NOS Primavera Sound – dag 1: En efterlängtad festival med flera höjdpunkter

I torsdags 9 juni kickade den återkommande festivalen NOS Primavera Sound i Porto igång. Festivalen som hålls i den portugisiska staden pågår under hela helgen och HYMN är på plats och bevakar. Läs Kristoffer Nilssons rapport från dag 1.

Senast jag var på Primavera i Porto var i juni 2016. Tanken var att jag skulle ha åkt hit igen sommaren 2020, men alla vet vad som hände och det var först nu jag äntligen fick återse den fina festivalen och magiska staden.

Allt började med att jag bestämde mig för att ta metro från flygplatsen, vilket inte var ett genidrag. Det fortsatte med att jag till slut kom fram till hotellet och då visade det sig att min bokning inte fanns trots att den var bekräftad! Det var ingen bra start, men jag fick i alla fall bo där första natten så det räddade torsdagens festivalkväll, som tur var, och jag lyckades lösa boende för den resterande delen på annat sätt.

DIIV kommer från Brooklyn i New York och de har hunnit släppa tre album sedan den fina debuten Oshin för tio år sedan. I den vevan gjorde de en grym spelning på Debaser i Malmö, och de skulle ha inlett min festival, men jag missade spelningen. När jag kom fram till festivalområdet strax före sex var det hundratals meter kö. Jag lyckades i alla fall höra “Blankenship” som de avslutade konserten med från kön och därefter sjöng en gulhämpling från ett träd och det kändes som att resan vände på ett bra sätt. Det är något magiskt med fågelsång.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Thurston Moore sedan Sonic Youth splittrades, men jag har aldrig sett Kim Gordon solo så det var verkligen kul att hon var med i årets startfält. Det blev min första riktiga konsert under årets Primavera och då var klockan strax efter åtta. Tiden däremellan hade tillbringats i långsamma och långa köer till mat. Kim Gordon hade med sig tre medmusiker och de bjöd på en lite svajig spelning, men när det var toppar var det riktigt bra. Höjdpunkterna var “Paprika Pony” och grymma “Murdered Out” som var en av hela kvällens höjdpunkter.

Strax före halv tio gick Nick Cave & The Bad Seeds på scen. Det var tio musiker på scenen, varav tre i kören. Solen höll precis på att gå ned i Atlanten utanför festivalområdet och en fladdermus flög som en skugga mot den allt mörkare sommarhimlen. De inledde med “Get Ready for Love” och det lät bra från början. Nick Cave blir bara bättre och bättre med åren och de bjöd oss på en fullängdsspelning som tog slut efter ungefär två timmar.

Höjdpunkterna var många, men om jag väljer några var det “Bright Horses”, “Waiting for You” i underbart blålila sken och “Higgs Boson Blues” där Nick Cave kramade om Warren Ellis i slutet. Det är, som jag ser det, två av de främsta i den nutida musikvärlden. Märkligt nog spelade dock inte Warren Ellis fiol på underbara “Jubilee Street” som denna gång nästan fick en punkig avslutning. Att fiolen saknades drog ned helhetsintrycket av den låten. Extranumren bjöd på allsång under “Into My Arms” och det kändes som att hela Porto sjöng. Den sista låt jag såg var rockiga “Vortex” som kändes som en perfekt avslutning i HYMN-lila sken, men det spelades minst en låt till efter den.

Festivalområdet påminde mycket om tidigare besök med fem scener och ett större asfaltområde vid entrén med olika matställen. Annars är Parque da Cidade ett underbart festivalområde och de två största scenerna står nedanför en kulle så alla kan se bra i den slänten. Sedan finns flera barer och toaletter utspridda på området och köerna minskade till mer normala nivåer efter inledningskaoset. Troligen var det många som kom samtidigt och hade bestämt sig för att äta. Det fanns bra vegetariska och veganska alternativ.   

Jag såg Cigarettes After Sex första gången under festivalen London Calling på Paradiso i Amsterdam våren 2016. Då hade de ännu inte släppt debutalbumet, men sedan slog de igenom snabbt och spelade på den största scenen under Garden Festival i Göteborg 2018. Den sistnämnda upplevde jag som ganska intetsägande och halvtråkig, och jag har sett dem någon gång till med samma resultat. Låtarna är ju trots allt i flera fall väldigt bra så jag gav dem en ny chans. 

Texasbandet gick på scen på en av de mindre scenerna strax före midnatt. Det var väldigt mycket folk och deras låtar funkade mycket bättre i en mörk Portonatt än till exempel från en solskensfylld scen i Trädgårdsföreningen. Trion gav Primaverapubliken en vacker stund, men det är lätt att förstå dem som menar att låtarna i många fall påminner om varandra. Den genomgående styrkan refrängerna och Greg Gonzalez sång som verkligen når in i en. De inledde med “Crush” i, för bandet, traditionellt vitt ljus. Det har alltid varit vitt sken när jag har sett dem och trion stod, som ofta, uppställd med trummorna på en av flankerna (det minns jag inte att de hade på Paradiso i början av deras karriär, men jag kan ha glömt).

Höjdpunkterna i Porto-natten var “Nothing’s Gonna Hurt You Baby”, “Sunsetz” och underbara “K.”. Jag stod bredvid ett gäng från England som diskuterade huruvida Cigarettes After Sex skapar låtar man lyssnar på i ett förhållande eller om det är “break-up music”. Jag tror inte att de kom fram till ett slutligt svar, men någon av dem hade varit tillsammans med en tjej som hette Alice så regelbundet hördes “Fuck Alice” från det engelska gänget mellan låtarna på ett ganska humoristiskt sätt i “break-up”-perspektivet. Vackra “Apocalypse” i slutet ska så klart också nämnas.

Den första festivalkvällen avslutades och därefter gick jag utmed havet till hotellet och hörde Atlanten sjunga. Det är verkligen alltid lika vackert och trots en lite rörig torsdag blev det till slut en väldigt fin kväll.