En gång i tiden var konsertfotograferande en stor del av Victor Lundmarks liv. Efter en åtta år lång paus är det dags att göra comeback i fotodiket.
Det finns en särskild punktlista – ett slags krishanteringspolicy – unga amerikanska influerare följer när de inte uppdaterat sina konton på ett tag och det således är dags att bikta sig inför följarna. Det börjar med att man tittar in i kameran. Eller, för att vara exakt börjar det med att man tittar några millimeter vid sidan av kameran. Jag tror det här kommer av att influeraren möter sin egen blick på mobiltelefonens skärm.
Sedan börjar man prata med ett lätt uppgivet tonläge, för att redan från start visa hur genuint besviken man är på sig själv. Det är dags att adressera de miljontals följarna, de influeraren nu kommer referera till som ”guys”.
”So, guys… I know I haven’t (här blir jag osäker på grammatiken, men ni får visualisera hur en tjugonånting-kille med bra lugg bjuder på en korrekt böjning av verbet ”update”) for quite some time now, but I’ve been busy with… um…”
Konstpaus.
”Life.”
Eller egentligen ska det uttalas som en fråga. ”Life?”
”I guess?”
Juni har kommit halvvägs, sommaren 2022, när jag får ett influerare-i-biktbåset-ögonblick med mig själv. Det är lite oklart exakt hur jag hamnar där, men jag börjar i alla fall leta runt på internet för att finna svar på när jag senast fotograferade en spelning. Det var mitt liv, en gång i tiden. Jag fotade Villagers på en pub i Limerick, jag fotade Iceage i någon oklar nöjeslokal i Utrechts nordvästra utkanter, jag fotade The Stone Roses i en folkpark i Småland. Jag fotade på Debaser, jag fotade på Berns, jag fotade på nöjesparker och i arenor. Jag fortsatte att fota tills jag inte gjorde det längre. Vet ni vad som kom emellan mig och konsertfotograferandet?
Life? I guess?
Jag har inga äldre syskon och mina föräldrar är inte särskilt musikintresserade så det blev EA Sports tv-spel som uppfostrade mig musikaliskt. Hösten 2005 är jag 13 år, har precis blivit storebror och spelar FIFA. På omslagsbilden till världens mest populära fotbollsspel syns Wayne Rooney och Ronaldinho vråla i ösregn.
Mellan matcherna spelades rock och jag fastnade särskilt för en låt som hette ”God Knows”. Samma höst fanns ”Down in the Past” med på soundtracket till hockeyspelet NHL. Jag minns inte hur jag lärde mig att upphovsmännen Mando Diao kom från Sverige och jag minns inte heller hur mitt intresse för dem utvecklades, men jag minns att Hurricane Bar blev det första albumet i mitt liv jag aktivt gick och köpte (om man räknar bort alster av Markoolio och Dr. Bombay vill säga, samt Melodifestivalens samlings-CD, varför man nu skulle göra det). Några år senare hamnade jag i samma kö som Gustaf Norén på Prisxtra, men det är en helt annan Mando Diao-anekdot som ska bli avgörande för den här historien.
Våren 2010 startar Klas en musikblogg. Klas är en kompis kompis. Vad han gör idag har jag ingen aning om. Vad han gjorde fram till och med våren 2010 vet jag mycket lite om, men på något sätt började vi driva det där hobbyjournalistiska projektet tillsammans. Den 4 juni åker vi till Djurgården för att se Mando Diao uppträda på Gröna Lund. De spelar ”God Knows” redan som andra låt. Jag och Klas har med oss våra kameror och hoppas väl kunna skapa någon form av innehåll till bloggen. Det är första gången jag fotar en konsert.
Några dagar senare hör bandets management av sig. De har sett våra bilder från Gröna Lund-spelningen och undrar om de kan få publicera dem på Mando Diaos officiella hemsida. Det är särskilt en bild som blivit föremål för deras intresse. Ett av mina foton. Det är svartvitt och fokuserar på ryggtavlan tillhörandes en av bandets roddare. Han är flintskallig och bär en jacka med stor Mando Diao-logga. Bilden blir någon sorts tumnagel på Mando Diao-sajten och jag känner mig mycket, mycket utvald. Klas föreslår att vi ska söka pressackreditering, som riktiga fotografer, till spelningen med Teddybears någon vecka senare. Med ”glada tivolihälsningar” välkomnar Gröna Lund oss till fotodiket. Det är såklart kul, men det visar sig också bli livsförändrande.
