Den här gången hittar vi Veckans FYND i Santiago de Chile. Dit hösten är kommen och där det känns som att vintern är på väg.
Tillsammans med Patricio Alfaro gör vi en överblick över vad som kommit ut på den chilenska indiescenen efter två år av instängdhet under den globala pandemin.
Alfaro har under flera år drivit TV-programmet och plattformen La Vitrola, där de dokumenterat artister live, ofta opluggat, utanför både scenen och studion.
La Vitrolas sajt är fylld av nära och personliga tagningar med artister runt om i Europa, ända upp till Sundsvall i norr.
När jag ber Patricio om tips på artister på gång, vill min WhatsApp nästan inte sluta att pinga (Patricios tips i Spotifylistan i slutet av artikeln).
När jag följer dagens chilenska indiescen ser jag fem grundpelare: historien, naturen, migrationen, sexualiteten och solen.
La Voz de las 80s:
Chile har varit nedstängt förut. Under åttiotalet var landet instängt i en diktatur och avstängt från stora delar av omvärlden. Det hindrade inte punkare och new wavare att lyssna på kassettband skickade från kompisar andra sidan Atlanten eller längre upp i norra Amerika.
Sedan fanns ju Los Prisioneros. Tre grabbar från San Miguel i södra Santiago, som åkte tunnelbana och sjöng om att sparka sten, och allt annat en kunde göra i ett kvarter som varken hade jobb eller ungdomsgårdar.
Samtidigt pågick kriget i Las Malvinas (Falklandsöarna). Argentinas regering hade förbjudit brittisk musik på radio och TV, och de argentinska banden tog över den latinamerikanska rockscenen. Men Los Prisioneros brydde sig inte om det. De fyllde till slut Estadio Nacional i Santiago, något som ingen artist gjort innan dem.
Den här energin och modet har levt vidare efter diktaturens slut, som nästan sammanföll med murens fall. Parallellt med demokratins återutveckling har unga människor protesterat, festat och sprutat ur sig musik som vågar erkänna sina influenser men som skapar något alldeles nytt. Lite som när Daft Punk fick Frankrike och hela världen att dansa.
Oktober 2019, innan vi blev inlåsta på nytt av en global pandemi, var tusentals, miljontals, människor ute på gatorna. Chile hade vaknat igen. Den kraften har inte stannat, viruset fångade den aldrig. Här skriver jag om några av de artister som har väntat på att bli utsläppta.
“Es por amor, también por venganza” sjunger Benjamin Cardenas i låten “Poesía Telepática”. Kärleken till new wave-musiken är tydlig, precis som viljan att göra något mer än att sparka sten.
Cardenas kallar sig Donato Soto när han gör musik. Ett namn som påminner om någon italiensk smörsångare men som blivit ”chileniserat”. I Chile låter inte spanskan som i resten av världen, här nere i ”extremo sur” finns ett uttal, en kärv humor och ett sätt att uttrycka sig som är eget.
Mitimitis var ett populärt bubbelgum under åttiotalet, men också namnet på duon Manuela Culaciati och Daniel Araneda, som påminner mig om elektropopikonerna i bandet Dënver. Jesus & Mary Chains Psychocandy, My Bloody Valentine eller Sugarcubes dyker också upp i huvudet.
Här kollar Mitimitis på VHS-filmer på sin hyrda videobox. Till deras “Videoclub” poppar det upp klipp från skräckscener och den snälla och missförstådde gothikonen Edward Scissorhands.
Oyedaia sjunger i låten “Cristal” om att våga vara skör, att ha ryggen fri och inte tillåta att någon smyger upp bakom dig, ”nunca vaya atras de mi, por que no sé que va a venir”.
Naturens eget lo-fi:
Santiago är mer än att sparka sten och kolla videor. På någon timme är du uppe i Anderna eller ute vid Stilla havet. Även om miljonstaden är galet varm på sommaren så finns det fortfarande glaciärer kvar längst upp på topparna. Och havsvågorna är kallare än på svenska västkusten.
Den lågmälda, smått introverta, lo-fi-popen är ett kännetecken för dagens chilenska musikscen.
“Con el Frio” handlar om att leva med kylan. Mitt bland sanddynerna i surfparadiset Pichilemu, hittar Salares, Javiera Alcafuz, en röd och lurvig figur som först verkar hotfull, men visar sig vara den varma vän hon letat efter. Salares, och flera andra lo-fi artister härifrån, får mig att tänka på Victoria Williams och hennes The Original Harmony Ridge Creek Dippers, även om bäckarna inte alltid är lika lugna och fridfulla här i syd.
