Det får nog betraktas som ovanligt att göra livedebut i en central europeisk stad som Köpenhamn tre album in i karriären. Men i söndags besökte Mattiel från USA äntligen Danmark för första gången – och lovade att komma tillbaka.
Kanske är det så att Mattiels karriär delvis uteblivit. Ridandes på vågen av en hypad skivetikett som senare gick i graven på grund av Me Too-kontroverser, plockades artisten sedan upp av ATO och Heavenly. Senare nämnda Heavenly är ett av de större indiebolagen i Storbritannien, med framgångsrika akter som Temples.
Trots det har det endast blivit en större Europaturné tidigare för Mattiel, som också arbetar som designer i sin hemstad Atlanta. Musiken är inget hon kan leva på och att turnera har knappast gått de senaste åren. Hon har varit fast i ett stadium innan genombrottet, där man enbart kan leva på konstant turnerande och försäljning av merch.
När hon står på scenen på Loppen i Köpenhamn framstår hon ändå som en stjärna. Ouppnåelig och smått magisk. Tillsammans med Jonah Swilley (bror till en av medlemmarna i Black Lips) framför de ett axplock av låtar från hela deras diskografi. Jag säger “deras”, eftersom Swilley numera är en fullvärdig medlem som inte bara producerar utan även skriver alla låtar tillsammans med Mattiel Brown på sång. Det är verkligen uppskattat att en artist tar hänsyn till att publiken kanske inte bara vill höra de allra senaste låtarna – även om det oftast är dessa som känns mest inspirerande att framföra.
Som support till Mattiel får vi höra kanadensiska singer-songwritern Le Ren som släppte den fina EP:n Morning & Melancholia på anrika Secretly Canadian för två år sedan. Det var en avskalad och countryinspirerad skiva som ekade svagt av Iron & Wine och Vashti Bunyan. Sedan dess har hon tydligen släppt ett album som jag missat. På Loppen spelar hon låtar från både debut-EP och förra årets Leftovers.
Det är ett stämningsfullt framträdande och passande för en söndagkväll. Det får dock inte energinivån i den glesa publiken att stiga markant. Låtarna känns mindre spännande i avsaknad av den vackra produktionen från inspelningarna och ett mycket stort fokus hamnar på texterna. Och Le Rens texter är fina, men i jämförelse med Mattels mångbottnade låtar känns det tyvärr lite enformigt.
Mattiel kommer in på scenen och överraskar mig till en början genom att bara vara en duo. Trots att de spelat in alla skivor på detta sätt hade jag ändå förväntat mig att de skulle ha ett liveband med. Soundet blir såklart väldigt annorlunda mot de första två albumen som mestadels använder sig av liveinstrument. De har ett backtrack och det enda som framförs live är Jonahs gitarr och Browns röst. Den senare är dessutom belagt med delay och andra effekter, som får Mattiels röst att framstå som entonig och distant på vissa låtar.
Egentligen ser jag ingen anledning till att denna uppsättning av bandet lika gärna hade kunnat bestå av bara Mattiel Brown på både sång och gitarr. Ser man till medlemmarnas utstrålning så känns Swilley också ganska överflödig, tyvärr. Alla äldre låtar har återskapats för att kunna framföras i detta format. Det gör tyvärr att de tappar något av deras ursprungliga nerv och känsla – en känsla som framför allt var påtaglig på Mattiel från 2017.
Rent generellt så har gruppen rört sig bort från det råa och opolerade sound de hade i början, som fick dem att förknippas med Mike Mogis-producerade akter som Bright Eyes eller First Aid Kit. Rösten spricker sällan, känslorna blir mer överslätade samtidigt som musiken blivit mer traditionsenlig rock. Att döma av en intervju i Marvin, så är det en helt medveten utveckling. Mattiel har velat komma bort från alla retro-kopplingar på det senaste albumet Georgia Gothic, som kom ut för bara några månader sedan.
Trots att publiken kanske reagerar bäst på de äldre låtarna, som vi har lärt oss att älska, är det helt klart de nyare låtarna som passar bäst att framföras med backtrack. Inte minst inledande “Jeff Goldblum” som även öppnar nya albumet. Upptempospåret “Lighthouse” och förra årets singel “Those Words” får också stämningen att lyfta några nivåer. Ljudteknikern har svårt att få en balans i soundet men mot slutet av konserten låter det riktigt riktigt bra. Mattiel spelar även skivans avslutande låt “How It Ends” och då kan man se några i publiken dansa så smått.
Trots att det inte är jättemånga som orkat ta sig ut en söndag för att se Le Ren och Mattiel kommer hon in för att tacksamt extranummer. Med bara akustisk gitarr och sång framför hon och Jonah bland annat kvällens bästa låt “Keep the Change” från förra skivan. För mig känns det lite som en temalåt för Mattiel som sammanfattar Browns musikaliska karriär och framtidsutsikter. Det är en låt som kunnat föda stora framgångar men som också blivit så viktig just kanske för att den inte gjorde det. Mattiel är fortfarande en välbevarad hemlighet bland den skara fans som kommit till Loppen denna söndag.
Taylor Swift må ha stulit idén till “The Man” från Mattels video för “Je Ne Me Connais Pas”, och kanske är det den bästa kritiken man kan få. Jag vill hellre lyssna på någon som blir stulen av än någon som stjäl från andra. Förhoppningsvis kommer Mattiel att fortsätta att göra musik och att hålla löftet att komma tillbaka till Köpenhamn. Och förhoppnings har de fortfarande inte blivit för kända och viktiga för att spela på Loppen.
