I söndags avslutades den tre dagar långa festivalen Lollapalooza i Stockholm. HYMNs David Hagen rapporterar om avslutningskvällen.
Det råder en uppsluppen stämning på Lollapalooza-festivalens avslutningskväll. För första gången i den, åtminstone på svensk mark, nystartade festivalens historia är det faktiskt så många intressanta bokningar att de finns risk för krockar. Det ihåliga spelschemat under tidigare dagar, de många svenska dussinartisterna och The Killers illa tajmade avhopp har skapat luckor och pauser i överflöd. Massor med tid att sjunga karaoke, spela Beer Pong, betala överpris för blaskig ekologisk öl, eller köa till foodtrucks för 1200 kronor om dagen. Men äntligen finns det ingen tid för det som vi nästan lärt oss att älska.
Först ut på scen ser vi White Reaper. Den trallvänliga garagerockens gunstlingar från Kentucky känns som de precis lämnat en efterfest på Spring Break för ett gästspel på Tower-scenen. Det är en trevlig men något bagatellartad aperitif till det som komma skall. Showen stjäls totalt av bandets keyboardist Ryan Hater som ser ut som han tagit klivet rakt ut ur rutan från en scen ur komediklassikern Superbad.
Under det tidiga 00-talet dök det upp amerikanska hardcoreband i överflöd på festivalscenerna och det gick knappt att lämna in jackan i garderoben utan att drabbas av lite emotionellt laddad skriksång. Nu har Turnstile sparkat undan mattan för oss som hävdat att genren är död och vid 15-tiden kliver de upp på Bay-scenen för sin första spelning på svensk mark. Frontfiguren Brendan Yates påminner i sina bästa stunder om Darby Crashfrån The Germs och ger lika mycket karaktär som frenesi till den kaosartade stämning som kvintetten från Baltimore lyckas ansamla i solskenet.
Folk flyger runt i publiken och vi får äntligen en riktig mosh framför scenen. En öl flyger förbi och det känns plötsligt som en riktig festival och inte ett sponsrat, överprisat jippo. De har kanske inte riktigt dynamiken för att begeistra hela den kräsna festivalpubliken men tillräckligt för att energin ska spridas längs det brungröna gräset förbi bort till öltälten. Som allra bäst blir det när tempot dras ner i ”Underwater Boi”. Långt fram i publiken står Joe Talbot från IDLES och låter sig inspireras.
Wolf Alice som nyligen öppnade för någon som heter Harry Styles på Tele2Arena är tillbaka för en festivalspelning på svensk mark och bjuder på en trevlig men något avslagen spelning i kvällssolen. På väg mot andra spelningar kan vi inte undvika att fängslas av Ellie Rowsells skönsång under ”The Last man on Earth”.
Genom att plocka bort alla hårdrockare och skicka i väg dem till genrespecifika festivaler har man också dödat storfestivalernas själ. Men tacka gud för att en ansenlig mängd punkare bidrar till att förhöja festivalkänslan under IDLES spelning vid middagstid. I tävlan om att genom kraftfulla manér och vild energi sparka liv i publiken vinner IDLES ikväll. Det är en brölig fotbollshuliganstillställning och årsstämma i fackförbundets lokalförening på en och samma gång. De drar i väg ut i publiken, får till en cirkelmarsch och bjuder på ett osannolikt Abba-Celine Dion-Hives-Mariah Carey-medley som utmynnar i fylleallsång till ”Young Folks”. Det är fasanfullt underhållande men kanske något långdraget till slut.
Några influencers med logotäckta tygkassar har gått vilse i jakten på rökrutan som inte finns. De går kanske fortfarande omkring i Gärdets utkanter och letar. Tydligt är att några av de är här för att se de superhippa HAIM-systrarna. Och det är inget dåligt beslut. De bjuder på ett lika proffsigt scenframträdande som deras skivor är välproducerade. Setet domineras av låtar från senaste Women in Music Pt. III. Det blir något upprepande även om det inte går att sluta imponeras av systrarnas mångsidighet och fantastiska symbios på scen. De avslutar varandras meningar, byter instrument och kompletterar varandra sömnlöst. Höjdpunkten nås kanske på ”The Wire” från nu nio år gamla debutplattan Days Are Gone. Storasyster Este framkallar många gapskratt med en underhållande historia om en svensk flört och en romans i Köpenhamn där hon lyckas lära publiken vad en muttprutt är.