Dindi Jane, Geraldine Jane Neary, slog igenom som skådespelare, men blev snart en del av den urbana trap-scenen. I indieakustiska “Milagros” tar hon bilen, som Alanis Morissette, upp i snöiga bergen runt Santiago, till Farellenos. I bilen har hon en intern dialog om att sluta leta efter det omöjliga, ”vive esperando milagros”, det som till slut slår tillbaka på dig.
Örter är bra till allt. I “Hierbas” (videon i början av texten) blir Amapolas ackord en tröst och samtidigt ett bejakande, det är ok att vara låg.
Valparaíso är Chiles mytomspunna hamnstad, som artister från Sting och Calexico till Evert Taube sjungit om. Här sitter killarna i Solución Violeta lugnt bland sina odlingar och sjunger om “Dama Estela”.
Det nya Latinamerika:
Det stämmer att Chile är lågmält, mer distanserat och mindre dansant än flera av de latinamerikanska grannarna. Men vintern är ganska kort och solen lyser nästan varje dag, åtminstone i Santiago och norrut.
Dessutom är Chile inte längre ett land som ligger lite utanför, utan har i högsta grad blivit en del av det nya Latinamerika. Visst har människor lämnat Chile för andra kontinenter, men många har också migrerat hit för att få ett bättre liv. Det påverkar såklart rytmer, toner och berättelser.
Pau, eller Pablo Acuña, är en etablerad artist som nyligen började sin solokarriär. Han lämnade Chile ett tag för London, men tröttnade på mörker och kyla. Där och då skrev han “Depresiont Estacional” där han tillsammans med kuststaden Concepcións indiequeen Dulce y Agraz bara väntar på att vintern är över och det ska sluta bli mörkt klockan fem.
Santiago är för det mesta betydligt varmare. Men det tropiska klimatet hittar du inte ens här, det är faktiskt den enda klimatzon som inte existerar i Chile. Däremot är tropicaliamusiken ständigt närvarande, på gatan, på ”bolichen”, på scenen.
Vicente Cifuentes har gjort om den karibiska bachatan till en chilensk Bachata local och varje kvarter verkar ha en cumbiaorkester. Kolumbia kommer från kusten utanför Atacama, världens torraste öken. Tillsammans med legenden Manuel García (som spelade i Sverige förra året) öppnar de ett gammalt brev i “La Vieja Carta”, en hyllning till alla dem som kämpar för sina drömmar, i det långsmala landet, från öknen i norr till Sydpolen i söder.
Polimá WestCoast är uppväxt i Independencia i Santiago, med kyrkokören och en mamma som är dansare. Pappan kommer från krigets Angola. Idag är han en av artisterna som lyfter inom musikstilen trap, som är en mer introvert form av reggaeton. I “Ultra Solo” sjunger han om att blivit lämnad och ensam, och delar mikrofon med Pailita från Patagonien, längst ner i söder, nära Sydpolen.
(När jag skriver texten inser jag att “Ultra Solo” har tagit över skolgården på min dotters skola, och alla sjunger med i texten)
I en växande våg av gay- och queerartister har reggaeton, electro och new wave rotat sig starkt. Här är Alex Anwandter och Javiera Mena två av förebilderna som har slagit stort utanför Chile. Elnegrojoan kommer från Colombia och i “Pegaitos” gör han natten i modo vampiro moderno tillsammans med Ivy Boy. Patricio berättar stolt att han varit med i produktionen?
Sist av den här måndagens fynd blir en alldeles underbar pärla om att kunna säga nej, även om det skaver. I “Negaciónk” nekar Rosario Alfonso bestämt alla inviter, tills hon hittar vad hon söker, och sjunger så vackert att det gör ont i mantrat ”ay, como duele el amor, cuando no nos resulta y cuando no sucedió es peor”.
“Negación” lägger sig stundvis nära Nina Persson och The Cardigans på deras debut Emmerdale (en av mina absoluta favoriter bland svenska album).
Alfonso blir, med sin minimalistiska rymd, något alldeles särskilt att följa framöver. På UVA Robot omger hon sig dessutom av artister som Diego Lorenzini och Niña Tormenta.
Men vi kan inte lämna Santiago och Chile med olycklig kärlek, så vi bjuder på en klassiker från ett lite äldre avsnitt av programmet La Vitrola.
Chini Araya och hennes band Chini and The Technicians i soffan med “Espacios”, en kärlekssång till de små avstånd och utrymmen vi behöver omkring oss för att må bra. Araya är absolut en av förebilderna till dagens indiescen, kanske Latinamerikas bästa just nu.
