Men I Trust skulle ha turnerat i Europa för länge sedan. De var ute på en världsturné när pandemin kom och jag skulle ha sett dem i Australien. Självklart blev det inställt som allting annat under våren 2020. Istället släppte de sitt Untourable Album ett år senare.
Just nu är de ute på sin ”Untourable Tour” som i onsdags tog dem till Store Vega i Köpenhamn och sedan vidare till Stockholm. Det blev till slut ett fullt Vega som fick gunga i sakta mak till tonerna av bandets smakfulla kompositioner. Som uppvärmning hade de holländska Luwten, som även de mjukade upp trumhinnorna utan att irritera dem. Jag var tyvärr inte bekant med Tessa Douwstras alias sedan tidigare, men som Luften har hon släppt två album – det senaste vid namn Draft förra året.
Men I Trust är på sätt och vis en oväntad framgångssaga. Precis som Tops (även de från Montreal) och kanske Whitney (från Chicago) har de formats runt en förkärlek för lyxiga produktioner från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Men I Trust var från början en duo bestående av Jessy Caron and Dragos Chiriac som båda två är lika mycket producenter som de är musiker. De har en egen studio utanför Montreal och gjorde två album med en massa olika gästvokalister mellan 2014 och 2015.
Efter att ha samarbetat med Emmanuelle Proulx bestämde de sig för att rekrytera henne till bandet. Det var ett bra beslut eftersom det gav dem en stark om än okarismatisk frontfigur. Ingen i bandet vill sticka ut när de spelar på Vega, utan de känns snarare som en sammansvetsad enhet, med support av minst lika duktiga musiker på bas och trummor.
I en intervju för Billboard sa Chiriac redan 2019: “I don’t think loud songs will give the best listening experience in years to come” och bandets fans skulle nog hålla med. Precis som t.ex. Belle & Sebastian har de lyckats skapa en hängiven fanbase trots att de varken har ett skivbolag eller PR-folk. Det tog dem många år att fullfölja Oncle Jazz som kom ut 2019 och blev bandets genombrott och tillika första fysiska släpp. Ungefär hälften av låtarna de framför under kvällen kommer härifrån.
Inte konstigt, med tanke på att den skivan var ett dubbelalbum som var mer än en timme långt. I mångt och mycket en best of, innehöll den massor av tidigare singlar som blivit publikfavoriter. ”Show Me Love”, ”Tailwhip” och ”Seven” är bland de låtar som får mest ovationer.
Till skillnad från Tops, har Men I Trusts musik inte bara drag av disco, men även jazz och balearic house. Vissa låtar känns till och med som utdragna versioner av spår från Daft Punks andra skiva. Med Proulx på sång blir soundet som helhet även väldigt likt The Shacks från New York – ett annat retroälskande band. Medan framgången uteblev för The Shacks efter albumsläppet 2018 har istället Men I Trust bara blivit än mer populära och Untourable Album var efterlängtat när det kom förra året.
Även den skivan innehåller gott om minnesvärda spår, som t.ex. ”Sugar” som framförs på Vega. För mig har det blivit en perfekt skiva att ha på sådär i bakgrunden. Den tar aldrig över hela din uppmärksamhet, samtidigt som den vaggar in dig i ett oslagbart lugn. Kanske något som många har behövt under pandemi- och krigstider. En verklighetsflykt. För Men I Trusts låtar tar inte ställning för eller emot något utan är mest kärl för Proulx röst, som uppträder i stämmor med sig själv.
Det enda andra bandet som jag kan kan komma på, som i närtid lyckats nå samma nivå av framgång är Khruangbin (även de ett band som förvånansvärt nog tilltalat alla från hihop-älskare till hippies). Det är en fin känsla: att stå mitt i ett publikhav som verkligen älskar de som uppträder. Det är knäpptyst under låtarna och däremellan skriker publiken så mycket att bandet inte ens behöver något mellansnack. Proulx hinner knappt öppna munnen innan de överöses med högljudd kärlek. Mycket mer högljudd än bandets musik.
Det passar dem perfekt att spela på Store Vega, där varje nagel på en sträng hörs kristallklart ända bort till väggarna. Det blir också en lång konsert, med ett extranummer som avslutas med ”Say You Can Hear” i en extra rockig tappning. Under hela konserten är det enda låten som är lite mer upptempo och publiken får äntligen dansa lite. Den enda slutsatsen man kan dra av kvällen är att världen kanske glömt bort lite att man kan dansa på en konsert och att det inte bara finns ett behov av mjuk musik, men även musik man kan dansa till.
Kanske kommer det dröja några år tills vi återigen vill ha musik som kommenterar samhällsläget och reflekterar vår desperation och frustration. Fram tills dess kommer Men I Trusts storhetstid att fortsätta – och det är välförtjänt.
