Mitt i den svenska sommaren kan det vara läge att släppa in lite kyla. Lagom till att vintern börjar här i syd har 42 dagar i mörker (42 días en la oscuridad) blivit den första chilenska serie som har en internationell succé på Netflix. Serien är väldigt bra och här gömmer sig en musikskatt.
Serien är väldigt bra med välkända skådespelare som Claudia Di Girolamo, Daniel Alcaino och Néstor Cantillana. Och inte minst, den har ett strålande soundtrack.
Ledmotivet ”Que entre el frio” (låt kylan komma in) kryper in under skinnet. Det är en rak och stark låt, men samtidigt mjuk och skör. Det är en ganska typisk låt av den chilenska indieartisten Tiare Galaz, eller Niña Tormenta.
Ledmotivet beskriver känslan i filmen. Kylan som finns i södra Chile är ganska lik den vi har i Sverige. Skillnaden är att här i Syd är det så tydligt att kylan delar upp människor, i de som har möjlighet att isolera sitt hus och de andra.
Kylan kan samtidigt vara ett skydd som dödar alla känslor, när något fruktansvärt händer. Precis som när de två systrarna Karen och Emilia förlorar sin mamma, och anar en fruktansvärd historia bakom hennes död.
“Y que entre el frío
Por la ventana
Me quiero congelar
Y no sentir nada”
Flera av Niña Tormentas låtar är i grunden satta på en ukulele, med ett dämpat komp av percussion och en mjuk men stabil röst.
Debutalbumet heter Loza, som betyder porslin. Vardagligt används det också i uttrycket lavar la loza, att diska. Titeln säger väldigt mycket om hur det låter.
Musiken gör sig oerhört bra i filmen. På soundtracket hittar vi artister som Camila Moreno och Javiera Parra, men det som stannar tiden är musiken av Niña Tormenta.
Runt om henne finns en värld att upptäcka. Åtminstone för den som vill få ett grepp om den chilenska indiescenen.
Här finns Pixies-punkiga Chini & The Technicians, hyllade av bland annat musikskriften Rolling Stone för sitt album Arriba es Abajo. Niña Tormenta var del av bandet under en tid.
Därefter blev hon en ledande medlem i kollektivet och skivbolaget Uva Robot, där hon utvecklar musik och kulturprojekt tillsammans med Rosario Alfonso, Javier Bobbert och, inte minst, musikern, producenten och tecknaren Diego Lorenzini.
Här finns också starka kopplingar till den skandinaviska indiescenen. Uva Robot-kollektivet, framförallt Lorenzini, har sedan flera år samarbetat och turnerat med norske Erlend Øye (Kings of Convenience, Whitest Boy Alive) både i Chile och Europa.
Lorenzini bjöd även in Erlend Øye under inspelningen av den plattan De Algo Hay Que Morir, och resultatet blev en hyllning till Chiles mytomspunna hamnstad i ”Me voy a Valparaíso”.
Under en gemensam miniturné för ett par år sedan dök även svenske José González upp, ett möte som gav mersmak.
– Jag skulle gärna spela tillsammans med honom någon gång, säger Diego Lorenzini.
Det låter som en möjlig framtidsplan. González, med rötter i Uruguay, besöker Sydamerika med jämna mellanrum. I november ska han uppträda på Primavera Sound i Santiago.
PS. Erlend Øye återkommer förresten med jämna mellanrum till Chile, och gjorde för några år sedan en tolkning av Javiera Menas klassiker ”Esquemas Juveniles”.
