Hallå där… Bells Fell Silent!

Duon Bells Fell Silent – bestående av Gustav Sigala Haggren och Niklas Hegefalk – gör intim och sparsmakad folkrock. Texterna är personliga och musiken färgas av ett nostalgiskt och romantiskt skimmer som gör musiken relaterbar och lätt att ta till sig. Idag släpps EP:n The Soil and the Hammering Beat.

HYMNs Daniel Andersson passade på att ställa några frågor till sångaren Gustav Sigala Haggren – det blev ett samtal om låtskrivande, influenser och vänskap.

Vilka är Bells Fell Silent?

– Bells Fell Silent är jag och min vän Niklas Hegfalk. Jag och Niklas lärde känna varandra 2007 när jag hade ett singer/songwriter projekt tillsammans med cellisten och sångerskan Helena Arlock. Under den gyllene MySpace-eran turnerade vi runt i USA och Europa och spelade tillsammans med lokala musiker i städerna och byarna vi hamnade i.

– När vi spelade i vår hemstad Helsingborg bjöd vi in Niklas Hegfalk & The Sanctuary Seekers. Senare blev vi grannar i Malmö och har följt varandra sedan dess.

“När mitt andra band Case Conrad hade gått i stå befann jag mig i en sorts livskris”

– När mitt andra band Case Conrad hade gått i stå befann jag mig i en sorts livskris. Jag kände inte att jag kunde sjunga eller skriva låtar på den nivå jag ville vara på. Självförtroendet svek. Och där kom Niklas in och lyfte mig. Han är ett rejält knippe pepp. Så jag packade en stor väska med instrument och mikrofoner och åkte till Niklas torp i Småland. Där spelade vi in en stor del av grunderna till första skivan.

Berätta om singeln ”Proposal”. Första smakprovet från aktuella EP:n The Soil and the Hammering Beat.

– Ett frieri sker i en rullande bil. Låten bär på något olydigt, utan att jag märkte det smög det in något skevt i det där frieriet. Vad betyder att vi vill fästa oss så nära någon annan? Låten är en balansakt mellan det upphöjda och det destruktiva.

Är ”Proposal” talande för skivan i stort?

– Det kändes som ett naturligt val av första singel. Det där vaggande nattskeppet som både jag och Niklas är så förtjusta i.

Idag släpps som sagt EP:n The Soil and the Hammering Beat. Vad präglar denna skiva?

– Debutskivan var så väldigt självbiografisk eftersom låtarna lyfte mig ur tidigare nämnda kris, låtskrivandet var till och med ordinerat av min terapeut. På den här EP:n har jag i stället velat använda olika berättare till varje låt. Några av låtarna har fått namn, andra inte. Personerna i ”Proposal” och ”Prayer” ville jag gestalta utan att deras kroppar skulle träda fram, så att lyssnaren själv skulle kunna skissa fram dem.

– Det här försökte jag illustrera med videon till Proposal där vi bara ser väg inifrån bilen, samtalet pågår bakom kameran. I de tre övriga låtarna: ”Ana”, ”Ingmar” och ”Levi” har protagonisterna namn eftersom jag tydligt ser vilka de är.

– Musikaliskt känns EP:n kanske mer renodlad och med en tydligare riktning än debuten. Som vanligt försöker vi med små element bygga någonting stort. Våra ljudvärldar ska aldrig vara större än oss själva, vi ska kunna bära dem på scen i möte med vår publik.

“Vi gillar att bygga musikaliska scener som jag sedan befolkar med karaktärer i dialog eller monolog”

Finns det någon röd tråd?

– Det är nog det där filmiska i både musik och text. Vi gillar att bygga musikaliska scener som jag sedan befolkar med karaktärer i dialog eller monolog. Titeln är hämtad från låten ”Prayer” och handlar väl framför allt om att lyssna: på rytmen under våra fötter och på hjärtat i våra kroppar. Att hela tiden försöka återvända till kärnan, jag tror att det alltid är så vi gör musik.

Lyssnade ni på något speciellt vid inspelningen?

– Vi lyssnade mycket på Big Thief, Ossler, 1900 och Frida Hyvönen.

Ni blev de sista som spelade in er musik i studion The House On The Hill. Hur var det att spela in på denna plats och vad betyder det att denna lokal har slutat fungera som inspelningsplats?

– Jag var där när Shooting John spelade in sin andra och sista skiva, kanske 2004. Sedan glömde jag lite bort var det låg och blandade nog ihop det med andra ställen på den skånska landsbygden. För något år sedan insåg jag att jag bor väldigt nära det gamla skolhuset. Jag knackade på och träffade konstnären Clay Ketter som har haft studion i alla år. Jag fick hyra en plats i huset vilket skapade förutsättningarna för den här EP:n.

– Det är så klart otroligt tråkigt att studion är borta, men jag är glad att jag fick sjunga in de här låtarna i den gamla gymnastiksalen och att vi hann spela in en video där.

Blir det några livespelningar i sommar?

– Javisst! Vårt skivbolag ligger i Tyskland, Stargazer Records, och nu ser det ut som att vi äntligen kan åka ner och spela lite i Tyskland och Belgien.