Introvert är ett annat ord för inåtvänd eller sluten och används ofta om, och lika ofta av, människor som tycker det är påfrestande med social interaktion. Ingen dialog är så intensiv som den man har med sig själv inuti det egna huvudet. När jag var liten kunde jag tvärvända och vilja gå hem om jag såg ett annat barn i lekparken. När jag blev äldre och bjöds till fester kunde jag, om jag överhuvudtaget gick dit, redan på förhand sätta en gräns för när det var acceptabelt att lämna – och sedan började jag räkna ner. När man väl klev ut genom dörren och flydde en social tillställning kändes det som att glida ner i ett varmt bad. Belöningen var omedelbar.
De gånger jag sa nej till saker brukade min pappa, på ett ytterst manierat sätt säga: ”Du säger nej – till livet.” Han verkade så nöjd med den sägningen. Jag tror han tänkte att han skulle få beröm av min mamma (Det fick han inte). Han ville mig väl, förstås, men grejen är den att jag aldrig valde att bli introvert. För vissa av oss börjar väggarna helt enkelt bara vibrera och komma närmare när man förväntas bjuda ut sin själ runt ett soffbord.
I slutet av juli, 2010, är jag för första gången fotoackrediterad till en festival, Putte i parken i Karlskoga där mina föräldrar växte upp. Under dagarna lär jag känna en ett år äldre Degerforskille vid namn Pontus. Han har precis tagit studenten från vad som verkar vara något lokalt mediagymnasium och även han har ett fotopass runt halsen. Under en särskilt regnig spelning får Pontus problem med sin kameralins. Jag vänder ut och in på min ena byxficka för att visa att jag sparat servetter från en av matvagnarna om han skulle behöva. Han tackar nej. Vi håller kontakten även efter festivalen.
Tillbaka hemma i Stockholm mailar jag över några av mina foton till Pontus. Från fyra festivaldagar är det kanske bara sex eller åtta bilder som tagit sig igenom mitt finmaskiga filter av självkritik. Pontus får mig dock att omvärdera min insats som festivalfotograf. Han menar att jag har potential. (Förra sommaren var jag ute och promenerade i Degerfors där jag jobbade under pandemiåren. Plötsligt lät det som att någon ropade mitt namn. Mellan trädgrenarna såg jag Pontus komma glidande på en liten båt i Letälven. Det var första gången vi pratade på flera, flera år. Jag tänker ibland på honom och att jag kanske hade slutat med konsertfotograferande om det inte vore för någon grej han sa när jag var 18 och han var 19. Jag är väldigt tacksam över det och hoppas att han ska förstå vad han har bidragit med. Ibland krävs det nästan ingenting för att vara en väldigt fin medmänniska.)
Den hösten började jag även fotografera klubbspelningar. Tanken att jag skulle bli en person som går på klubb hade känts så främmande, men här var vi nu. Det var något som förändrades i mötet mellan mig, kameran och konsertupplevelsen. Jag var i mitten av de sociala tillställningarna. I mitten, bokstavligt talat. Mellan scenen och fansen. Kameran blev som en mask genom vilken jag kände mig tryggare med att möta omvärlden. Jag tog en plats som jag kände att jag fick ta. Folk gillade vad de såg. Var det inte Mando Diaos management så var det internationella band som spred mina bilder i sina digitala kanaler. Jag fick kickar av det där.(Bild: CSS, 2011)
Jag var tvungen att föra dialoger med skivbolagsmänniskor och dörrvakter för att kunna komma in på konsertställena. Jag lärde känna andra musikbloggare och fotografer. Inte ens ett och ett halvt år efter Mando Diao-spelningen på Gröna Lund hade jag tagit mig in som Sverigefotograf på ansedda brittiska sidan The Line of Best Fit. Nästa mål var amerikanska giganten Pitchfork.
Samtidigt befann jag mig i en extremt skör bubbla för någon med prestationsångest och i stort behov av att stänga in sig. Långa köer, gästlistor, hög volym, folkmyller, extremt mycket social interaktion. Jag kunde vara på väg till en rockklubb och känna hur temperaturen i tunnelbanevagnen ökade intensivt. Kramp i händerna. Illamående. Jag har rusat till toaletter dit annars endast härdade sprutnarkomaner söker sig.
