Fick beskedet från vår chefredaktör igår på eftermiddagen och lovade att skicka en text så snart som möjligt. Måste tänka lite, låta det landa. Andrew Fletcher, Andy, Fletch, i Depeche Mode har lämnat oss. Det gör ont, och jag har varit dålig på att hålla kontakten.
Men jag glömmer aldrig den vänskap jag kände med den här rödhårige grabben med glasögon, hur viktigt det var under mina första tonår. Någon som såg ut precis som jag. Någon som egentligen är varken instrumentalist eller låtskrivare, men som älskar musiken.
I en tidig intervju med NME gjorde han redan från början klart att “You don’t have to be a great musician to play and get a message out. We certainly didn’t know anything about music.”
Depeche Mode var ett kollektiv, om än dysfunktionellt, där alla har haft en viktig roll. Utan Fletcher skulle de aldrig låta som de gör eller vara den grupp som har överlevt olika stilar, faser och utmaningar. Precis som ”Everything Counts”, everyone counts.
Fletcher var the tall one in the middle, lugn med att stå där mittemellan starka karaktärer som Martin Gore och Dave Gahan. Han behöll sin stil, sin enkla frisyr och vanliga kläder.
Han skrev inte låtarna, ingen ”Shake the Disease” eller ”But Not Tonight”, sjöng mest i bakgrunden, eller som han själv uttryckte det, “Martin’s the songwriter, Alan’s the good musician, Dave’s the vocalist, and I bum around.”.
Han visste att det var han och Vince Clarke som satte bollen i rullning med sitt No Romance in China och Composition of Sound. Han drog in Gore i bandet och de räddade på sätt och vis Gahan från att göra bilstölder.
Även om Fletcher visste att Depeche Mode aldrig skulle fungerat utan honom, det fanns något som skavde. Som medlem i en synthgrupp med mycket material programmerat, blir hans roll inte så tydlig.
“And because I don’t push myself to the fore, many mistake me for the fifth wheel.”
Jag skulle varit precis som Andy, om jag följt min dröm och blivit synthstjärna (men jag skulle nog aldrig hållit på Chelsea).
Glömmer inte första gången jag hörde ”Just Can’t Get Enough” på grannens kassettbandspelare.
På Expert vid torget förstod jag att låten inte var helt ny. Där fanns bara Construction Time Again, och Depeche Mode lät helt annorlunda. Annorlunda än allt jag hade hört fram till dess. ”Landscape is Changing” förändrade allt. ”Everything Counts” var så rätt.
Tidigare under torsdagen kom ett paket med oinspelade kassettband från Punta Arenas, Patagonien. Beställde dem förra veckan, ändå känns det var just idag de skulle komma fram.
Innan jag tog metron in till Santiagos centrum, hann jag spela in ett blandband. Det får heta Andy. Med några av de starkaste stunderna jag delade med honom. Typiskt nog fick inte ”But Not Tonight” plats. Den här gången.
Det blev aldrig någon öl tillsammans. Vi tar den när vi träffas. Han lämnade oss alldeles för ung. All styrka och kärlek till hans fru och två barn.
