Att läsa och skriva om Andy Fletchers bortgång kändes som att komma tillbaka till tonåren, men utan att längre behöva bry sig om ifall luggen höll sig på plats, på vägen till skolan.
Sorgen är stor även här i Latinamerika. Det känns alldeles speciellt att vara i Santiago de Chile, i ett land som låg under militärdiktatur under hela 80-talet. Under tiden när Depeche Mode utvecklades till ett band som lyfte sociala problem. Att prata med människor som lyssnat på kassetter, skickade från vänner som flytt till Europa. Depeche Mode var stora här.
Lyssna bara på Los Prisioneros, som började i ren The Clash-anda med La Voz de las 80s och sedan fortsatte med Pateando Piedras. Sparka sten-skivan var en hyllning till alla dem som vägrade vara instängda och uttråkade av undantagstillstånd och diktaturens hot och begränsningar.
På omslaget sitter Jorge Gonzalez, Claudio Narea och Miguel Tapia på tunnelbanan, metro No 2, på väg hem till San Miguel i södra Santiago. Det är tydligt att de hade börjat lyssna på Depeche Mode och Pet Shop Boys.
”Muevan Las Industrias” hade utan problem platsat på Construction Time Again. Den legendariska hymnen till alla som inte brukar få plats, ”El Baile De Los Que Sobran”, börjar med samplade hundskall.
Gonzalez berättade senare att det var idén med de inspelade gatuhundarna som fick låten att falla på plats. Idag lever den vidare i högsta grad, särskilt under alla manifestationer och protester de senaste åren.
Tillbaka till 1986, och hundarna skällde samtidigt i ”Suburbia” med Pet Shop Boys. Det är också en låt om otrygghet och konflikter. Om upploppen i Brixton, om våldet i Los Angeles, i norra Kalifornien (som några år senare mynnade ut i kravaller efter Rodney Kings brutala död).
Att det finns en ömsesidig inspiration mellan Europa och Amerika blir uppenbart, när Pet Shop Boys snart närmade sig de latinamerikanska rytmerna, extra tydligt i låtar som ”Domino Dancing”.
Det finns fler exempel än Los Prisioneros när det gäller synthmusikens framtåg i åttiotalets Latinamerika. Chilenska bandet Aparato Raro var helt klart inspirerade av Devo och I Argentina fanns grupper som Virus.
Deras låtar om sexualitet och hotet från HIV och AIDS var radikala men blev stora och omvälvande framgångar. ”Pronta Entrega” och ”Luna De Miel En La Mano” är två av de mest spelade och albumet Locura är definitivt en klassiker.
Under nittiotalet spelade Café Tacuba från Mexico City mer indie än synth, men deras cover på ”Déjate Caer” av chilenska vännerna i Los Tres, är något utöver det vanliga.
När Gonzalez och Los Prisioneros släppte sitt fjärde och sista album Corazones, 1990, i samma veva som diktaturen (och muren i Berlin) föll, började en ny era som var mer öppen, mer global. Corazones blev en startpunkt för många av dagens artister som Javiera Mena, Gepe, Dënver och Alex Anwandter.
Mena är tydlig med sin inspiration: ”Jorge González har varit min främsta inspirationskälla, när jag var nio år och lyssnade på honom på kassetten Corazones. Texterna som Corazones rojos väckte min feminism”.
Gepe gör det mesta akustiskt, men har samarbetat med Gonzalez, och låter stundvis som något från Pet Shop Boys album Behaviour. För Milton Mahan y Mariana Montenegro i Dënver känns New Order närmare till hands, medan Anwandter hittar beats som Michael Jackson men verkar har haft ”It´’s a Sin” på repeat i sina hörlurar.
“Nothing can stop us”, som Saint Etienne sjunger. Inget stoppar musiken. Inte den oändliga Atlanten eller de gigantiska Anderna. Inte ens en diktatur, kunde stoppa musiken från att ta sig från Basildon och King´s Cross till kvarteren i Santiago och Buenos Aires.
Seguimos bailando.
