Det var en blåsig kväll i Göteborg och jag kände mig som en karaktär i en Wilhelm Moberg-roman när jag kämpade mig fram i motvinden på Stora Badhusgatan i riktning mot Järntorget. Det var torsdag, men kändes som en söndag, och det var dags för ännu en konsertkväll i den vackra staden.
Senast jag såg L.A. WITCH var i november 2018 då de öppnade för Uncle Acid & The Deadbeats på Pustervik. Los Angeles-trion blev snabbt en favorit när de släppte debutalbumet L.A. WITCH 2017 och i förfjol släpptes den fina uppföljaren Play With Fire.
Det var Klubb 8 och Klubb High Time som stod för värdskapet på The Abyss på Andra Långgatan i Göteborg och det är en mycket mindre scen än Pustervik. Jag älskar att uppleva garagerock på mindre scener. The Abyss hade genomgått en väldigt lyckad renovering sedan jag var där senast. Man har byggt en fin scen och det är tydligt att den har blivit en central punkt i lokalen.
Scentiderna var inte kända för mig så jag missade tyvärr första bandet, men kom i tid till finska Joni Ekman & Koira. Här handlar det om rak rock ‘n’ roll och jag har ingen större relation till dem historiskt, men fick ett tips av en kompis för några månader sedan. De bildades i Tammerfors 2014 och har släppt tre album sedan 2017.
The Doors magiska “L.A. Woman” strömmade ur högtalarna, vilket kändes väldigt passande en kväll som denna, och kort därefter gick de fyra finnarna på scen. De ställde sig bredbent och kastade oss snabbt tillbaka till 1970-talets rockiga glansdagar. Jag upplevde det som en lite trevande inledning, men ju längre de spelade desto bättre blev det och det kulminerade under “Hanttihommiin” som var den enda låt jag kände igen under 45-minuterskonserten. Publiken var verkligen med på noterna och trots att detta är en genre jag inte lyssnar på så ofta rycktes jag också med i glädjen och festen. Detta band bör betraktas som mästare på att dra igång en publik och det var tydligt att de hade minst lika trevligt som oss i publiken.
Joni Ekman & Koira lämnade scenen till tonerna av publikens jubel och Ramones briljanta “Today Your Love, Tomorrow the World” och kvart över nio var det dags för L.A. WITCH att gå på scen. Denna gång var ursprungtrion förstärkt med ytterligare en gitarrist vilket upplevdes som positivt för ljudbilden. De inledde med grymma “Kill My Baby Tonight” och det kändes redan från början som att vi kastades in i ett drama, signerat Quentin Tarantino.
Ljudet var lite tveksamt i början, men justerades tämligen snabbt. Konserten fortsatte med “Fire Starter” och det lät strålande. Temposkiftningarna satt snyggt och vid instrumentalpartierna höjdes volymen på sångerskan Sade Sanchez grymt snygga VOX-gitarr vilket lyfte låtarna ytterligare ett snäpp.
Sedan fortsatte det på inslagen väg, främst med låtar från senaste albumet, och av dessa var det “I Wanna Lose” som stack ut mest. När favoriten “Drive Your Car” en stund senare drog fram genom lokalen var det fulländat.
L.A. WITCH är ett grymt liveband som får bra låtar att växa ytterligare och Sade Sanshez förmåga att fängsla sin publik är alltid lika häftig att få uppleva. Tiden sprang dock iväg och plötsligt avslutades konserten lite abrupt med “Sexorexia”. Jag tror inte att det var meningen att det skulle bli avslutningslåten egentligen, men så blev det när klockan närmade sig tio. Publiken jublade och de fyra musikerna lämnade scenen. L.A.WITCH besfäster sin plats som ett favoritband från Kalifornienscenen i denna genre, tillsammans med La Luz och Death Valley Girls, för att nämna några andra.
Jag lämnade The Abyss kort därefter. Om jag hade varit en häxa hade jag nog kunnat sätta mig på en kvast och tagit mig hem ganska snabbt i medvinden över Bohuslän. Det blev dessvärre istället omvägar på bussar och problem med inställda tåg, men det är en helt annan historia.
