Visfestivalen på Holmön – dag 2: Eftermiddagspasset

Det här är andra gången jag är på Holmön. Fem år sedan sist, även det på Visfestivalen. Nuförtiden håller de officiella efterfesterna med efterföljande öppen scen till på krogen Novas Inn några hundra meter närmre färjeläget.

Då var det på kaféet Panget som ligger precis utanför festivalentrén. I år stänger de tidigt men i gengäld är det där förfesterna håller till.

Efter ”Melodikrysset” ställer sig Magda Andersson (Ye Banished Privateers) på Pangets utescen för att städa. Johan Wållberg sätter sig bakom pianot och så drar barnföreställningen Trudelutter och visdomsord igång. En visjazzig föreställning med personliga tolkningar av väl valda barnsånger skrivna av Tove Jansson, Electric Banana Band, Jojje Wadenius och andra hälften helt och hållet av Astrid Lindgren. En ärlig och berättande föreställning som lyckas med konststycket att inte tala till barn så som vuxna ofta tror att man ska tala till barn. Inget puttinutt, inget mästrande. Bara ett förtroligt samtal mellan människor öga mot öga.

Lekfullt och humoristiskt men med en rejäl tyngd i botten. Utan att på något vis göra anspråk på att ha alla svaren, utan snarare undersöka det ihop med barnen. Barn är ju lika mycket människor som vuxna är. Medborgare. Det handlar om att ta ungarna på allvar utan att för den sakens skull tråka ut dem. Att leka fram tänkandet och medvetandet. Med trollsvansar, pirathattar och sopkvastar. Med flinka jazzpianon, dans och allsång. Hopp och lek. Och Magdas trollbindande norrlandsvemodiga sång som går rakt in i hjärtat.

Det officiella programmet är den här dagen uppdelat i två block. Ett på eftermiddagen och ett på kvällen och traditionsenligt inleds varje pass med att Roland Johansson leder allsång till Holmöns nationalsång ”Holmövalsen” skriven på bondska av Ragnhild Andersson.

Eftermiddagspasset drar igång starkt med Ida Boija och hennes naket terapeutiska berättelser till böljande dynamiska countrydoftande toner. Ljudbilden kretsar kring Johannes Nordströms (Johannes & Farkosten, Ulf Edlund) lika luftiga som mäktiga elgitarrer och fylls upp av Pelle Robertsson (Kylans Rockorkester, Europa) på akustiskt fingerspel och Malin Ekesryd (Holmgrenz) på varma körstämmor, båda tillfrågade om att vara med mindre än en vecka tidigare. En dynamiskt varm och lugnande ljudbild som ibland spricker upp i en oväntad energi så fort Ida stampar på sin stompbox.

I centrum står Idas personliga berättelser sjungna med en innerligt patosfylld alt. Om att göra upp med sitt förflutna. Om hur lätt det är att fastna i destruktiva relationer. Om hur hennes sexåriga son redan får leva med arvssynden att tvingas in i könsroller och normer. Om psykisk ohälsa. Men också om psykisk hälsa. Och attraktion. Och det hela avslutas i en finstämd personlig översättning av den gamla Cyndi Lauper-dängan ”Time after time”. En stark inledning på lördagens eftermiddagspass som är svår för de andra akterna att nå upp till. Och jag lovar att hålla utkik efter det kommande debutalbumet som i skrivande stund är på tryckeriet.

Efter att festivalgeneral Leena Hortell berättat anekdoter från festivalens historia (exempelvis om när Mikael Wiehe åkte motorbåt till ön) är det dags för Jakob Algesten (Isolation Years, Two White Horses, Säkert!)att gå upp på scen. Eller kanske snarare upp på berget där han lite svalt distanserat sitter och betraktar sakernas tillstånd. Analyserar. Filosoferar. Om hur de döda tittar ner. Om att han är en sten. Och kanske allra mest personligt i betraktelsen över Västerslätt, Umeås minst besjungna stadsdel byggd på gammal sjöbotten.

Jakob pendlar mellan låtar på svenska och låtar på engelska, mellan säreget fingerspel på akustisk gitarr (ofta ihop med en stompbox) och mer romantiska pianon. Alltid med en drömskt melankolisk distans som nästan angränsar till ambient och stundtals för tankarna till David Urwitz. Ändå är det inte utan att barnen i publiken dansar runt med jämna mellanrum. Den avslutande ”Pilgrim” spricker upp i ett lysande solsken med sitt melodiska fingerspel.

Norra Glädjen hade jag inte hört talas om tidigare men själva namnet låter som ett folkigt lättsamt band med tydlig lokalanknytning. När bandet går upp på scen med typisk rocksättning med telecaster, Höfner-bas, klaviatur och trummor och sångaren Robert Jonsson, som iklätt sig en röd solhatt med trycket ”Skellefteå” i stora vita bokstäver, förväntade jag mig istället någon form av buskisartad lantisrock i stil med Svenne Rubins, Traste Lindéns Kvintett eller Smaklösa.

Istället handlar det om livsfilosofiska betraktelser över slick soulpop. Fortfarande berättat ur den lilla människans perspektiv, fortfarande med en gnutta humor. Men något helt annat, kanske kan man snarare jämföra dem med nittiotalspop i stil med Farbror Blå och Pontus & Amerikanerna. Och jag vill verkligen gilla det men det är något med den slicka framtoningen som gör att det inte riktigt hittar hela vägen in i mig. Men ändå lite småtrevligt filosofiska betraktelser.

Och William Spetz fortsätter på samma Whitney Houston-quiz som dagen innan. Samma frågor. Men så händer något. Helt plötsligt släpper han garden och blir personlig på rikigt. Som när han berättar om sin födsel och morsan mitt i all förlossningssmärta skrek ut ett ”Coca Cola”. Eller om att hans gamla lärare, den som verkligen trodde på honom som ung, hade en sommarstuga just på Holmön och hur hela klassen fick åka ut och hälsa på i stugan och bara mysa (och jaga grodor).

Lisa Miskovsky avslutar eftermiddagspasset. Uppbackad av Pelle Ekerstam (Peter Jöback, Amy Diamond) på oväntade gitarrlicks och Kalle Lundin (Winhill/Losehill) på smäktande klaviaturer och melodiska basgångar. Och stundtals med en massa svulstiga backtracks som får det hela att kännas väldigt platt och jämntjockt. Radioanpassat. Opersonligt. Det är vackra melodier som passar utmärkt till Lisas porlande sopran. Men ändå känns det hela rätt mycket plast. Det märks att syrran är moderat kommunpolitiker.

Det är i de mer avslappnade mellansnacken som personligheten kommer fram. Som när hon pratar om när hon var med i Melodifestivalen 2012 med ”Why start a fire?” och på efterfesten hade morsan klivit upp på dansgolvet klockan tre på natten för att dansa med Sean Banan. Eller när hon efter årets melodifestival med ”Best to come” gjort detsamma fast med Arja Saijonmaa.

Spelningens absoluta höjdpunkt är när hon för ovanlighetens skull sjunger på sitt modersmål i Annika Norlins (Säkert!, Hello Saferide) svenska version av nämnda ”Best to come”. Något som bådar gott för det kommande svenskspråkiga albumet. Kanske är det först då hon vågar vara personlig i sitt uttryck även mellan mellansnacken.

Allt som allt en småmysig eftermiddag som börjar på topp men som sakta sjunker neråt. Nåja, två timmars omladdning till festivalens finalpass med Robert Wikberg, Jeff Elliot, Staffan Hellstrand, Magda Andersson (utan barnvisor den här gången) och J.P. Nyströms.