Några 30 år gamla verk som väckte något i min yngre tonårshjärna och som såhär ytterligare 20 år senare i högsta grad visar sig ha bidragit till att forma den människa jag är idag. Den som säger att kultur inte kan förändra världen vet helt enkelt inte vad hen snackar om.
Teatergruppen Nationalteatern bildades i Lund som Gorillateatern redan i slutet av 60-talet. Något år senare flyttade de till Göteborg och bytte namn till Nationalteatern och det är väl där den officiella historien egentligen börjar. Produktionstätheten var hög och stundtals kunde det bli så mycket som fem pjäser om året. Lika delar barnpjäser, ungdomspjäser och vuxenpjäser. Pjäser som kännetecknades av att blanda humor och samhällskritik med en hel del musik. Musik som fick leva sitt eget lilla liv när de gavs ut på skivor.
Embryot till Nationalteaterns Rockorkester bildades 1977 för några mindre projekt innan de 1980 fick en fastare form och gav ut albumet Rövarkungens ö helt byggt på låtar som aldrig skrivits för någon pjäs. Rockorkestern turnerade i ett och ett halvt år för att sedan lägga ner medan teaterdelen fortsatte oavbrutet tills de la ner 1993 men har återuppstått för några enstaka jubileumsshower. I efterhand är det rockorkestern som utkristalliserat sig till att utgöra kärnverksamheten och sedan millenieskiftet har de åtminstone haft några spelningar i stort sett varje år.
Idag är det bara sångaren och gitarristen Ulf Dageby och trummisen Håkan Nyberg (Storm, Björn Afzelius, Mikael Wiehe, Raj Montana Band, Hasse Andersson, Nisse Hellberg, Solstollarna, Toffelhjältarna, mm) som är kvar från tiden det begav sig. Och Håkan har aldrig varit med i teaterdelen.
Och när jag ser dem på KB i Malmö på deras avskedsturné är det inte utan att jag förstår varför de väljer att lägga ner. När man inte kommit med något nytt sedan 1980 års Rövarkungens ö (Luffarrock släpptes visserligen 1981 men skrevs redan 1974 och Rockorkestern är inte med på 1987 års Peter Pan) är det lätt att bara leva på gamla meriter. Att reduceras till ett coverband på sig själva. Att fortsätta spela rock’n’roll fast man håller på att dö.
Ändå finns det något som gör att det hela inte enbart blir stagnerat och musealt. Ulf Dageby sjunger bättre än på länge och hans sparsmakade gitarrspel är så pass effektivt att så fort han slår an strängarna exploderar hela ljudbilden. I övrigt skapar Håkan Svensson (H S Art, Pekkanini, Stefan Andersson, Nikola Sarcevic, mm) en massiv gitarrvägg med ylande gitarrsolon och matande tuggkomp som tillsammans med Kalle Gustafsson Jerneholms (Soundtrack Of Our Lives, Division of Laura Lee, Nicolai Dunger, mfl) drivande basgångar skapar den mest bredbenta ljudbild Nationalteatern någonsin haft på ett sätt som får det hela att påminna mig om Kim Larsens liveplatta En lille pose støj medan Håkan Nybergs lätta trummor och Ulf ”Vinyl” Stenbergs (Ray Adams, Mats Westling, Hellsongs, mfl) målande klaviaturer lättar upp det hela. Och det här kanske rentav är den tajtaste sättning jag någonsin hört dem med.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är synd att Totta Näslund dog redan 2005. Att väga upp efter världens bästa sångare är inte en lätt uppgift och jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men självklart saknar jag Tottas massiva tordönsstämma som verkligen kan förmedla en text. Kanske framförallt under de låtar Anders Möller (Slobobans Undergång, Swedish Erotica) sjunger med sin glättigt riviga tenor som kanske gör halva grejen i Black Ingvars men som reducerar Nationalteatern till att bli ett after ski-band.
Annat är det i de låtar Matilda Sjöström (Steget, Det Brinner, Äkta Kärlek) sjunger. Personliga tolkningar som förmedlar text och känsla nästan värdigt såväl Totta Näslund som Anki Rahlskog. Det är också här det blir något mer än en ren hitkavalkad och framförallt ”Ingelas sång” är en stor favorit. Anders överraskar också positivt när han oväntat skitigt river av ”Lägg av!” som första extranummer. Kanske inte fullt lika skitigt som Hans Mosesson (ICA-Stig) gör den, men ändå är det här han blir lite mer på riktigt. Precis som när han plockar fram en gurka att spela på i introt till ”Spisa”.
Allt som allt en kväll där man både förstår varför de väljer att lägga av men också varför de fortsatt med jämna mellanrum i mer än ett halvsekel. Svettigt och stökigt och så hett att Ulf Dageby påminner om att dricka mycket vatten mellan varje låt. ”Hanna från Arlöv” har aldrig känts lika platsspecifik. Och att KB är fullknökat till bristningsgränsen av en brokig publikskara som spänner sig från folk som var med när det begav sig till folk som fötts under de senare återföreningarna visar tydligt hur angelägna och betydande låtarna alltid varit och förmodligen fortsätter att vara i lång tid framöver. Även om det inte är de själva som kommer framföra låtarna längre. Nationalteatern kanske inte kommer fortsätta spela rock’n’roll, men de kommer heller aldrig dö.
