Sedan 1995 gör Tobias Bernsand vindlande lager på lager-musik och genomarbetade ljudmattor under namnet Orange Crate Art. Vi träffade Tobias på en öl för att diskutera allt ifrån hans förkärlek till gitarrpedaler och ljudmässiga artefakter till det transcendentala i hans musik och att spela (in) i nuet.
En historisk person som dyker upp när du beskriver din musik är George Gershwin. För en lekman i musikhistoria ringer det ingen klocka. Berätta vem är Gershwin för dig? Vad är kopplingen?
– George Gershwin är lite av grunden till det mesta av amerikansk modern musik. Gershwin tillsammans med Charles Ives är jag jätteinfluerad av och på senare år Frederick Delius som inspirerat många av mina senare EP-skivor och soundtracks. Det är tidigt nittonhundratal. Gershwin tex. är väldigt funkig och rytmisk musik. Min musik har mycket kromatiska arrangemang, alltså närliggande toner, vilket ytterst går tillbaka på Gershwin. Charles Ives kunde ha flera stycken samtidigt, han kunde slänga in gammal folkmusik mitt i en skevt atonal symfoni.
”Det är som ljudmassor men det är väldigt genomkomponerat, även om det känns kaotiskt”
– Jag har kanske gjort likamedtecken mellan det och Phil Spector eller My Bloody Valentine. Det är som ljudmassor men det är väldigt genomkomponerat, även om det känns kaotiskt. Van Dyke Parks (känd för bland annat Beach Boys-skivan Smile som aldrig kom ut) första soloskiva Song Cycle är något jag ständigt kommer tillbaka till. Den är väldigt svårgreppbar, jag hade den på kassett först och då när man spelade upp den kunde man knappt ana var låtarna började eller slutade, det var ett atonalt flöde. Samtidigt låter det jättemycket Tin Pan Alley, amerikanskt 40-50-tal. Mycket reverb och delay på det.
Vad har du för andra musikaliska referenser?
– Min musikaliska resa började via sextiotalsskivor på åttiotalet då jag växte upp till Stone Roses första skiva som var monumental för mig. Det var till den jag lärde mig spela gitarr. 1988 gled jag väl in på den tidiga shoegazen: Ride och tidiga Slowdive. Boo Radleys var viktiga. My Bloody Valentine lyssnar jag faktiskt fortfarande på mer än något annat, jag tröttnar aldrig. Därifrån kom jag in på Stereolab. En del vill beskriva min musik som shoegaze och det är väl vad jag är sprungen ur och kommer alltid finnas där, men jag vet inte hur mycket det definierar musiken längre.
– Det som Simon Reynolds ursprungligen definierade som postrock har också inspirerat mig. Från början var det ett amalgam av olika genrer som egentligen är vad jag gör fortfarande. Tidiga Tortoise, Laika, Seefeel, Mouse on Mars – de tog beståndsdelar från olika genrer och mixade organiskt. Under samma era, runt 1993-94, upptäckte jag Burt Bacharach. Framförallt Bacharach har influerat mitt låtskrivande mer än någon annan.
Ofta låter din musik som ett helt band som improviserar, men ändå är det bara du som gör musiken. Hur går du tillväga för att komponera en låt?
”Jag vet inte vad som kommer hända härnäst, min hjärna måste tänka en bit framåt i tiden samtidigt som jag måste spela in i nuet”
– Det är ganska intuitivt. Jag är tillbaka lite där jag började 1995. Jag har slutat skriva låtar. Jag hade en lång period där jag skrev tusentals låtar. Men nu spelar jag in utan att ha något planerat. Jag vet inte vad som kommer hända härnäst, min hjärna måste tänka en bit framåt i tiden samtidigt som jag måste spela in i nuet. Det vanligaste är att jag spelar in en gitarr eller ett keyboard-spår som får diktera vad det blir. 80% av det jag gör är det jag spelar den första timmen, ofta på första tagningen. Jag är ute efter att vara i nuet, eller come to now för att citera Charles Manson. Jag är för otålig för att sitta med något för länge.
Berätta om hur din senaste skiva Contemporary Guitar Music kom till?
– Somewhere Cold är ett litet bolag i USA som jag kände sedan långt tidigare. De har länge varit intresserade av att jag skulle ge ut något jag gjort, men jag ville ge dem något nytt unikt istället för att skicka något som jag redan gett ut själv. Jag gav det ett försök 2017 och ett 2019, men det var först förra sommaren jag kände att jag fick till något som jag ville fullfölja. Jag spelade in skivan på två veckor utan att egentligen ha en idé om vad jag ville göra, utan testade mig fram. Jag ville behålla det basiga, lågfrekventa soundet från mitt senaste soundtrack men göra något mer rytmbaserat. Till en viss del knyter skivan an till tidigt nittiotal, hur jag började göra musik då på min portastudio.
Bolaget ligger i USA och jag kan tänka mig att många av lyssnarna också finns utomlands. Hur känns det att vara i ett distansförhållande med skivbolag och publik?
