Å ena sidan skulle man, med lite vilja, placera in Big Time i en värld av country. Angel Olsen plockar fram såväl ohämmad smärta som kärleksförklaringar, och engagerar därtill pedal-steel och twangiga gitarrer. Men det vore att göra det lite för enkelt. Big Time har större ambitioner och lyckas mer än väl med den högt satta ambitionsnivån.
Ställd bredvid mot sina föregångare All Mirrors och Whole New Mess lägger sig Big Time någonstans däremellan. Det avskalade uttrycket tas till vara, men fylls på, utan att bli riktigt lika stort som den nästan orkestrala instrumenteringen som återfanns på ”All Mirrors”. I botten finns, som alltid, Angel Olsens kraftfulla uttryck som kantas av en viss skörhet.
Tematiken skiftar från en smärta som slår med enorm kraft, vilket inte är speciellt förvånande med tanke på Olsens senaste år. Hon förlorade sin far och kort därefter även sin mor. Strax innan berättade hon för sina båda föräldrar att hon var homosexuell. Mitt i allt detta fann hon även en partner, som självfallet fått ta plats på albumet, inte minst genom titelspåret ”Big Time”, där hon plockar de bitar ur countrymusiken som är allra vackrast – föreningen lycka och sorg, förvisso är hon lyckligt kär, men insiktsfullt uttrycker hon att vägen dit inte var enkel.
Att Angel Olsens purfärska alster uttrycker en inre känslostorm går inte att undgå, från lycka och känslan av frihet, till en avgrundsdjup sorg. Att känslorna ikläds såväl pedal-steel och ett drypande reverb förstärker de reflekterande sångerna och i det hela sammantaget är Big Time ett makalöst kompetent album, där gråten alltid är nära till hands, såväl den lyckliga som den sorgsna formen.
[Jagjaguwar, 3 juni]