Den 12 oktober 2014 publicerade The Line of Best Fit mina bilder från New York-bandet Bear in Heavens spelning på Kägelbanan i Stockholm. Jag var 22 år. Några månader senare skulle jag ta examen från journalistprogrammet och sedan blev jag busy with… um… life?
I guess?
Dagboksanteckning, måndag 13 juni, 2022
Mailade HYMN idag. Ska göra comeback som konsertfotograf och skriva om det. Känns mer som något jag skulle vilja läsa om än något jag skulle vilja skriva om, men nu får det bli så här. Hoppas någon annan vill läsa. Har aldrig ägt en så fin kamera som den jag fick i 30-årspresent. Sallie bidrog med 1 000 kronor (blir nästan rörd när jag skriver det, 1 000 kronor är en väldigt stor del av en 16-årings inkomst).
Har två frågor till mig själv inför det här projektet:
1. Kommer jag kunna göra det här utan att ta mig själv på för stort allvar, vara överambitiös och må illa? Eller alltså: Kommer jag tycka det är kul?
2. Har jag fortfarande det som krävs för att vara en bra konsertfotograf?
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Juni, 2022. Första fotoackrediteringen bekräftad. Presskontakten hos konsertarrangören FKP Scorpio skriver ner förhållningsreglerna i ett mail.
”3 första låtarna, utan blixt, från diket. Du kan stanna kvar och se resten av konserten, men vänligen respektera fotoreglerna.”
Jag blir glad av påminnelsen. ”Första tre låtarna, ingen blixt” är praxis i konsertfotosammanhang. Jag har läst orden så många gånger att det nu känns som att springa på en gammal vän från skoltiden. Har sett säkerhetsvakter med hörselkåpor hålla upp tre fingrar i luften för att verkligen understryka vad som gäller. Inte två. Knappast fyra.
Tre.
Du har tre låtar på dig att ta den perfekta bilden. Det kräver sin planering. Blir nästan som en sport. En evighet om du ska fota Godspeed You! Black Emperor, ett helvete om du ska fota OFF!. Att behöva byta objektiv på kameran kan få förödande konsekvenser. Det gäller att lägga upp en taktik redan på hemmaplan. Ungefär hur hög är scenen? Vilken typ av belysning kommer det vara? Hur rör sig bandmedlemmarna och i vilka sammanhang gör de det?
Nu, åtta år efter Bear in Heaven-spelningen, ska jag tillbaka till fotodiket. Hyllade Black Pumas kommer till Berns i Stockholm. Jag övertygar mig själv om att inte överdriva förberedelserna, bara gå dit och ha kul. Sedan överdriver jag förberedelserna.
Bildgoogla bandet. Hur har de porträtterats av andra konsertfotografer? Det kan ge en ledtråd om vad som är möjligt att uträtta för egen del. Vidare till Youtube. ”black pumas live” i sökfönstret. Mycket fokus på frontmannen Eric Burton, förstås. Han verkar ha ett extrovert och yvigt scenspråk, rör sig till och med i publiken ibland. Samtidigt tycks han lika gärna kunna stå still bakom mikrofonstativet och hålla i en gitarr som vilken skolboksmässig indierockare som helst. Så som jag minns det är scenen på Berns relativt låg och som fotograf kommer du nära banden. För att tala ur den så kallade folkmunnen: För att få bra bilder på ett band som står uppe på scenen behöver du ett kameraobjektiv med mer zoom, för att få bra bilder på ett band som rör sig bland publiken behöver du ett kameraobjektiv med mer vidvinkel. Och att ställa sig och byta objektiv är som sagt inte att rekommendera. Då kommer ögonblicket med stor sannolikhet vara förbi och plötsligt har de tre låtarna spelats. Välkommen tillbaka till världens mest intensiva icke-idrott, Victor.