– De som lyssnar på min musik finns i Storbritannien, i övriga Europa, Japan, Sydamerika, USA, Kanada. Om man jämför med hur det var på nittiotalet så fanns det en Stereolab-värld, The High Llamas i London, Mouse on Mars i Tyskland, Cornelis i Japan, i Chicago fanns Tortoise osv. Det var ett internationellt nav av folk som kände varandra och gillade varandras musik. Vi är en del av samma familj, samma vänkrets. Det funkar oftast så för att man har känt varandra länge, så jag ser fram emot att ge ut en skiva till på Somewhere Cold.
Du använder en hel del gitarrpedaler i din musik, berätta?
– Det är egentligen rätt ointressant att jag använder pedaler. De är en del av paletten jag använder. Vad jag är intresserad av med pedaler är inte givet det som kommer ut ur pedalen, för mig är det mer abstraktionen i det hela. Jag vet ungefär vad för ljud jag vill ha och kan lägga det på allt möjligt tom. på sång. Det är ett sätt att måla i musiken. Men jag vet också tydligt vad jag vill ha. Tex inte chorus-effekter – de går helt bort. Det mesta man hör i min musik är envelope filter. Det reagerar på anslaget – om man spelar mjukt eller hårt så ändrar det hur filtret öppnar sig och sluter sig. Annars är det mest fuzz och overdrive.
”Vad jag är intresserad av med pedaler är inte givet det som kommer ut ur pedalen, för mig är det mer abstraktionen i det hela”
– Samtidigt är jag lite av en luddit [teknikmotståndare, reds anm] vad det gäller ljud. Det är som många gamla rockgubbar säger i musikdokumentärer: Det är svårslaget med en elgitarr in i en rörförstärkare. Det är fortfarande ett grundljud för mig. Jag har en V0X AC30 i replokalen, men på inspelningar har jag nästan bara Fender. Fender Jazzmaster (gitarr) i sig är väldigt mycket ett grundljud för mig.
– Mitt tänk är rätt hypnagogiskt generellt [stadiet mellan dröm och vakenhet reds anm]. Det jag gör är ofta sprunget ur hypnagoga upplevelser. De ljud jag återkommer till, tex de förstärkarljud jag använder är de som representerar det här ingenmanslandet mellan två stadier av medvetanden. Det definierar allt jag gör mer än någon musikalisk referens. Hjärnan vet inte om den sover eller är vaken. Och det är lite så jag gör musiken, att det är som ett flöde mer än det är genomarbetat.
– Mina låtar måste ibland vara hopplösa för andra att repa in eftersom de byter tonart kanske sex-sju gånger inom en låt. Och det är inte medvetet, det är det som kommer ut under det här icke-medvetna flödet när jag spelar in. Det är nästan som någon annan gör musiken genom mig. Det präglar även ljuden jag är intresserad av. Man kan se drömmarna framför sig. Ett fönster till andra medvetanden.
Vi pratade om olika typer av artefakter som tillkommer och som är en del av musiken, utveckla!
– Är man född på sjuttiotalet så är man ju uppvuxen när det analoga började bli digitalt. Saker och ting fungerade ju inte som det skulle. Det klassiska exemplet är kassettband som började svaja efter ett slag man spelat upp det, eller bandet gick av och det uppstod artefakter i ljudet där man lagat det. VHS-band kunde verkligen svaja, vilket tex Boards of Canada gjort en grej av senare. När jag för första gången hörde My Bloody Valentine tänkte jag inte det var något udda med det där svajandet, för det var så jag börjat spela gitarr. Jag hade lyssnat mycket på Jimi Hendrix och i liveklipp man kunde se på 80-talet, så bara svajade han och gjorde rundgång.
– Min mors kopia av Help som hon köpte på sextiotalet hade någon gång utsatts för sol, så den vobblade när man spelade upp den någonstans på andra eller tredje låten. Jag lyssnade mycket på den Help-skivan som om det vore My Bloody Valentine, så när jag sedan hörde dem lät de inget konstigt. I min musik är det mycket svaj, men det kommer nog från att jag vuxit upp i den här analoga världen.
”I min musik är det mycket svaj, men det kommer nog från att jag vuxit upp i den här analoga världen”
– Artefakter är en del av upplevelsen. Som förr i tiden när man piratkopierade film och de hade kopierats så många gånger att man fick hålla på med trackern för att få rätt bild. Det är så man i min generation minns film, också när man tex. spelat in från radion. Det är ganska naturligt med artefakter, det är därför det har blivit så populärt att hitta imperfektioner i inspelningar under de senaste åren. Inom hiphop tex, där är det viktigt att inte kvantifiera beats tex. Det ska släpa lite och ligga lite efter.
I Orange Crate Arts liveband ingår även Jens Ågren (bas/sampler), Paul Saarnak (trummor) och Mikael Nilsson Palander (gitarr).
