HYMNs Marcus Nilssons följetong om den latinamerikanska kroppen och dess roll inom musiken fortsätter. Andra artikeln är en intervju med Abel Zicavo i indiepopbandet Moral Distraída.
Sedan jag flyttade ner till Santiago, har jag velat skriva om Moral Distraída, chilensk indiepop som hämtar rytmerna från Karibien och kraften från den urbana scenen.
En morgon hälsade grannen med ett stort leende. Han brukar le, men den här dagen lyste det om honom. Han hade precis fått tag på biljetter till Moral Distraídas kommande spelning här i stan.
Jag tänker fortfarande på det leendet när jag lyssnar på bandets musik. Att musik ska byggas utav glädje har sällan passat bättre än här. En glädje som inte tar rygg på smärtan, sorgen och alla problem.
Jag tar kontakt med Abel Zicavo, en av bandets grundare, för att prata om några låtar som berör mig mest. Han berättar att låten “Punto Final” handlar om att kunna separera utan att det slutar i hat och att aldrig vilja se varandra mer.
– Det finns ett annat avslut (punto final), ett avslut med cariño, där en önskar det bästa åt varandra, att det går bra framöver.
Det går att erkänna att det fanns något vackert där, en glädje, även om det just nu känns som allt gjorde ont och var fullt av skit.
”Y aunque ando feliz tengo una cicatriz que el dolor me la marco chulita. Como me dolió y fue una mierda”.
Moral Distraída är ett kollektiv som startades av bröderna Abel och Camilo Zicavo tillsammans med trummisen Amaru Lopez. Bröderna Zicavos pappa är från Kuba, och de är uppfödda i den chilenska småstaden Chillán.
I miljonstaden Santiago, i kvarteren i Ñuñoa, mötte de andra som ville göra musik som ”distraerar moralen” och öppnade upp världen för det som är olika. De ville få igång ett samtal om våra kroppar, om sociala relationer och politiken omkring oss.
Abel Zicavo berättar om singeln ”Hacerlo del día”. På svenska blir det ungefär ”låt oss göra det under dagen”.
Låten, som blev bandets stora genombrott och är en fantastisk sommarlåt, handlar om kroppen, om våra kroppar. Kroppar i dagsljus.
Om kroppar som inte behöver döljas, inte behöver gömmas i mörker, eller under för stora tröjor.
När spegeln inte längre dömer och bestämmer vem du är. När du litar på din egen intuition och går ut. Istället för att gå in på gymmet.
Abel berättar hur de hämtade texten från berättelser som fanns omkring dem. Vi hittade egentligen inte på någonting, allt fanns redan omkring oss.
– Vi styrs på många av västvärldens bild av kroppen, som inte stämmer på oss latinamerikaner. Vi behöver börja uppskatta oss själva som vi är.
”Vi styrs på många av västvärldens bild av kroppen, som inte stämmer på oss latinamerikaner”
Temat om kroppen och utseendet är centralt för när vi pratar om mötet mellan Latinamerika och Europa. Mycket i våra kulturer är ganska lika, men våra kroppar är fortfarande ganska olika.
Latinamerikanska människor är ofta mer kortväxta, har mörkare hy och hår. Européer, särskilt skandinaver, utmärker sig för sin längd och blonda hår. Vilket som har högst status, det vet vi sedan hundratals år, och det förändras väldigt långsamt. Att sjunga om kroppen är politiskt.
Abel är medveten om att deras texter gör skillnad och är viktiga för många lyssnare, men samtidigt medger han att texten inte blev perfekt.
– Det är en erotisk sång, en glad sång, men det finns kvar en del spår uttryck av en typ av micro machismo som vi skulle ha undvikit om vi varit mer medvetna.
Även om jag kan hålla med Zicavo, så är ”Hacerlo del día” en av de mest positiva texter jag hört om att ha sex, att vara tillsammans med någon utan att behöva bevisa något.
Jag önskar att P3 eller P4 spelar den här låten på repeat i sommar. Så ofta det bara går, så ofta så att alla svenskar, oavsett spanska kunskaper, kan låten utantill och innantill. Baklänges och framlänges.
Moral Distraída hjälper en att lyfta blicken från marken, men inte högre än att se människor omkring sig. De gör det enkla politiskt och viktigt.
Den kubanska salsan är alltid där, men här på gatan mer än på golvet. Det här är i högsta grad urban musik, på trottoaren eller genom ett vidöppet köksfönster.
Tankarna går till internationella storheter som Rubén Blades, brittiska The Housemartins eller tokvarma tryckkokare som ”Demasiada presión” med Buenos Aires legendariska kollektiv Los Fabulosos Cadillacs.
Men framför allt är det här kärlek till det lokala, till kvarteret, till vänner, grannar och alla som tycker kvällen är för skön för att stänga in sig.
Om Moral Distraída någon gång dyker upp i Malmö ser jag framför mig att de fyller Stortorget med samma förväntan och glädje som Timbuktu & Damn! gjort flera gånger. Dessutom tror jag att Timbuktu och Abel Zicavo skulle ha mycket att prata om.
”Låten har en pedagogisk ton, men lyfter ändå att det handlar om en fest, något vi ska fira”
Vi avslutar samtalet om låten ”Orgullo”, stolthet, som är en hyllning till alla Pridefestivaler världen över, som blivit en plats att fira identiteten som var och en bär på.
– Låten har en pedagogisk ton, men lyfter ändå att det handlar om en fest, något vi ska fira.
Budskapet är tydligt. Vi är inte framme ännu, långt ifrån, men det ska inte hindra oss från att fira kampen och de framsteg som gjorts.
” Y queda mucho por andar.
Pero también la lucha se tiene que celebrar.”
Den geniala videon, med koreografi av dansaren Ana Albornoz, visar tydligt denna blandning av stolthet och att samtidigt kunna släppa loss.
