Varje gång jag är i Alingsås tänker jag på Skurklandet. Inte för att de egentligen har så mycket med Alingsås att göra, de är snarare ett malmöbaserat indiepopband med rötterna i Ronneby. Ett typiskt skåneländskt band helt enkelt. Men Alingsås är något så ovanligt som en stad med en tågstation vars spår inte bara numreras från ett till fyra utan redan från spår noll.
Jag vet inte hur mycket Skurklandets frontfigur Jimmy ”Kall Brand” Bussenius har koll på Alingsås men Skurklandets debutalbum från 2008 (utgivet som Jimmy Bussenius och Skurklandet) heter åtminstone just Spår noll. En balkanpunkig skapelse med taggiga elgitarrer och slingrande elorglar och Jimmy har nog aldrig sjungit bättre. Rätt och slätt ett väldigt starkt debutalbum som är väldigt svår att komma runt när man lyssnar på Skurklandets senare produktioner. Och det är lite synd.
Idag är Skurklandet något helt annat än de var när de bildades under namnet Eldorado i Ronneby för tjugo år sedan. Idag är det bara Jimmy som varit med från start och musiken har gått från visrock via rysk spagettivästern och landat i en egensinnig kompott av postpunk och indiepop. Och även om jag saknar Andree Engströms säregna gitarrslingor och lekfullheten i folkmusikinfluenserna tycker jag nog att Skurklandet aldrig känts mer sammanfogade än nu. Tajtare och mer kittade arrangemang än någonsin. Mer bredbenta.
Så pass bredbent att jag för första gången tillochmed märker av lite Bruce Springsteen-vibbar (”Jimi Jimi” har ett sväng som ifall den haft helt andra ackordrundor fört tankarna till ”Hungry Heart”, eller Ulf Lundells ”Levande och varm” och ”Gå ut och var glad” om man så vill). En utveckling jag reagerade särskilt mycket på redan när jag efter fem års frånvaro såg den nya sättningen på Grand i Malmö i mars. Mycket tack vare de nya medlemmarna Jesper Hellberg på klaviatur och Christian Thulin Pfeifer på sologitarr. Men även resten av bandet, kanske främst det faktum att basisten John Berg sjunger duett på flera av låtarna, har på de fem år som gått sedan sist verkligen utmejslat en markant gruppkänsla. Skurklandet är inte längre Jimmy Bussenius med komp, inte heller längre ett gäng individer som leker musik ihop. Skurklandet har snarare utmejslats till den armé de poserade som redan på omslaget till 2011 års minialbum Rackare.
Ändå når de inte riktigt hela vägen fram. Kanske är det det formidabla debutalbumet som spökar. Men jag tycker mig uppfatta att Jimmy har en ovana att sjunga kompaktare och svulstigare för varje år som går. Visserligen med en väldigt personlig röst som känns igen direkt när man hör den, men tyvärr står svulstigheten lite i vägen för att texterna ska nå fram helt och hållet.
Det hela lättas visserligen upp lite då och då av John Berg och hans rena, raka tenor som drar åt ett mer traditionellt indiepophåll. Melodierna känns inte heller alltid helt naturliga, kanske nästan snarare matematiskt uppbyggda. Rentav arkitektoniska om man så vill (Jimmy är ju ändå arkitekt till vardags). Med inskjutna halvtakter lite här och var. Ändå följer melodierna inte riktigt texterna utan det hela resulterar i en rad betoningsfel, såväl i enstaka ord som i hela fraser. Ibland så pass att det kan bli lite svårt att förstå vad som avses med varje rad, och då inte på grund av det poetiska språkbruket. Lite synd med tanke på att texterna ändå tar upp viktiga ämnen som att göra upp med arbetslinjen, med vuxenheten och med sina inre demoner.
En låt som sätter sig lite extra hos mig är dock den The Clash-doftande ”I väntan på vingar” med en text om skolgårdshierarkier, mobbning och vad sådant kan göra med en människa på en melodi som för tankarna till ”To Have and to Have Not” av Billy Bragg. Den vackra skilsmässoballaden ”Inte min, inte din” är kanske också värd att nämna. Något så storsint som en ömsint skilsmässoballad utan någon bitterhet över att vägarna skiljs åt, snarare tacksamhet över att de råkat följa varann ett litet tag. Låten fanns med redan på förra albumet Det stora ingenting från 2015 i en mer powerballadig tappning, den här gången görs den i en smetigare version med bara klaviaturer och körer. En version där den nya klaviaturisten Jesper Hellberg verkligen får tillfälle att presentera sig. Extra kul är det dessutom att wurlitzern (tror jag det är) nästan låter som en basklarinett.
Allt som allt är det en varierad platta med både toppar och dalar. Och ändå Skurklandets kanske mest enhetliga skiva. På toppen kröns det hela med ett av Skurklandets allra snyggaste omslag. Och då har Jimmy ändå gjort några av de tveklöst vackraste och mest deskriptiva omslag och musikvideor jag någonsin sett.
Omslaget till plattans andra singel ”Sprickorna som spräckte berget” med sina bergarbetare som hackar i ett kargt landskap bestående av ett själsdött ansikte är kanske min absoluta favorit. Men albumomslaget till Samhällsmaskinen ligger inte långt efter. Ett desillusionerat spädbarn som tittar ut genom ett fönster och ser hur den stora samhällsmaskinen spyr ut sin rök och ångest över en grå stadsmiljö. I tidlös sepia. Och det är kanske så vi ska se hela Skurklandet. Som det lilla barnet som vägrar växa upp men som ändå tvingats göra det allt för tidigt.
[Havet Brinner, 16 juni]