Det är en varm söndagskväll i huvudstaden när jag promenerar från T-centralen till Kungsträdgården – eller till Berzelii park. För en kort sekund blir jag osäker på var Berns ligger. Märkligt, kan tyckas, med tanke på att min hemstad givetvis stått kvar även under de år jag inte varit aktiv konsertfotograf, men det är väl något slags mental spärr. Jag har verkligen byggt upp en känsla av att jag ska öppna en dörr till mitt förflutna och därmed blir även den mest självklara lokalgeografin del av en luddig minnesbild. Jag samlar mig, passerar den moderate ex-talangen Anton Abele (som lustigt nog måste ha varit aktuell ungefär samtidigt som jag hittade till mina första fotodiken) och finner slutligen entrén. Dörrvakterna är trevliga, visar mig till presslistan, plockar fram fotopasset. Jag minns de här incheckningsprocesserna som betydligt mer problematiska. Hur jag mer ofta än sällan bemöttes med en blandning av förvåning och misstro från väktarna vid Stockholms olika rockklubbar och konsertlokaler. Kanske är det en engångsföreteelse, eller så har jag bara blivit gammal och åtnjuter en form av pondusfördel mitt 19-åriga jag inte fick. Hursomhelst, in kommer jag.
Berns är slutsålt och redan under förbandet The Heavy Heavy börjar det bli trångt på golvet. Jag ställer mig i ett mörkt hörn snett bakom merchandise-bordet och plockar fram fodralet med öronproppar ur jackfickan. Det är samma öronproppar, samma smidiga plastfodral, som jag använde när det senast begav sig. Åtta år sedan. Jag försöker lyfta på locket. Ingenting händer. Jag försöker trycka på sidorna av den lilla behållaren. Ingenting händer. Jag börjar fundera på hur dumt det skulle kännas att med våld behöva bryta sig in i sin egen plastask med öronproppar. Ingenting händer. Plastfodral rostar inte, men det gör däremot färdigheter. Jag har glömt hur man öppnar asken. Till slut faller polletten ändå ned. Jag för in de små ljusgröna konerna i öronen och är redo för att fota konsert.
Klockan är kvart över nio, kanske ytterligare någon minut över, när lamporna släcks och jublet stiger i den vackra salongen. Jag får ögonkontakt med vakten närmast kravallstaketets öppning och hon ger mig klartecken för att kliva in i fotodiket. Från den här platsen har jag och min kamera sett band som M83, Grizzly Bear och The Vaccines. Framför allt den sistnämnda minns jag som en enastående spelning. Golvet är fullt med människor. Balkongen där uppe i höjd med takkronorna är full med människor. Men längst fram, på en egen plats precis framför scenen, mitt i alltihop, står jag. Och jag får ta den platsen. Åtminstone under tre låtar. Kicken kommer tillbaka. Det känns nu precis som det kändes då. Fullpackad lokal. Haussat band.
Sedan inser jag att jag är ensam fotograf på plats. Det är bara jag i fotodiket. Reflexmässigt hukar jag mig för att inte skymma sikten för fansen på den främre raden.
När bandet kliver ut på scenen blir jag dock snabbt påmind om att ödmjukhet får vänta till världen utanför. Av allt jag tänkt och grubblat kring när det gäller återkomsten till konsertfotandet har jag någonstans missat det kanske mest centrala – hur brutalt svårt det är. Ljuset byter styrka (och färg!) mest hela tiden. Eric Burton går från eleganta poser i motljus, till att till synes falla handlöst mot scengolvet (vilket visar sig vara en dans), till att kliva ut mot kravallstaketet och skaka hand med personerna som står där. Min högerhand dansar riverdance över kameran. Bländare, slutare, ISO. Bländare, slutare, ISO. Bländare, slutare, ISO. Oj, nu ska han ut till publiken igen! Till slut väljer jag självmant att lämna fotodiket. Jag tror att de spelat tre låtar. Det kan också ha varit två och en halv. Jag är dock fysiskt matt. Det här var ingen uppvärmning inför en intressant konsertsommar, det var någon som sprang ett 400-meterslopp efter att ha vilat sig i form. I åtta år.
Jag stannar på Berns ett tag men ser inte klart hela spelningen. Det verkar vara fantastisk stämning, men mitt huvud är någon annanstans. Jag vill åka hem, föra över bildfilerna till datorn och öppna Photoshop. Jag vill se vad det blev av den här kvällen.
Jag har inte varit nervös eller mått illa. Jag börjar nog bli för livserfaren för sådant nu. Däremot känner jag en känsla jag inte trodde att jag skulle känna den här gången. En känsla jag kommer ihåg så starkt från när jag som tonåring snubblade ut ur ett fotodike för tolv oöverskådliga år sedan.
En känsla som säger: Ge mig en till spelning. NU!
