Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto
Sthlm Americana gick av stapeln i helgen, denna gång på Münchenbryggeriet istället för den sedvanliga lokalen Södra Teatern. Här samlas en stor uppsättning akter med olika anknytningar till americanascenen – dels är det såklart artister på besök från staterna men även svenskar som nog många önskar att få åka dit (samt vissa som redan har gjort det). Musikaliskt är det såklart stor bredd. Allt från klassiska americana och countryakter med gråtvalser och allt vad det innebär till rock, blues och countrypunk.
Det bästa med festivalen är faktiskt att det egentligen inte är sån där tokig festivalstämning utan mer lite avspänd mysfaktor. Visst är det ett konstant folkvimmel men det känns aldrig knökfullt, flera av de svenska artisterna går runt själva runt och kollar spelningarna. Stockholms countryscen är inte direkt stor så ett par har jag träffat tidigare i konsertsammanhang så man hänger och pratar lite om de olika akterna. Det känns verkligen som att alla där liksom en själv tycker att det är nästan barnsligt kul med speciellt de amerikanska artisterna som i många fall är på Sverigebesök på första gången och verkar lite förbryllade över publiken de har här.
Och första dagen är det just amerikanska akter som glänser. Bland dessa finner vi Emily Scott Robinson och Joshua Hedley. Båda har korta set och spelar i Magasinet vilket inte är en optimal konsertscen; ljudet känns rätt burkigt och sikten lämnar mycket att önska. Men att överhuvudtaget få se dem känns i stunden helt otroligt. Emily Scott känns i synnerhet kul då det verkligen märks hur roligt hon tycker det är att vara där. Och det är som när hon i mellansnacket beskrev bakgrunden till sin låt Cheap Seats då hon skulle se John Prine i Ryman Auditoriet vilket försvårades något av en pelare mitt framför henne. Visst att sikten suger men vad tusan, det är ändå en av ens idoler som spelar. Både hon och Joshua spelar dessvärre solo men det funkar tack vare deras otroliga texter även om jag känner att speciellt Joshua hade varit kul att se med band. Han har på skiva klockrent fångat soundet i olika epoker av countrymusiken vilket går lite förlorat när han bara har tillgång till sin gitarr.
Förutom Magasinet är det utomhusspelningar på Parkeringen samt två scener i huvudbyggnader, en stor primär scen vid namn Hallen och en på övervåningen som kallas Riddarsalen. Såklart är det trevligt att stå utomhus i solen och lyssna på musik men artisterna som spelar där har svårt att få musiken att flyga. Den första artist jag ser där är His Golden Messenger vars musik är en blandning av dylanesquea texter och låtlängder i Grateful Deads anda. Det blir lite för långa flumsolon av en man som ser ut som en blandning av Jeff Lynne och Clark Olofsson och det var ungefär det jag tog med mig från den spelningen.
The Dead South fick jag i princip noll intryck av. Daniel Norgren är kanske det största namnet att spela men utomhusgig passar honom inte alls. Norgrens förmåga att få allt i omgivningen att sakta ner och istället fylla den med ett mikrokosmos av toner görs tyvärr inte rättvisa i ett publikhav där folk vill snacka lite vid baren och fokusen sviktar av trötta ben. Det är varken Norgrens eller publikens fel att det inte funkar. Han hade behövt en konsertlokal där folk kunde sitta ner och få lyssna ordentligt.
Riddarsalen är däremot en helt annan femma. Här är det god sikt, bättre ljud och en intim stämning som skapar kontakt till artisten. Garrett T. Capps gör en utmärkt spelning iförd solbrillor och kosmisk skjorta där klassiska countrymotiv som röda rosor ersatts av planeter och rymdskepp. Som det ska vara med cosmic country! Det blir en spelning till i Magasinet med countrypunk-gruppen Vandoliers. Jag var till en början skeptisk då jag inte alls gillade musiken när jag lyssnade på skivan. Men deras lite pubbiga sound gör sig bra live och likt Emily Scott charmar de med sin spelglädje.
Sist för kvällen blir kanske den jag väntat mest på, nämligen Shannon McNally. Jag tycker henens tolking av Waylon Jennings låtar är så otroligt klockrena och det är exakt så bra jag tänkte att det skulle vara när hon spelar i Riddarsalen. Det märks att hon liksom Joshua Hedley och för den delen Charley Crockett som även han tolkar gamla countrysounds har en otroligt bred kunskap om genren. Men förutom att det finns en fingertoppskänsla i musiken så har Shannon har ”det” i rösten. Helt klart kvällens bästa spelning.
Efter det går jag hem för att ladda inför morgondagen då det framförallt blir de svenska artisterna som dominerar med ett eller två amerikanskt guldkorn!
