Att jag saknar den gamla goda tiden när Plan B låg på andra sidan gatan, var möblerat med pingisbord och sålde groggar för trettio spänn är ingen hemlighet. Ni vet den där tiden när det var mer regel än undantag att dröja sig kvar flera timmar efter ordinarie öppettider så länge man hjälpte till att städa undan litegrann.
Men allt har sin tid och kanske var det lite av en nödvändighet för att polisen skulle låta dem vara ifred att utöka till det enorma kulturkvarter det är idag med flera parallella evenemang samtidigt. Någonstans på vägen försvann mycket av det som gjorde det till världens bästa ställe. Mindre personligt helt enkelt. Jag minns framförallt en spelning jag själv hade där tillsammans med Västerbron och Skenet Bedrar. På den tiden var Plan B liksom ett andra vardagsrum för band som just Skenet Bedrar, Sista Bossen, Juste Splint, Nova Blast och en hel drös andra. Idel ädel lokalbandsadel. Lokalbandsparadiset på jorden. Sedan dess har det väl fortfarande varit en hel del sånt men utan att lyckas skapa samma känsla av tillhörighet och gemenskap som på andra sidan gatan. Alldeles för stort och oöverblickbart.
I lördags drog jag dit igen. Och döm om min förvåning när det visar sig att kvällens spelning är på ytterligare en scen jag inte ens visste fanns. En svettig klubblokal där man kan känna sig som ett med både band och resten av publiken. Och till råga på allt med det absolut bästa liveljud jag hört på hur länge som helst. Här finns definitivt hopp för att återskapa lite av den stämning som en gång i tiden var det som utgjorde Plan B. Idel ädel lokalbandsparadis!
En timme efter utsatt tid är det dags för det malmöbaserade Dödskällan att kliva på scenen. Ett band som stundtals har vissa likheter med just Västerbron men kanske ännu mer med vemodig molldränkt indiepunk i stil med Hurula och Hast. Om än lite desperatare, lite intensivare och ännu mer frustrerat. Det är samma poetiska mörker och ångestdrivna melankoli. Samma ringande gitarrslingor och förtvivlade allsångsrefränger. Samma socialromantik, samma ödsliga undertoner och samma organiserade kaos. Kanske ännu mer organiserat kaos. Tyngre och tätare arrangemang i ett rasande tempo (utan att för den sakens skull gå över i nån slags dubbeltempo).
Jesper Heijkensköld (som ibland spelar med Slangbella) med sina ringande indieskeva gitarrslingor, ömsom vassa som nålar, ömsom lite mer stämningsfulla på ett sätt som för tankarna till Tommy Tift (Vånna Inget, Sista Sekunden, True Moon, mm) och hans ickeverbala körstämmor, ömsom ylande, ömsom lite mer tillbakadragna på ett sätt som för tankarna till Wili Jönsson från Gasolin’. The Sounds-basisten Johan Richters drivande basgångar som bevisar att det är han som ligger bakom skalan. Cirkus Livet-trummisen Tomas Anderbergs stabila och kompakta spel kryddas av såväl envetna golvpukor som dansanta disco-hi-hatar. Och Niklas “Varjen” Sibelius (kanske rentav en släkting till både notskrivarprogrammet och den finska klassiska kompositören Johan?) fyller ut det hela ytterligare med sin frenetiska högerarm och en brinnande tenor som får det hela att påminna ytterligare om både Robert Hurula och Christian Hast.
Om Hurula kan sjunga om Luleå kan Dödskällan sjunga om Malmö. Dock på ett sätt som ändå inte riktigt känns som Malmö. De utelämnar visserligen “Beijers Park” den här gången men det handlar om såväl bilbränder i Rosengård som ångestfyllda nätter vid S:t Pauli Kyrkogård på Sorgenfri. Samma gator som jag själv kan strosa över lite då och då till vardags. Men på ett mytiskt och dunkelt vis som får det hela till att bli någonting helt annat. Att Niklas är uppvuxen i Falkenberg och således inte sjunger på skånska hjälper ytterligare till att förflytta Malmös gator till en inre, mer själslig tummelplats.
Men den låt som griper mig allra hårdast handlar inte om Malmö. Det är den enda låten där Dödskällan drar ner på tempot utan att för den sakens skull göra avkall på intensiviteten. Jag pratar förstås om deras låt “Catrine da Costa” om den luleåbördiga (ytterligare en Hurula-referens) 27-åriga prostituerade kvinnan med samma namn som brutalt styckmördades i Stockholm 1984 av en rättsläkare och en allmänläkare. En dom som aldrig fälldes, enligt chefsåklagare Anders Helin på grund av att de varken ville “smutskasta männen” eller ha “några fladdriga vittnen i rätten”. Ni vet hur det kan vara när män på höga positioner vill backa andra män på höga positioner.
Det hela resulterar i en konsert av toppklass som gör mig både euforisk och energisk. Lokalen gör sig betydligt bättre än när jag såg Dödskällan på Plan Bs allra största scen, visserligen då i pandemitider med sittbänkar och avstånd och allt så man kanske inte riktigt kan jämföra egentligen. Faktum är i alla fall att den där scenen har kapacitet att återskapa Plan B:s riktiga känsla av närhet, delaktighet och gemenskap. Och dessutom med ett oväntat bra liveljud. Att det är med ett band som Dödskällan gör ju inte saken sämre. Ett band som kanske allra bäst sammanfattas med några rader ur sin programförklaring “Av hatet och mörkret”:
”Så många människor som lever i misär
Som det aldrig blev nåt av
Så många kroppar som andas med besvär
(…)
Så många tankar som borde spärras in
Och aldrig få släppas ut
Så många röster som skyller på varann
Då splittras våra liv av hatet och mörkret”
Följ gärna Rick Titrös nätfanzine Facklor och Högafflar.
