Efter att ha stigit upp mitt i natten för att ta bussen 25 mil söderut från Luleå anländer jag till Norrfjärden där den linjetrafikerande färjan M/S Capella ska ta mig över Västra Kvarken till Holmön.
En liten ö med 61 invånare men med ett förhållandevis rikt kulturliv. Innan festivalen drar igång går jag en tur på ön och hinner upptäcka både en gammal träkyrka och ett båtmuseum.
Efter den Roland Johansson-ledda allsångsinledningen med Holmöns nationalsång ”Holmövalsen” skriven av Ragnhild Andersson drar festivalen igång på allvar med Nathalie Lidqvist. Tillsammans med band skapar hon en typ av fusiondoftande soulpop med nära berättande texter. Precisionistiska basgångar, jazzpianon, groovy trummor och klara tenorsaxofoner.
Nathalie sjunger med en avslappnad mezzosopran och en oväntat varm botten i det lägre registret. Ibland är det dock som att texten inte riktigt når fram vilket är synd på de personliga berättelserna om brorsans bortgång och om hur hon är en mästare på att älta saker. Ett hem för alla tvivel. Mot slutet släpper de på det tillbakalutade lunket och brister ut i ett cirkusdoftande sväng med stumfilmspianon och kantslagsrytmiseringar med en text om döden och pelargoner.
Tommy Rönnlund beskriver livet i Umeå på ett sätt som får storstaden Umeå att framstå som en liten småstad. Personliga texter om idrottsplatsen Azteka, om den heliga marken på Berghem, om alla de som fick stanna kvar på fabriken och rena uppväxtskildringar. Och däremellan en sång skriven i en dröm och en ren hyllning till Magnus Lindberg.
Med sig på scen har han Mikael Nylander (den gamle vapendragaren från Nylle & Nallarna) på sprättiga elgitarrlicks och Anna-Karin Hellman hoppandes mellan romantiska pianon, ljusa brusande elorglar och varma melodikor. Och riktigt snygga körer. Ibland angränsar melodierna till dansband på ett sätt som för mina tankar till Holmérz (och inte bara för att namnet påminner om Holmön) och många gånger känns det som att arrangemanget är skrivet för ett större band med trummor och allt. Det hela landar i ett trivsamt smålunk med de starka skildringarna av hemstaden Umeå i fokus.
Kvällens yngsta men kanske samtidigt mest tekniskt skickliga musiker är den artonårige William J Öberg. En klassiskt skolad pianist med en varm och ren tenor och vackra popmelodier. Kanaliserat och genomarbetat på ett sätt som är väldigt ovanligt i den åldern och det märks att han har hållit på med det här sedan han var fyra år.
William kan konsten att hoppa mellan olika stilar och samtidigt stanna kvar i samma uttryck. Stilrent. Ibland med en gitarr men oftast bakom pianot. Böljande gitarrvalser som urpremiären ”Thanks to you”, Robbie Williams-doftande pianoballader som ”Ghost of you”, svängig funk i ”Sun is shining” och till och med lite svärta i den drömska skräckvalsen ”The Old Flower Garden”. Stundtals efterlyser jag kanske ännu mer svärta så det inte landar i något fullt lika genomsnällt, men kom igen; killen är arton år!
Mellan de olika akterna är komikern och skådespelaren William Spetz (”Williams lista”, ”Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?”, ”Dag för dag”) kvällens konferencier. Efter varje konsert håller han lättsamma intervjuer med artisterna och nu kallar han upp festivalgeneral Leena Hortell för en pratstund om festivalens historia och hennes roll i det hela. Det hela går över i ett publikquiz om Whitney Houston där den som är snabbast vinner olika sorters godisbilar. Tommy Rönnlunds gitarrist Mikael Nylander visar sig vara den mest godissugne.
Efter ett klämkäckt quiz är det dags för minst lika klämkäck musik. Bo Selinder framför studentikost klämkäck och ordrik gladschlager på ett sätt som får honom att framstå som Luleås svar på Vier Brillen. Eller som William Spetz beskriver det: feelgood på steroider. Själv kallar han det hela för en ”En-på-alla-sätt-och-vis-afton”. Kuplettartat och musikal-igt och det kommer inte som en chock att han även gör teaterföreställningar som ”Skillingnytt” och barnföreställningen ”Kom öde ö rädd”.
Mitt i allt flams och trams ryms det dock även en del allvar, om skilsmässor och social fobi, allt förklätt i ett löjets skimmer. Allvarligt på ett sätt som för mina tankar till den där versen i ”En sång och dansman” ur Stinsen brinner (Galenskaparna och After Shave) där Anders Erikssons karaktär Axel Hansson brister ut i ett ”Men nu är jag faktiskt deprimerad, jag är ledsen, förbannad och sur” utan att för ett ögonblick överge det klämkäcka. Hela tiden uppbackat av ett högenergiskt band som försätter hela publiken i ett adrenalinstint glädjerus.
Första dagen på Visfestivalen på Holmön avslutas av Maxida Märak. Och redan i första låten ”Järnrör” sätter hon tonen. Stenhård hiphop som helt och fullt bottnar i hennes eget liv och samhällets utveckling. Inga poser, inga choser, bara en människa som vet vad hon snackar om och ryter ifrån mot orättvisor och omänsklighet. Om hur de stora gruvbolagen driver bort hennes renskötarfamilj från sina hem. Hur de raserar hela den samiska historien. Det här är inte något som hände för flera hundra år sedan, det händer nu. Det här är något som i allra högsta grad påverkar Maxidas dotter NikeSunna som dagen till ära fyller 10 år. Påtagligt, nära och det känns i bröstet när Maxida berättar om det hela på ett sätt som gör henne själv tårögd. Det här är viktigt. Angeläget.
Att hon dessutom hoppar mellan olika uttryck utan att tappa fokus gör det hela ännu mer gripande. Rå och tidlös jojk. Stillsam och timid sång. Och stenhård rap lika rå som Slöa Knivar-Patricia. Gripande och personliga mellansnack. Malm i rösten. Bara rakt och ärligt. På riktigt. Det hela bryts dock av när ordinarie set avslutas med Så mycket bättre-tolkningen av Arvingarnas ”Eloise” men när hon under hela extranumret ”Äter upp dig” springer ut i publiken, dansar, äter upp dem och verkligen är ett med publiken är hon på riktigt igen. Vargen går själv men behöver sin flock.
En fin start på Visfestivalen på Holmön och nu väntar en barnföreställning, en gudstjänst och ytterligare två festivalpass. Ett eftermiddagspass med Ida Boja, Jakob Algesten, Norra Glädjen och Lisa Miskovsky samt ett kvällspass med Robert Wikberg, Jeff Elliot, Staffan Hellstrand, Magda Andersson och J.P. Nyströms.
