Jag kan inte annat än erkänna mig totalt golvad på knockout efter den här kvällen.
När det utannonserades att Peaches skulle avsluta Malmö Lives temaår “100 kvinnor, 100 år” var jag onekligen peppad. Mitt stora förbehåll var att det var en sittande konsert. Det skulle ju aldrig fungera.
Det visade sig dock att min oro var helt obefogad. Det tog artisten mindre än en halv minut på scen innan hon kommenderade samtliga i publiken att ställa sig upp och “make some noise”.
Och så är det med denna kanadensiska, gränsöverskridande, sexuellt frigjorda, tabusprängande persika. När Peaches befaller, så är det bara att lyda. När Peaches ställer en fråga, så är det bara att svara.
Publiken ställer sig inte bara upp utan blir en del av showen. Sällan har jag varit del av en mer entusiastisk, positiv och högljudd samling.
Vi är här för att fira att debuten The Teaches Of Peaches fyller 20 i år. Kvällens första akt består av albumet i sin helhet (bortsett från “Fuck The Pain Away” som sparas till första extranumret). Om allt från det albumet är lika starkt som huvudsingeln låter jag vara osagt. Det är musik som kräver sitt sammanhang. Det gäller att kunna dansa och festa till den, som ikväll, och texterna gör sitt till.
Första akten bjuder på allt från kaxiga gitarrsolon till modern dans till oändliga klädbyten för både huvudartisten och dansarna hon har med sig. Peaches uppträder inte för sin publik, det känns mer som att hon uppträder med den, särskilt när hon med full tillit tillåter sig att crowdsurfa på folkmassan till tonerna av “Diddle My Skittle”.
Under andra akten höjs ribban till en upplevelse som i det närmaste känns surrealistisk (i bästa möjliga betydelse). Klädbytena är om möjligt ännu fler, ibland är det naket, ibland är det svampformade dräkter med vitt hår som räcker ner till golvet. Under “Vaginoplasty” har dansarna på sig dräkter i form av vaginor, under “Dick In The Air” blåses en enorm genomskinlig fallossymbol upp mitt i publikhavet (och sprutar ut skum ur ett hål i tippen).
Det är galet, gränslöst, publikfriande och alldeles, alldeles underbart.
En otippad avslutning (efter att vi redan fått dansa och svettas till “Fuck The Pain Away”) är att Peaches kommer in för ett andra extranummer och kör en cover på Céline Dions “It’s All Coming Back To Me Now” (eller en cover på Pandora’s Box om vi nu ska vara petiga och nämna det mindre kända originalet). I sig är det en ganska snäll pianoversion men med långa pauser för publiken att leva ut och även strategiskt utbytta ord för att göra den mindre Céline och betydligt mer Peaches (ord som sätts in är exempelvis “fuck”, “suck” och “fist” – ni fattar).
Att säga att det inte var något för den pryde känns överflödigt eftersom ju ingen pryd människa kom i närheten av Malmö Live ikväll. Vi som faktiskt var där var fullt upptagna med att shaking our clits, setting it off och putting our dicks in the air.
Bild från Stockholmsspelningen på Berns.
