Lollapalooza Stockholm – dag 1: Ett antal halvdana nummer och en inställd huvudakt

Lollapalooza Stockholms andra upplaga kan skryta med dragplåster som Post Malone, Imagine Dragons, The Killers och Lorde. Mäter man kvalitet i lyssnarsiffror är det Sveriges bästa festival. HYMNs John Riggebo rapporterar från den första festivaldagen.

Under natten har ett åskväder svept över Stockholm, och Gärdets gräsmatta är – för att prata fotbollsspråk – regntung. Norska Anna of the North inleder festivalen, scenen är stor och publiken liten. Kompbandet går på och möts av tystnad. De spelar introt till ”Moving On”, Anna Lotterud äntrar scenen och får direkt syn på en kompis att vinka till. Publiken bjuds på en knäpp hybrid av live och backtracks. Trumset och elgitarr, men förinspelad bas och en förinspelad Gus Dapperton på sommarsingeln ”Meteorite”. Under spelningen spricker molnen upp, och publiken växer i takt med att folk fått sina armband och släntrat in på festivalområdet. Den behagliga midtempo-popen är en fin mjukstart på en fullspäckad tredagarsfest.

Det vore skönt att helt undvika ordet streams, men det är dessvärre vad alla på Lollapalooza pratar om. Nära på varje presentationstext på festivalens hemsida nämner artisternas streamingframgångar, och Anna of the North ber alla att sätta hennes nya singel på repeat när de kommer hem, just för att boosta streamingsiffrorna. Uppmaningen möts av jubel.

På festivalens största scen bjuder Rhys på en ganska opersonlig pop som håller sig långt innanför clicktrackramarna. I varje mellansnack passar hon på att ursäkta sig – för att det är läskigt att spela på en så stor scen, för att hon inte förberett mellansnacket, för att hon blir rapig av ölen, för att hon blir svettig, för att hon fumlar med vattenflaskan, för sitt frissiga hår, för att hon nästan glömde presentera bandet, för att hon spillt öl på scengolvet. Befriande mänskligt kan man tycka, men som show blir det inget vidare. Tre 20-åringar med drogögon mitt i ansiktet dansar dock vilt och har the time of their lives.

Klockan 16 är det dags för den före detta alpinåkaren Remi Wolf. Trummisen joggar in på scenen med blicken ut mot publiken och slår huvudet i storbildsskärmen. Hårt. Han faller nästan till marken. När han sätter sig vid trummorna trycker han en vit handduk mot huvudet och där bildas genast en rejäl blodfläck. Han lämnar scenen och i högtalarna hörs någon säga ”oh, oh my god” innan micken stängs av.

Tio minuter senare kommer bandet tillbaka, trummisen har en handduk innanför kepsen och ger två tummar upp till publiken. Remi Wolf dansar ut på scenen med en bländande självsäkerhet, och det är härligt när ett band så tydligt tycker att musiken är både angelägen och rolig att framföra. Svajigt ljud och vacklande låtmaterial blir ganska obetydliga detaljer. Remi Wolf lajar med sin tremannaorkester och publiken gungar glatt med.

Oliver Malcolm spelar i ett halvtomt cirkustält, på scenen gjord för att lyfta lokala artister som Oscar Zia. Malcolm har dagens underligaste sättning – trummorna och sången är live, resten backtracks. Det är ett halvdant upplägg, men som estradör ger han precis allt han har. Utstyrseln och spattigheten för tankarna till ’Howlin’ Pelle. Han har attityd, energi – och plötsligt, ur kavajens innerficka, plockar han fram en häpnadsväckande sångröst.

Om definitionen av kult är ”något som få känner till, men de som gillar är besatta av” är Oliver Malcolm på Lollapalooza en kultspelning. Ett hundratal i publiken, och varenda en skakas om. I avslutande ”Runaway” hoppar Oliver över kravallstaketet och springer runt i tältet som en förvirrad hund på rymmen. Till skillnad från i ”The Square” är det djuriska varmt välkommet.

Och från ingenstans kommer beskedet att The Killers ställer in. Bandet, som pryder oräkneliga festivalbesökares t-shirts, har fått problem med sitt flygplan och fastnat i Frankrike. De som velat skråla med till ”When You Were Young” och mysa åt ”Human”-refrängens ikoniska nonsens lämnar Gärdesfältet med oförrättat ärende.

Även Hannes spelar på tältscenen. Kvällssolen sneddar in i tältet och stämningen är smått sömnig. Mumlig sång, långsamma rörelser, solglasögon. Musikerna ger ett nollställt intryck och Hannes tittar i regel ut vid sidan av publiken. Men halvvägs in i setet spelas ”I Feel It” och i refrängen händer något. Kanske är det att det isländska rockbandet Kaleo slutat väsnas på scenen intill, kanske är det den krämiga syntorgeln. Klart är att alla klappar med, och att detta – samhörigheten i publikvimlet när en ny artist gör en av sina första stora festivalspelningar – var länge sedan. När konserten går mot sitt slut frågar Hannes publiken vad klockan är, får svaret 53 och konstaterar att det är chill. På festivaler måste man hålla tider, förklarar han. I slutändan drar han ändå över med sex minuter. Ingen verkar missnöjd.

Alesso har flyttats från en mindre scen till en gigantisk för att ersätta The Killers. Och 30-åringen rycker in på ett förtjänstfullt sätt, han ger sin hemstad en snyggt sammanhållen show. Musiken är euforisk och lättdansad, pyrotekniken sitter där den ska.

När klockan går mot 22.30 rusar människor från alla delar av festivalområdet mot scenen där Imagine Dragons ska spela. Kvällens huvudakt är en vattendelare – bespottade av kritiker men världens mest streamade rockband. Bandet har, i likhet med morgondagens headline Post Malone, uttryckt stolthet över att vara ”genrelösa”. Genrelöst blir i praktiken ofta synonymt med jämntjockt och ofokuserat. I Imagine Dragons fall är det ännu värre, musiken är svulstig och dum. Men vill man inte lyssna slipper man – på andra scenen dj:ar snart Will Sparks.

Publiken som valt bort Imagine Dragons till förmån för den snaggade australiensaren är mycket liten. Men när scengolvet sprutar eld känner man värmen, och ibland krävs inte mycket mer än en benhård housekagge för att kvällen ska sluta lyckligt.