Det argentinska bandet Virus hade all anledning att ligga lågt. Att vara gay under åttiotalet var ingen lek, inte någonstans i världen.
På mästerverket Locura låg inte Virus så långt från samtida Pet Shop Boys rent ljudmässigt. Men text- och bildmässigt valde de en helt annan väg, en mer avslöjande och konfrontativ.
Aids var tidens pest, och drabbade bandets ledare Federico Moura. Hans sista album Superficies de Placer blev ett intimt farväl.
Under textens gång blir det tydligt att det här är en kärlekstext. Kärleken till musiken, till Latinamerika och till ett av världens bästa band.
Om vi ska hålla oss till kroppen, handlar texten om rumpan. Rumpan som pryder omslaget på det argentinska bandet Virus sjätte studioalbum Superficies de Placer, det sista med Federico Moura. Och som vanligt illustrerat av Daniel Melgarejo.
Den blå rumpan, som kunde vara kvinnlig eller manlig, upprörde såklart. Under 1980-talet var det ingen lek att komma ut som gay. Diskriminering, utfrysning, våld och fysiska hot väntade den som var för öppen.
Argentina hade under de senaste åren varit en militärdiktatur och landet hade precis varit i krig med Storbritannien om Las Malvinas (Falklandsöarna).
Politiken och samhället var präglat av konservatism och sexuella skildringar motarbetades, för att inte tala om texter om homosexualitet.
Och det fanns ett mer påtagligt hot, även om det kom smygande. Den överhängande risken att smittas med HIV/Aids, som kunde innebära döden. Vilket det till slut gjorde för Moura.
Men Moura visade aldrig någon rädsla, även om den säkert fanns där hela tiden. Med kritiska och ironiska texter och musik baserad i new wave, som under albumet Relax gick mer och mer mot syntpop, hade bandet blivit en viktig del av Buenos Aires musikscen.
Därmed var de stora i hela Latinamerika. Buenos Aires var en av världens musikcentrum med band som Soda Stereo, Enanitos Verdes och Sumo.
När det var dags för albumet Locura bad skivbolaget Virus ligga lågt med att de var gay. Moura svarade med att fylla plattan (som först var tänkt att heta Pecados, synder) med låtar om sex och onani, som “Sin Disfraz”, ”Luna de Miel en la Mano” och “Pronta Entrega”.
Inget skulle döljas. Moura hade bestämt sig för att ta av sig masken, och stå för vem han är i ”Sin Disfraz”.
”Fue ayer, persiste el olor
de esa piel, morena y sensual,
perfumada
y hoy me visto de model naval
no me preocupa parecer vulgar
como si fuera
mentiroso y nudista
en taxi voy hotel Savoy y bailamos
y ya no se si es hoy ayer o mañana.”
Locura blev ett av de bästa album som gjorts i Latinamerika. Det blev en stor succé i flera länder men satte samtidigt ett hårt tryck på bandet som hade provocerat och öppnat sig totalt för omvärlden.
Tanken med nästa album, Superficies de Placer, var ett tagga ner och hitta lugnet igen. Bandet bestämde sig för att lämna Buenos Aires ett tag, och spela in i brasilianska Rio de Janeiro, med närheten till stranden i Leblon och Ipanema.
Moura älskade Rio och såg fram mot den perfekta tidpunkten för en förändring i musiken, ett naturligt ställe att lämna konfrontationen en stund och fokusera på värme och relationer.
Havet och stranden kan skapa magi. Det såg vi senare hos andra elektroniska band som New Order, när de skapade klassiska Technique.
Men redan under kompositionsarbetet åkte Moura på en rejäl lunginflammation. Efter flera dagar i sängen insåg han att det här var inte en vanlig inflammation, den ville inte släppa. Efter att han blivit inlagd på sjukhus och undersökt upptäcktes det snart att han var smittad av HIV.
Den chilenske artisten Joe Vasconcellos deltog vid inspelningen i kvarteren Leblon, och såg hur Federico Moura inte alltid orkade sjunga på grund av hostan och den svagare kroppen. Men när han sjöng var han desto mer närvarande. I tidningen La Tercera berättar Vasconcellos hur Moura hade en övermänsklig kraft, något som fångades på inspelningen.
“Hubo un esfuerzo sobrehumano de Federico para grabar este disco y eso quedó plasmado en la obra.”
Inspelningen genomfördes lite hastigare, på kortare tid än tänkt och resultaten såg först inte ut att bli lika omvälvande som på Locura. Men på sätt och vis blev det tvärtom.
Skivbolaget som varit väldigt kritiska till den provokativa och öppna föregångaren, vände totalt när de insåg vilken succé det blev. Nu var de väldigt tveksamma till den lugnare och mer harmoniska bilden som kom till slutproduktion.
Moura var nöjd med resultatet, visste att det inte var någon självklar uppföljare, utan ett helt nytt spår. Men det här var Virus, som de lät och kändes där och då.
Livet i Rio med vetskapen om sin allvarliga sjukdom, ledde till ett album med stabil syntpop, med låtar som titelspåret ”Superficies de Placer”, ”Encuentro en el Río Musical” och ”Polvos de una Relación” som hade en mer romantisk och intim ton än tidigare.
Albumet sålde inte i närheten så mycket som Locura, men flera recensenter tycker att det var det bästa möjliga avslutet för en av Latinamerikas viktigaste artister. Ett modigt avslut med ett högklassiskt album som bygger på närhet och romantik, under en tid som var full av oro, konflikt och frustration.
Federico Moura hade lagt ner sin själ under inspelningen. Efteråt fanns det helt enkelt inte samma vilja, behov, eller ork att turnera och sprida låtarna. Några månader efter albumet släppts gjorde han sin sista konsert med Virus på Teatro Fenix i Buenos Aires.
Moura visste förmodligen att det här var det sista stora framförandet, att det var dags att gå vidare. Som han sjunger i låten ”Rumbos Secretos”.
“Voy a recorrer un mundo incierto,
recostado en mis sueños,
con el alma descubierta,
explorar rumbos secretos.”