Möjligheten att upptäcka något nytt och uppleva en artist eller konsert du aldrig annars hade upptäckt är något av festivalformatets kärnuppgift. Här finns det lite ont om andrum för detta. Men tänk om man hade fått ramla över popdrottningen Lorde utan förkunskap. 25-åringen från Nya Zeeland känns som ett säkert kort med en för sin unga ålder gedigen karriär bakom sig. Under det timmeslånga framträdandet lyckas hon spegla publikens samlade energi. Vissa är trötta, några har precis anlänt och en del undrar vad klockan är. Känslan av en välregisserad och impulsfri proffsleverans blir ibland lite väl påtaglig, särskilt under det meningslösa tjatet om den svenska sommaren. Ögonblicket som sticker ut är när hon till slut släpper garden, slappnar av och bjuder på en elegant version av ”Liabitlity” sittandes på scenkanten i solnedgången.
Väntan gjorde mig galen. De är äntligen här och jag är ett vrak. Ni som känner igen den referensen vet att det har gått åtta långa år sedan Pearl Jam stod för den bästa spelningen som hittills ägt rum på Friends Arena.
Per Olov Enquist brukade säga att det är ”omöjligt att beskriva kärleken men vilka vore vi om vi inte försökte?” På samma ambitiösa vis har Pearl Jam i tre decennier satt ord och bild till massvis med komplicerade och svårbeskrivbara känslor och situationer som präglat vår uppväxt sedan det tidiga 90-talet. Live lyckas de gång på gång sammanfoga det till en helhet som är fullständigt hänförande. Ikväll är inget undantag. Vissa saker är eviga. En av dessa är svenska sommarkvällar med denna kvintett, som blivit en septett, från Seattle. Vi befinner oss i en tidkapsel där somrarna 1992, 1993, 1995, 2000, 2012, 2014 och 2022 sker parallellt.
Bandet som inte sällan ger 3,5-timmes-konserter tvingas här skala ner föreställningen till en stadig dubbeltimme och det gör att vi får en ren hitkavalkad av deras mer kända låtar. Vi går då miste om många av de där oväntade guldkornen som vi vet att de gärna plockar fram. Men vad gör det en kväll som denna.
Kvällen avslutas med en fyrklöver av klassiker. Allsången till ”Black” ekar till andra sidan Djurgårdsbrunnsvägen. Jag är inte ensam om att fälla en tår till ”Given to Fly” som går över till ”Alive” för att avslutas med ”Yellow Ledbetter”. Det är den mytomspunna b-sidan som blivit en allsångsklassiker trots att texten är obegriplig och ingen, inte ens Eddie Vedder, vet vad den egentligen handlar om. Vi får allt där som vi förväntar oss. Lustiga anekdoter om stulna textböcker, uppmaningar om att rösta i valet, en Eddie som hoppar jämfota över förstärkare. En i kroppen evigt ung Mike McCready och låtskrivargeniet Stone Gossard som står lite i bakgrunden och finurligt styr tillställningen. Vi hålls kvar i bubblan när hela festivalen avslutas till tonerna av Neil Youngs ”Rockin’ in the Free World”.
En stor utomhusfestival fullmatad med världsartister i en av världens vackraste städer känns som ett givet framgångsrecept för alla inblandade. Men än har inte Lollpalooza nått dit. Denna upplaga räddas av avslutningskvällens många lyckoträffar men det är långt kvar till den nivå som vi vet är möjlig. Pearl Jam bjuder på den slutgiltiga kulmen på livemusikens återfödelse i huvudstaden när de lyckas ge en förnimmelse om vad en festivalkväll kan vara när allt faller på plats för en stund.
