Det har onekligen rått en viss hype kring Leedskillarna i Yard Act det senaste året. När NME och andra tidskrifter får för sig att lyfta upp nya lokala förmågor är det dock bäst att ta det med en nypa salt, mest för att det sker jämt och ständigt och inte alltid med tillräckligt starka argument (eller musikalisk begåvning).
Med just Yard Act kan delar av brittisk press ändå ha en poäng. Bandets blandning av spoken word med postpunkiga riff och texter om klass och kapitalismens härjande, fyllt av humor och drypande av sarkasm känns både helt nytt och märkligt välbekant. Jämförelser med The Fall har förståeligt gjorts. När vi står och ser dem uppträda live får jag själv Gang of Four-vibbar medan min kompis får Happy Mondays-feeling.
Live fungerar bandet felfritt. Låtmaterialet blir både hårdare och snabbare och bjuder in till en mer intensiv upplevelse än studioversionerna.
Sångaren och textförfattaren James Smith visar sig också vara lika rappkäftad och rolig i verkligheten. När basen blir obrukbar dödar han tiden som krävs för instrumentbyte med en lång anekdot om att hitta rätt i Malmö med hjälp av Google Maps (poäng: grönområdet visade sig vara en kyrkogård, inte en park – det var nog en roligare historia att höra berättas än att sammanfatta den i efterhand).
Spelningen är kort, vilket ju ofta är fallet med debutanter som bara släppt ett album. Dock har några tidigare, självständiga singlar inkluderats. “The Trapper’s Pelts” är en höjdpunkt, “Dark Days” ytterligare en (men “Peanuts” uteblir till min väninnas stora förtret).
Avslutningsvis ber Smith publiken om att få låna pengar. Han får tag i en hundring och beundrar både Greta Garbo och det faktum att våra pengar faktiskt ser ut att vara gjorda av papper och inte plast som de brittiska punden nuförtiden. Han gör en knyck med handen så att sedeln försvinner och lämnar sedan raskt scenen.
Det hela visar sig ha en poäng. Som extranummer kör de ironidrypande “Rich”. Sedeln dyker upp igen. Jag vet dock inte vart den sedan tar vägen (kanske Smith valde att “take the money and run” för att citera “Payday”). Jag hoppas dock att ägaren antingen var med på skämtet från början eller fick tillbaka den efteråt.
