Den tredje dagen, 10 juni, på festivalen Rosendal Garden Party bevakades av HYMNs skribent David Hagen. Läs hans rapport nedan.
Sedan Stockholm Arts på Skeppsholmen försvann efter sommaren 2016 har huvudstaden saknat en kvalitetsfestival med internationella akter. På så vis är Rosendal Garden Party ett välkommet tillskott till festivalsommaren. Likt allt som görs för första gången finns här en del skavanker att förbättra till kommande upplagor, men överlag bjuds vi på en rad finfina bokningar som denna dag utgörs av Cat Power, Sharon Van Etten och The National samt någon svensk artist.
Med en så pass stor yta ett stenkast från Skansen hade man gärna velat ha mer, fler bokningar, och gärna en till scen där lite mindre akter kan få underhålla medan den stora scenen görs i ordning mellan huvudakterna. I stället blir det många transportsträckor som spenderas genom att köa till olika foodtrucks eller att irra omkring och leta efter bortsprungna kompisar utan mobiltäckning.
Chan Marshall liknar Bob Dylans tidigare violinist Scarlett Rivera när hon i sin svarta aftonklänning kliver upp på scen i eftermiddagssolen. Med sitt soloprojekt Cat Power har hon etablerat sig som en av våra tids främsta coverartister med flera tolkningar av yttersta kvalitet i repertoaren. Och här bjuds vi på den numera klassiska ”Satisfaction”-tolkningen, ”White Mustang” av Lana Del Ray och Frank Oceans ”Bad Religion”. Det som sticker ut är den darrande, ekande tonen och hennes oefterhärmliga klang i rösten. På så sätt kan hon få alla låtar att bli till hennes egna.
Men allra mest glädjefyllt blir det i de egna verken ”Metal Heart” och ”The Greatest”. Inramningen är dock inte till hennes fördel. Den stora scenen, avståndet, dagsljuset och bristen på publikkontakt gör att det är svårt att bli berörd trots kvaliteten på framförandet. Något som kan lätt botas om vi i stället får se detta framföras på en teaterscen fram till vintern, likt den fantastiska spelningen på Göta Lejon för några år sedan.
Hon är artisten som alla vill sjunga med och det är inte konstigt att duettdrottningen från Belleville står högst upp på mångas önskelista. Här inleder Sharon Van Etten piggt och fartfyllt och det känns som att hon nu växt till en artist mogen för de stora scenerna. Men innan föreställningen tar fart öppnas himlen och skyfallet sköljer över oss och förstör större delen av spelningen. Folk flockas till de spartanska parasollen vid foodtrucksen längre bak på festivalytan.
När dropparna krymper och övergår i duggregn till tonerna av ”Mistakes” från senaste fullängdaren We’ve Been Going About This All Wrong känns det som spelningen börjar om. Vi har precis blivit varma i kroppen när mästerliga ”Seventeen” avslutar spelningen som tyvärr inte riktigt fick de förutsättningar som den förtjänade. Det taskiga vädret rånar oss på vad som hade kunnat vara sommarens bästa festivalgig.
En vän har gått i känslomässig karantän för att på bästa vis kunna förbereda sig för The Nationals framträdande som denna afton avslutar festivalen. Det är inte förvånande att detta, av vissa, ses som en av sommarens stora höjdpunkter då Ohio-orkestern nått en nästintill ”Springsteensk” relation till sina mest trogna anhängare – tack vare flertalet lyckade Sverigebesök under åren.
Frontfiguren Matt Berninger ser ut som att han kommer direkt från ett handläggningsmöte på Arbetsförmedlingen, före ett snabbt besök på bolaget, när han spatserar omkring på scenen, kliver över diverse sladdar och letar efter var han lagt nycklarna till förrådet. Han är så avslappnad och hemvan på scenen att han hade kunnat klippa tånaglarna mitt under ”Bloodbuzz Ohio” och det hade inte känts det minsta prekärt. Det känns så välkommande och intimt att man bara vill kliva in i köket, rota igenom kylskåpet och lägga sig på soffan i vardagsrummet med ett glas Oboy och en Fantomen medan finfina ”The System Only Dreams in Total Darkness” framförs i bakgrunden. Det är stundom så avslappnat att du undrar om konserten verkligen har börjat eller om det fortfarande är soundchecken som pågår?
Genom att framföra de nya och ännu inte släppta låtarna ”Ice Machines” och ”Tropic Morning News” lyckas de både överraska och bygga en förväntan till nästa skiva. Det påminner om en svunnen tid när band fortfarande vågade spela osläppta verk stup i kvarten.
Självklart finns ändå de främsta verken i katalogen lite längre bak i tiden. Lagom tills att skymningen släckt solljuset och strålkastarna från scenen lyser upp tillvaron plockar de fram försmäktande vackra ”England” och den mysiga hemmakvällen känns nu som ett väckelsemöte. Allsången till klassiska ”Fake Empire” är så stark att den får terrarieglasen att darra i Skansenakvariet.
Tre spelningar på raken med några av decenniets vassaste artister hade kunnat bli sommarens mest minnesvärda kväll. Visst levererar de. Men ikväll är inte riktigt alla detaljer på plats för att nå det där höjderna som vi vet finns inom räckhåll.
