Det var lite disigt när jag lämnade hotellet och promenerade utmed floden Duero som inleder sin resa i norra Spanien och sedan mynnar ut i Atlanten vid Porto. Medelhavstrutarna stod och tittade på människor som var i rörelse på många olika sätt. Jag checkade in på mitt nya hotell som jag hade hittat i all hast så det löste sig utmärkt.
Jag gick utmed Avenida de Boavista och kom fram till Parque da Cidade vid halvfemtiden. Med gårdagens enorma köer i färskt minne var det en bra utgångspunkt att vara ute i god tid och det var varmt, riktigt varmt. Det var säkert en bit över 25 grader och solen strålade från en ljusblå himmel. När jag kom fram såg jag inga spår av köerna utan kom in på området snabbt.
Primavera-fredagen inleddes med en av festivalens tänkta höjdpunkter för min del. Beach Bunny kommer från Chicago, Illinois och har hunnit släppa två grymma album. De inledde med ”6 Weeks” från debut-EP:n ANIMALISM och fortsatte med nya ”Oxygen”. Publiken började röra på sig och det lät bra från början. Sångerskan Lili Trifilios sång är styrkan med Beach Bunnys indierock. Hon sjunger låtarna strålande och har en härlig utstrålning. Det blev en så bra start på festivaldagen som jag hade hoppats på med höjdpunkter som ”Prom Queen”, ”Sports” och avslutningen med ”Cloud 9” och ”Painkiller”.
Jag tycker att det är roligt att utforska andra länders musik och jag har inte jättebra koll på den spanska eller portugisiska scenen så jag hade lagt in några artister från Pyreneiska halvön i planen. Spanjorskan María José Llergo var en av dem. Jag har aldrig hört talas om henne före jag såg hennes namn i line-up till denna festival, men när jag hörde henne sjunga ”Nana del Mediterráneo” blev jag snabbt övertygad om att jag skulle se henne.
Hon och en akustisk gitarrist gick på scen vid sjutiden och det var ett klokt beslut att besöka den scenen för vi fick höra en strålande sångerska och en mycket skicklig gitarrist. Stundtals var det även en kille bakom keyboard och då blev ljudbilden större. När klockan närmade sig halv åtta inleddes ett längre gitarrparti som mynnade ut i just ”Nana del Mediterráneo” och det var otroligt vackert. Men hela konserten var storartad och María José Llergo trollband verkligen sin publik i en hel timme.
Jag berörde maten lite hastigt igår och eftersom det var lite kaosartat just då ska jag beröra festivalmaten igen. Foodtrucks och andra arrangemang står uppställda i en halvcirkel precis till höger om entrén. Under fredagen var det mycket mindre köer, men trots det tog det i vissa fall ganska lång tid att få mat. Jag satsade på crepes, nästan utan kö, och fick vänta en kvart. Det låter kanske lite löjligt, men har man ett tight festivalschema kan en kvart spoliera en del. Paella gick däremot snabbare, bara någon minut. Men det viktigaste är att maten är god och det är den. Jag står ofta hellre och väntar på att få vällagad mat och planerar man festivalkvällen är det aldrig svårt att hitta en bra lucka som inte påverkar musiken.
Rolling Blackouts Coastal Fever kommer från Melbourne, Australien och de släppte tredje albumet Endless Rooms så sent som för en månad sedan. På EP:n French Press (2017) finns magiska ”Fountain of Good Fortune” som varit en favorit i många år. Jag har aldrig sett dem tidigare så jag hoppades att de skulle spela just den låten när jag ställde mig framför scenen vid halv elva. Bakom scenen tändes en text, kort och gott med orden Rolling Blackouts C.F., mot en blå bakgrund och bandet gick på scen.
Wow, vilken konsert det blev. De fem musikerna inledde med ”An Air Conditioned Man” som tog tag i oss från början och följde upp med strålande ”Talking Straight”. Sedan fortsatte det på inslagen väg och det var en fantastisk stund. Låtarna växte med längre gitarrdelar och en magnifik ljudbild. Publiken framme vid scenen dansade och hoppade och exakt så här ska en rockkonsert vara. När klockan var exakt 23:11 inleddes gitarrtonerna till ”Fountain of Good Fortune” i blåorange sken medan lyckan var total. Den spelades lite snabbare än på plattan och det funkade perfekt. Det blev fem magiska minuter och konserten avslutades en stund senare med ”French Press” och en grym instrumentaldel i slutet.
Arkivbild. Foto: Jesper Frisk/Rockfoto
Min festivalkväll avslutades med favoriterna Pavement strax före klockan ett. Sångaren och gitarristen Stephen Malkmus är ett geni i min musikvärld. Bandet gick på scen och publiken jublade. De inledde, lite trevande, med ”Grounded” och det lyfte inte riktigt från början. När favoriten ”Gold Soundz” spelades som tredje låt vände det dock snabbt och och vi bjöds på en lång hitkavalkad. Det gjorde ingenting att rösterna inte alltid höll hela vägen eller att låtarna i vissa fall fick lite nya arrangemang (med undantag för ”Two States” som jag upplevde som tveksam). Låtarna framfördes oftast på bästa sätt och trots att jag var trött och hade ont i fötterna efter ungefär 55000 steg på två dagar var det omöjligt att ens fundera på att lämna denna konsert.
Vi bjöds på drygt 20 låtar och om jag ska nämna några som lät särskilt bra var det ”In the Mouth A Desert”, ”Cut Your Hair”, ”Embassy Row”… Ja, jag inser att jag kan fortsätta rabbla låtar i det oändliga. I slutet presenterades ”Range Life” av Stephen Malkmus med orden ”I love this one” och jag håller med honom. Det är en strålande låt som fick tiden att stanna en kort stund. Konserten avslutades med en rykande version av ”Unfair” som följdes av ”Shady Lane” och som slutpunkt fick vi, glädjande nog, höra ”Fin”. Stephen Malkmus är fortfarande en av min musikvärlds coolaste människor, men jag funderade lite på om jag kommer att få se Pavement igen om sisådär tio år? Jag tror inte det.
En kille bar en t-shirt med texten Different is beautiful när jag lämnade festivalområdet vid halv tre. Jag gick och nynnade på ”Fountain of Good Fortune” med ett stort leende och gav mig ut i Porto-natten med stjärnorna på den mörka himlen som vackert sällskap.
