Att se Molly Nilsson på Vega har blivit något av en tradition – senast var för nästan exakt tre år sen. Hur var det då 2022, en pandemi och ett nytt album senare? HYMN rapporterar från konserten i Köpenhamn förra måndagen.
Molly Nilsson var tillbaka på svensk och dansk mark förra veckan, då hon spelade tillsammans med Evil House Party på Lille Vega, på Oceanen med Manuela Iwansson och till slut på Babel med She/Beast. Som vanligt har hon valt fantastiska supportakter som dessutom passar henne musikaliskt och tillsammans skapar en minnesvärd konsertupplevelse.
På Vega överraskas jag positivt av Evil House Party, som är Emma Acs senaste projekt. Duon framför coldwave-inspirerad pop med finurliga arrangemang och vi får höra flera låtar från debut-EPn Grand Theft Audio. Den kom ut förra året och vissa av er kanske minns Emma Acs från hennes album från 2015. Men faktum är att hon också gav ut ett nytt album under pandemin, som heter While I Shoot From My Fortress of Illusion.
Tillsammans med Jacob Formann visar hon dock att hon behärskar det elektroniska idiomet minst lika bra som retrorocken. Hon kommer in på scenen i en hoodie, men har även på sig ett bälte med en riktig skorpion inbäddad i spännet. Kanske ett medvetet statement som säger att man visst kan vara två saker samtidigt och att musikbranschens klichéer är till för att överskridas.
Molly Nilsson håller hov inför en lite mindre men minst lika trofast skara som vanligt. Det är måndag kväll i Köpenhamn och det finns gott om plats för publiken att ta ut svängarna i dans. För dansa vill man. Nilssons senaste album är fullt av euforiska stunder och innehåller flera av hennes mest dansanta nummer hittills. Inte minst fantastiska ”Avoid Heaven”, som vi såklart får höra live tillsammans med större delen av Extreme.
Albumet är hennes tionde i ordningen och något av en överraskning. Inte bara att hennes hemmaproduktioner fått ett annat sound, utan också på grund av sin positivitet. Nilssons musik har ofta innehållit ett mörker som ibland tar sig uttryck i ironi eller humor, men alltjämt med ett allvar som också är nödvändigt när man påtalar samhällsproblem och maktstrukturer. Istället präglas det senaste albumet av en glädje, en stolthet och en enorm styrka i låtskrivandet. Snarare än att ha dragits ner i mörkret av pandemin, tycks Molly Nilsson ha upplevt en återfödelse.
Som hon själv säger i ett av sina många mellansnack, så har hon aldrig mått bättre. Efter att hon spelat ”Happyness” och berättat vad den handlar om, får hon frågan från publiken – om hon ”fortfarande kan känna den glädjen?”. Det märks tydligt att hon kan det.
Vissa har jämfört denna röda tråd i Extreme med typiskt manliga attribut, som t.ex. att hon inspirerats av metal eller stora refränger à Springsteen. Men själv anser jag att det är tydligt resultat av att Molly Nilsson sätter sig själv i centrum. I en tid då det alltjämt är svårt att som kvinna ta plats i en musik- och kulturbransch är det precis vad som behövs. Molly Nilsson låter helt enkelt mer Molly Nilsson än någonsin.
Pandemin verkar alltså inte ha haft samma påverkan på Nilssons musik som den har haft för många andra. De nya låtarna är varken introspektiva eller uppgivna. Det är inte soundet av en artist som har accepterat sin plats i världen och vill påverka med de få medel som står tillgängliga. Tvärtom upplever jag att låtskrivandet har fått en helt ny vitalitet och en övertygelse om att man kan nå långt med bara musik. Texterna, som alltid har varit politiska med utgångspunkt ur artistens eget liv, tar sig nu an maktstrukturer i samhället.
Nilsson har tydligtvis även skapat en allsångsfavorit i den förvånansvärt muntra ”Earth Girls”. Samtidigt som hon sjunger ”women have no place in this world” handlar texten också om att man genom acceptans av situationen kan börja inse att man inte har något att skämmas över. På så sätt blir ett dystert budskap samtidigt början på en motståndskamp.
Att makten inte ligger i våra händer är ett tydligt budskap. Men artister som Molly Nilsson har ändå förmågan att inspirera. Hon berättar mitt i konserten att hon har en osynlig bästa kompis, nämligen revolutionären Rosa Luxemburg som även inspirerat flera andra feminister. Luxemburg mördades efter ett marxistiskt upplopp i Berlin för cirka 100 år sedan. Nilsson berättar att hon ofta frågar sig själv vad Rosa hade gjort i olika situationer.
Albumet Extreme släpptes på Luxemburgs dödsdag den 15/1 och den dag då hon brukar hyllas i Berlin. Nilsson tillägnar en av låtarna till Rosa, trots att hon ”inte kunde vara med”. Men det finns också flera andra aspekter av maktkamp i framträdandet. På scenen hänger en stor flagga men albumomslaget. Precis som tidigare album har Nilsson själv designat omslaget och som vanligt är det svartvitt. Men de visuella referenserna verkar denna gången mot högerextremism och fascism. Just att den finns med som en flagga gör också den associationen ännu tydligare.
Det blir ett starkt ställningstagande bara att uppträda helt ensam på en scen, tillsammans med den stora flaggan. Nilsson nämner det också själv, och säger att vad som finns bakom den är upp till er fantasi. Det är inget jag tänker särskilt mycket på i stunden, då jag är uppslukad av musiken. Men så här i efterhand har det fått mig att fundera över att extremismen och personer i maktpositioner ofta bara visar upp en front. Bakom den måste det otvetydigt finnas riktiga människor.
Och det är kanske där debatten egentligen borde börja: vad är det som gör att dessa rörelser och maktgalna människor uppstår från början? Kanske finns det ingenting bakom flaggan, och då kan vi bara riva ner den. Men ibland skulle man behöva Molly Nilsson som en osynlig bästa kompis i vardagen, för att berätta sådant för oss.
