Det första som möter mig när jag snubblar in på Medley är kocken Aage Madsen som stolt visar upp sin nya tatuering. Han ber mig gissa var motivet kommer ifrån och jag behöver lite betänketid. Det är svartvitt och det syns att det är en annan konstnär som gjort det men till slut kommer jag på det.
Kvinnan som likt Lill Lindfors tappar kjolen samtidigt som hon har händerna fulla av matvaror är självklart samma kvinna som på omslaget till Gasolin’s tredje album (som sedan återanvändes många gånger efteråt). Aage blir glad och ger mig en skål med egentillverkad glass och en bit brownie. Ett ypperligt sätt att värma upp innan Hjelle & Ormarna och Pat Todd & the Rankoutsiders ställer sig på scenen.
Det där med att återanvända gamla Gasolin’-omslag är något som kvällens första artist Andreas ”Hjelle” Hjelmér (Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet, The Kuksugers, Patrik Strands El-kvartett)också gjort sig skyldig till under årens lopp. Hans gamla band Bäddat För Trubbel lät nämligen en gång i tiden trycka upp en t-shirt med omslaget till Gasolin’s andra album där bara själva bandnamnet var ändrat.
Nuförtiden omger Hjelle sig av ett gäng som kallar sig Ormarna. Fjäderlätta trummor av Emil Karlsson (Härvan). Sprättande pianon och pumpande elorglar av Johan Kristell (Det Enda Alternativet, Patrik Strands El-kvartett). Och så står Bengt Glemvik (Åtta Bier Ti Min Far, Wisex Pistols, The Supertruckers, Mutationsmonstret, Patrik Strands El-kvartett) som en stabil klippa på scenen att luta sig mot med sina karakteristiskt stabila treklangs- och växelbasgångar.
I övrigt rör det sig om samma typ av låtar som det alltid gör när Hjelle är inblandad (undantaget The Kuksugers). Samma countrydoftande boogierock som lika mycket är en del av punken och stundtals för tankarna till Hela Huset Skakar och Palle Bull & Förlorarna. Samma mix av öldränkta partydängor (som ”Jag vill bara (dricka bir)” och ”Det är fredag”) och genuina arbetarkampsånger (som ”Maska” och ”Arbetsförmedlingen ringde”). Alltid ur loserns perspektiv. Och samma typ av kärnfullt kortfattade texter som på bara några korta (ofta upprepade)meningar rymmer fler nyanser och känslor än vad som egentligen borde vara möjligt.
Allt framfört av en butter basröst på bred skånska, vilket ger det hela ett väldigt okonstlat och ärligt uttryck. Malmöitisk diverserock i exakt samma stil som han gör med både Bäddat För Trubbel och Det Enda Alternativet, så pass mycket att jag har svårt att hålla isär vilka låtar som egentligen gjorts av vilket band. Men det är kanske inte heller så konstigt när de både spelar Det Enda Alternativets doowopdoftande kravallsoulballad ”En idiot med utsökt smak” och avslutar ordinarie set med Bäddat För Trubbels finkänsliga ”Fakta och nostalgi”.
Kvällen delas med det Los Angeles-baserade pubrockbandet Pat Todd & the Rankoutsiders på den här turnéns enda Sverige-stopp. En ny bekantskap för mig men något jag verkligen borde hålla koll på i fortsättningen. När de inleder konserten med ”All the years #1” är min första tanke att det låter som om Ramones tolkat Chuck Berry. Under spelningens gång utkristalliserar sig senare en omväxlande blandning av rockabillyriff, countryhjärtan, punknerver, sextiotalskörer och rentutav rena popmelodier i stil med Searchers och Tom Petty. Nyanserat och genuint men alltid med en infernalisk attityd och energi.
Mest energiskt av allt måste ändå vara Pat Todd själv. En grinig gammal gubbe med en intensiv blick och en vildsint utstrålning som får honom att likna en ondsint gnom. Pat sjunger med en vresig baryton som verkligen menar varje ord och visar att det är det här han ägnat sitt liv åt sedan början av åttiotalet med The Lazy Cowgirls. Rösten för ofta tankarna Nisse Hellberg (Wilmer X) i sina ilsknaste stunder och att den countrydoftande ”To Get That Monkey Off My Back” dessutom har en melodi som för tankarna till ”En hel slev snikenhet” gör kanske också sitt för att jag ska dra den kopplingen. Men när bandet för ovanlighetens skull drar ner på tempot (utan att för den sakens skull göra avkall på intensiteten) i den souldrypande William Bell-balladen ”Any Other Way” framstår de snarare som ett Southside Johnny & the Asbury Jukes. Fast utan blås.
Istället rör det sig om en mer traditionell rocksättning. Nick Alexanders riviga rock’n’roll-licks, Kevin Kellers drivande bluesriff, Stephen Vighs stabila Bengt Glemvik-doftande treklangsbasgångar och Walter Phelans trummor som fullständigt matar på. Och så fyller Pat själv på med jämna mellanrum med tamburiner, munspel och akustiska gitarrer. Och inimellan sjunger Nick någon enstaka låt. Och tillsammans blir det en enda dynamisk och mångfacetterad hyllning till hela rockhistorien gömd bakom ett fabulöst röj. En väldigt positiv överraskning!
Som brukligt ännu en trevlig kväll på Medley. Hjelle & Ormarna har jag sett ett flertal gånger och jag visste vad det var som väntade mig. Pat Todd & the Rankoutsiders hade jag aldrig ens hört talas om. Men det är något med de utrikiska band jag aldrig hört talas om som spelar på Medley. Precis som i våras när jag var där och såg Nine Below Zero gick jag dit helt utan några som helst förväntningar och så körde de över mig fullständigt. Hur sammanfattar man det här bättre än som Nettan Rosengren (Skav, Snubblar In, Kalaskapellet) sammanfattade det hela från publikhavet: ”Gött!”
