I två dagar, den 4 och 5 juni, har EDM-festivalen Department bjudit på techno/house på Långholmen, precis under Västerbron i Stockholm. Hans Wåhlberg rapporterar för HYMNs räkning.
En festival helt rätt i tiden. En del andra skulle kalla den väldigt PK. All mat som serveras är vegansk, besökarna anmodas på hemsidan att ta kollektivtrafik till konserten, det sammanlagda ekologiska fotavtryck som festivalen avger investeras i motsvarande grad i form av bidrag till FN-projekt för att rädda regnskogar, och festivalens överskott skänks till UNHCR:s arbete för att hjälpa ukrainska krigsflyktingar.
Första dagen av EDM-festivalen Department i Stockholm har kuraterats av Maceo Plex och den andra av Four Tet. Det är alltså deras val som styrt line-up för festivalen. Jag var där båda dagarna.
Dag 1
Jag har sällskap av Stockholm Maraton på promenaden till Långholmen på Södermalm i Stockholm, alldeles vid Mälarens vatten. Jag tänker att det kräver ett transliknande tillstånd för att orka springa drygt fyra mil i flera timmar och att motionärslöparna kan ha nytta av techno-rytmerna från Långholmen när de passerar på Västerbron ovanför. Det där transliknande tillståndet är också något som i hög grad gäller techno. Två timmars oavbrutet rytmiskt pumpande kräver mycket av sin DJ men ställer också krav på sin publik. Målet måste vara att få mötas i en sorts transliknande relationell dimension där tid och rum suddas ut.
När jag anländer känns det dock lite yrvaket. Allt är inte på plats och första DJ-set kommer igång en kvart för sent och det är inte mycket publik inne. Hannah Prescott och DJ DØDEN får alltså inleda inför tomma läktare. Eller rättare sagt de små kullar och gropar beströdda med någon sorts träpellets som utgör publikområdet framför scenen, tätt under Västerbron där svettiga löpare samtidigt kämpar sig över. Området är klart mindre än jag föreställt mig och jag undrar hur trångt det kommer att bli senare på kvällen.
Det är alltså glest med folk i början men har den fördelen att jag får syn på Alinka nästan genast och kan boka henne för en intervju. Hon har sin slot-tid efter den inledande duon och gör vad hon kan för att höja temperaturen. I slutet av hennes set har det också droppat in fler och dansandet har kommit igång på allvar.
Alinka
Alinka (AKA Alena Ratner) håller sitt löfte och möter upp när hon är klar med sitt set, även om hon verkar väldigt trött och ska vidare dagen efter till New York.
Numera bor hon i Berlin, men är uppvuxen i först Kiev och sedan Chicago. Vid åtta års ålder lämnade hon Kiev med sina föräldrar, på den tiden Ukraina tillhörde Sovjetunionen.
Det är hennes andra besök i Stockholm. Hon spelade då på Under Bron, men under Skanstullsbron den gången. Hon är nöjd med sitt set och säger att hon hade kul. Folk var glada och att det är alltid så trevligt i Sverige, inleder hon artigt.
– Det var inte så många som trängdes vid scenen men det är som det är när man spelar tidigt på festivaler. Jag är också van att öppna på klubbar och gillar att bygga upp stämningen, fortsätter hon.
Jag undrar om jag hörde rätt i att det var mer techno i början men övergick i mer house på slutet, men hon menar att hon inte tänker i de termerna. Hon går efter känslorna för stunden och vill spela sånt hon själv vill dansa till.
Hon avslöjar att hon ändå var nervös inför spelningen trots 20 år i branschen. Det är inte pressen, försäkrar hon, utan mer pirr inför att få komma igång och spela. Jag har läst att hon sagt att hon är perfektionist och frågar om det stämmer och kanske bidrar till nervositeten, en press på sig själv.
– Jag är jungfru så jag är en sorts självperfektionist, men inte egentligen perfektionist, jag gillar bara att göra mitt allra bästa.
Senare säger hon att hon alltid improviserar när hon uppträder, så hon har förmodligen rätt att vara lite nervös. Hon hävdar ändå att det är den roligaste biten, att skapa musik live.
– Men jag hade ett par faser i karriären då jag tröttnade lite. I USA är det svårt att vara artist på heltid så man måste ha ett jobb vid sidan. Jag hade lämnat universitetsutbildningen för att bli artist så jag hade en hel del press på mig.
Det är betydligt lättare att leva på sin konst i Berlin, hävdar hon bestämt, och att det dessutom är i Europa som techno-scenen finns vilket underlättar turnerande. Lägre levnadskostnader är en annan fördel, tycker hon, och betonar särskilt sjukförsäkringen.
– Det är lättare att leva och växa som artist utan pressen från det där och ett sidojobb. Men för mig var det också en fråga om tajming och jag är en mycket bättre DJ och producent nu än i början av karriären.
Hon blev förälskad i Berlin vid första besöket, det kreativa klimatet och den elektroniska musikscenen.
– Folk från hela världen dras dit. Det finns så många ställen att spela på och inför en öppensinnad publik. Det är en trevlig artistgemenskap och många att samarbeta med. Det är dansmusikens utopia.
Hon spelar dock mest på Panorama Bar i Berghain, hennes ”favoritklubb i världen”, men turnerar mycket runt i andra länder.
I december 2019 återkom hon till Kiev för första gången sedan hon var åtta år. Hon har spelat där – åtta gånger numera – på en klubb utan namn på Kyrillivskagatan. En klubb i en gammal industribyggnad som jag själv aldrig hittade när jag bodde i staden ifjol.
