Min relation till Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm, knappt 500 meter från min bostad, är lite speciell. Natten mot 17 maj 1990 brann den nästan till grunden men renoverades och återinvigdes 1995. En vecka efter invigningen döptes min son där. Ibland går jag dit och tänder ett ljus för mina avlidna föräldrar. Det har hänt att jag gått dit för att lyssna på orgelkonsert men aldrig någon som liknat den som Anna von Hausswolff bjöd på i fredags kväll.
Det var också en speciell kväll för mig. Morgonen efter väntade jag på att min sambo skulle komma tillbaka från Kiev där hon arbetat med ryska krigsförbrytelser. Tankar om liv och död som virvlade i huvudet innan jag bänkade mig för att avnjuta Anna von Hausswolffs konsert, hela albumet All Thoughts Fly, med surroundljud.
Albumet tillhörde enligt min ranking ett av 2020 års allra bästa, alla kategorier. Ett konceptalbum med ett tema som kretsar kring den gotiska skulpturparken Sacro Bosco i Italien, med mytiska figurer omsvepta av vegetation nedanför 1500-talsslottet Orsini. Skulpturparken anlades för att gestalta slottsherren Orsinis sorg över sin bortgångna hustru. Anna själv säger sig där ha funnit ”en sorgsenhet, vildhet och tidlöshet” som hon försökt återge musikaliskt. Det lyckades hon sannerligen med och hela verket är ett kvitto på hennes genius, ett imponerande mästarprov.
Det var alltså, som läsaren förstår, med ganska höga förväntningar jag promenerade upp mot kyrkan mellan gravstenar som bär namn som: Cornelis Wreeswijk, Per-Anders Fogelström, Tomas Tranströmer, Michael Nyqvist, Kim Anderzon, Gösta Ekman d.y., P.O. Enquist, Putte Wickman, Lars Gustafsson, Christian Falk, organisten Bo Hansson m.fl. En kulturens ”walk of fame”. Sällskapet av bortgångna svenska genier bidrog ytterligare till att kalibrera stämningsläget. Vi borde vara mer uppskattande av våra geniala konstnärer när de ännu är i livet. Anna är en av dem och har alltid gått på otrampade stigar fram i karriären.
Konserten i Katarina kyrka är den sista i en rad konserter där hon framfört hela sitt sakrala mästerverk All Thoughts Fly från början till slut. Mycket förhandsreklam har gjorts för det surroundljudsystem som används men huvudinstrumentet för kvällen är förstås piporgeln.
Hon har av förklarliga skäl inte släpat med sig den barockorgel som hon använde vid inspelningen av albumet – den står kvar i Örgryte nya kyrka – utan får nöja sig med Katarina kyrkas symfoniska orgel som byggdes år 2000 och som bara till sin fasad är en rekonstruktion av den nedbrunna 1700-talsorgeln. Det här med orgeln i Katarina kyrka var ett stort trätoämne när kyrkan skulle återuppbyggas. Riksantikvarieämbetet ville ha en barockorgel eftersom det varit en barockkyrka, medan beslutsfattarna menade att den symfoniska är mer allsidig och att det dessutom varit en sådan orgel som brann ned, inte originalorgeln. Det där är ju inte bara intressant för orgelnördar utan har också viss betydelse när ett verk för kyrkorgel ska framföras och jag funderar också på om jag kommer att uppfatta skillnad mellan albumets barockorgel och den symfoniska Katarina-orgeln.
Konserten inleds med ett ljud som mest påminner om en gigantisk gruvborr och jag tänker att hon spelat in det från tunnelbanebygget alldeles under kyrkan. Strax följer förstås ”Theatre of Nature” som är ett av de mest fantasieggande spåren på albumet och blir en maffig början på konserten med sin stötvisa framtoning. Här gör också ljudsystemets effekter sitt för att förstärka upplevelsen. Allra mest framträdande blir det ändå under ”Sacro Bosco”. Låga, dova bastoner pulserar, rör sig runt i kyrkorummet och får bänkarna att vibrera, med ”gruvborren” som avslutande effekt. Det drar ned kvällens första applåd.
Det är lite speciellt att inte se artisten som spelar. Nog hade det varit kul att se hur hon jobbade med sitt väldiga instrument. Enligt uppgifter jag får efteråt ska det ha varit tre organister och en del processade ljud därutöver som tillsammans åstadkommit den kraftfulla ljudmassan.
Jag tänker att det inte är melodierna/kompositionerna i sig som är huvudnumren denna kväll. Det är istället att använda instrumentets och ljudsystemets väldiga kraft i kombination med kyrkorummets volym och akustik. Kanske spelar också orgeltypens egenskaper in ändå? Symfoniska orglar skapades ju för att kunna ersätta orkestrar med pipor som imiterar stråkar och blåsinstrument, kontroller för att justera volym och ton, och dessutom fler stämmor.
På albumet framträder själva melodierna mer rent. Produktionen kan förstås ha gjort sitt till men jag inbillar mig ändå att barockorgelns fylliga klang gör skillnad. De toner som kommer ur piporna känns mer som resultat av mänskligt arbete. Trots att det jag hör i kyrkan är live känns det mer maskinellt. Det är den bästa formulering jag kan åstadkomma för att sätta fingret på det.
Totalupplevelsen var ändå stark. Men inte riktigt på det sätt jag hade förväntat mig. Ljudet var överväldigande och imponerande. Fantastiskt maffigt, pulserande in i märgen. Men vad hände med melodierna? Var den vackra men elegiska ”Outside the Gate (for Bruna)”, som jag sett fram emot så att få höra i kyrkorummets akustiska miljö, ens med? Det var den säkerligen men kanske fösvann den bakom ljudväggen?
Det är sådana tankar som flyger omkring i huvudet när jag tar promenaden hem längs kulturens ”walk of fame”.