– Det var en stor sak för mig och mycket emotionellt. Jag fick många vänner där och en del är kvar, medan andra har flyttat till Berlin.
Nu är allt på paus och Alinka är förstås mycket sorgsen över situationen i Ukraina. På ett album utgivet av bolaget Standard Deviation i mars bidrog hon med ett spår, ”Putin huilo” (ungefär ”Putin kukhuvud”). Ett statement sprunget ur ilska och sorg över den ryska attacken mot Ukraina.
– Det fanns så mycket talang där, så trevliga människor, och så vackert. Jag kan knappt bärga mig att få komma tillbaka dit. Men vi får försöka att vara optimistiska och hoppfulla, suckar hon.
Vi lovar vi varandra att mötas där igen så snart det går.
– Då ska jag visa dig den där klubben utan namn som du aldrig lyckades hitta, lovar hon.
Off The Meds
Off The Meds har kallat sig själva för ett ”techno-pojkband”. Det är kanske inte etiketten som kommer i min skalle när jag ser dem. De gör däremot en mycket stark spelning, särskilt inledningsvis, och det blir tydligt att de tillför en till dimension i form av sin influens av hiphop och afrikanska rytmer samt inte minst Kamohelo Khoaripes pratsång (inspelad röst eftersom Kamohelo nekades uppehållstillstånd för ett år sedan och tvingades åka tillbaka till Sydafrika) på zulu/tsootsital. De stoppar också in min egen favoritlåt ”Belter” i flödet. De är ju samtidigt i hög grad en musikgrupp och gör skivor som är tänkta att nå utanför den lite snävare EDM-publikfåran och blev grammis-nominerade 2021 i kategorin elektro/dans. Efter midnatt drar de också vidare till klubben Debaser inte långt från Långholmen för att underhålla dem som inte har fått stopp på fötterna.
Röyksopp
Senast Röyksopp spelade i Sverige var 2014, då tillsammans med Robyn under ”Do it again”- turnén. Så det här bör vara ett efterlängtat besök som det också susats om i sociala medier. En del oroade sig för att området skulle vara för litet för storheter som Röyksopp. Det är också när de går på som de allra flesta som löst biljett är inne och uppe på fötter. Fortfarande dock förvånansvärt gott om plats vid scenen och svängrum för dansarna. Det kan inte vara mer än maximalt 700 personer på hela området, uppskattar jag. Senare hävdar en av arrangörsrepresentanterna att det sålts runt 1300 biljetter och att maxkapacitet är 1500.
Sven Berge och Torbjørn Brundtland inleder starkt och höjer både volym och stämning en nivå. Framför allt blir bastonerna öronbedövande, duons kännemärke. En kvinnoröst upprepar ordet ”consciousness”, medvetande alltså. Det kan ses som en uppmaning att det nu är dags att rikta allt fokus på musiken och dansen. Det följs upp av något som drar åt samba-rytmer men i elektroniskt kakafoniskt rus och de uppnår eftersträvad effekt när de skruvar ner tempot och volymen några sekunder, för att sen trumma igång ett vulkanutbrott av ljud och dinosauriepuls-gigantiska basgångar. Det når nära den där transkänslan jag talade om inledningsvis.
De tappar dock lite i slutet. Konceptet med repetitiva takter, konstpaus, och så vulkanutbrottet igen blir lite enahanda och jag börjar känna mig mätt på den varan. De har ju en ganska rik låtskatt i sin katalog som de hade kunnat använda för att ge en mer melodisk variation på kosten, tänker jag. Men överlag gör de en bra och bland besökarna populär spelning.
Maceo Plex
Maceo Plex tar över nästan sömlöst, vilket är lite av ett techno-kännemärke och samtidigt i mitt tycke lite av ett problem. Eller i vart fall lite orättvist mot artisterna. Det ligger mycket jobb bakom varje set och det blir lite väl anonymt när det byts av nästan i farten mellan DJs.
En kort paus och en liten presentation av en ny DJ-artist och ett nytt set skulle ge publiken en chans att andas och få en lite mer personlig bild av den som just ska spela. Samtidigt skulle det ju riskera att bryta det där transtillståndet, och det var väl just under Röyksopps spelning som det var allra närmast att inträda.
Bakom monikern Maceo Plex finns kubanskättade Eric Estornel som under en snart 20-årig karriär också skapat musik under alias Maetrik och Mariel Ito. Han är född i Texas men bor numera i Barcelona med fru och barn, som fått vänja sig vid hans flitiga turnerande. Ofta till platser som kan svälja en betydligt större publik än vad det här stället förmår.
Han tar som sagt vid lite där Röyksopp avslutade och pumpar på med om möjligt ännu högre volym och överträffar faktiskt vid ett par tillfällen Röyksopp i basstyrka. När min hatt börjar lyfta från huvudet, då är det på gränsen till ohälsosamt. Men det vibrerar skönt i magen och det är väl ofta kvällens clou i techno-sammanhang.
Jag får dock snart tillbaka den där mättnadskänslan trots att jag försöker slå den ifrån mig. Fötterna känns trötta och huvudet fullmatat. Jag tycker mig också se en lätt frustration hos Maceo Plex som ett par gånger försöker få ännu mer fart på publiken genom att sänka volymen en stund och vifta uppfordrande med händerna. Han lägger också in sin mix ”Revision” och remix av Chromatics ”Shadow” för att höja stämningen ännu ett snäpp. Kanske söker han just den där transkänslan hos dansfolket som inte riktigt vill infinna sig? Han avslutar också sitt set flera minuter innan tolv och går av utan några större åthävor. Lite besviken? Eller som jag själv just då, bara helt naturligt och mänskligt trött?
