Göteborgsbaserade Nicholaus Sparding – med ett förflutet i hyllade Love Is All – släppte nyligen soloskivan You And Me And Everything We Love. Ett atmosfäriskt album präglat av mycket rymd, starka melodier och personliga texter. HYMNs Daniel Andersson kontaktade Nicholaus för en intervju.
Vem är Nicholaus Sparding?
– Född och uppvuxen i Borås, och boende ett par år på Rhodos. Flyttade till Göteborg -97, pluggade massor av A-kurser på GU för att få studielån och missade alltid att ta de sista 5 poängen på grund av någon turné. Hade svårt att bestämma mig för vad jag ville göra, eller kanske ännu svårare att avgränsa mig. Det var mycket musik men också teater, plugg och klubbarrangemang. Till slut, efter 5 års universitetsstudier, landade jag på Kulturverkstan och fick en praktisk utbildning som kunde binda ihop alla mina erfarenheter. Nu jobbar jag på Backa Teater och trivs med det mesta.
– Men om frågan bara är ”vem jag är” så är svaret att jag inte riktigt vet men det är väl helt i linje med att behöva utforska sånt genom exempelvis musik, arbete och prat.
”Jag är ingen virtuos på något instrument men kan hantera tillräckligt många för att göra en platta helt enkelt”
Berätta om din musikaliska bakgrund. Jag gissar att det finns mycket att prata om.
– Musik var mitt tidigaste intresse. Jag lärde mig piano hjälpligt när jag var 7 och började genast skriva låtar. Gitarren kom senare, typ när jag var 13 tror jag. Hur som helst var och är mitt fokus på stycken eller låtar – helheter. Jag är ingen virtuos på något instrument men kan hantera tillräckligt många för att göra en platta helt enkelt.
– I tonåren var jag med i olika band och efter flytten till Göteborg blev jag medlem i ett band som hette Girlfrendo, där några av medlemmarna senare skulle bilda Love Is All. Samtidigt började jag spela percussion med José Gonzàles och var ute på olika turnéer med honom under några år. Fast jag var egentligen inte en särskilt begåvad bongospelare, men vi hade kul.
– Vi, det vill säga Love Is All, blev signade av New York-baserade skivbolaget What’s Your rupture? i mitten av 00-talet och efter vårt första albumsläpp följde ett stort intresse från europeiska bolag vilket ledde till att vi till slut hamnade på Parlophone i England. Love Is All blev på heltid och vi turnérade i stora delar av världen och spelade in ytterligare två plattor. Jag hade då tre barn och det började bli svårt att vara hemifrån i den utsträckningen. Det är en ganska klassisk historia egentligen.
– Jag har egentligen aldrig slutat med musik, bara inte släppt ifrån mig nåt.
Finns det några planer på att släppa nytt med Love Is All?
– Vi pratar ofta om att vi borde ge oss på det igen. Vi får se vad som händer framöver.
Du är aktuell med soloskivan You And Me And Everything We Loved. Förklara albumtiteln.
– Albumtiteln You And Me And Everyrjing We Lovedär en hyllning till det liv jag har haft med min fru och de barn vi har fått glädjen att vara med. Albumomslaget är en semesterbild tagen av min son. Den symboliserar väl just den tacksamheten i en bild på sätt och vis. Vi hade haft en underbar kväll, vi bestämde oss för att hoppa i havet, barnen stod på stranden och skrattade. Livet när det är som bäst helt enkelt.
Vilka är dina främsta influenser? Har dessa förändrats med åren?
– Under tidiga tonåren fanns det egentligen bara två band, Depeche Mode och The Cure. Det är lustigt hur viktiga de åren är när det kommer till influenser. Martin Gores och Robert Smiths tonspråk kommer jag inte ifrån hur jag än anstränger mig.
– Senare blev det David Bowie och Spiritualized som hamnade i nästan samma kategori. Andra influenser som jag inte tror tar sig uttryck i det jag själv skriver men som har varit viktiga för att de har ett säreget uttryck är Kate Bush, Mazzy Star, Velvet Underground, Nick Cave, Neil Young, LCD Soundsystem med flera, med flera. Det är ju oändligt många band och artister så klart. Men är det några som har format mig och det sätt musik kommer fram när jag skriver så måste jag nog säga att det frivilligt eller ej är Martin Gore och Robert Smith.
– En annan influens, just till plattan jag släppt, är Ola Julén och hans diktsamling Orissa. Den berör mig på djupet och en av låtarna ”One Last Fall For O.J.” är en syftning till honom och hans akuta längtan efter hösten. Det är en improvisation i tre spår. Jag rekommenderar alla att läsa diktsamlingen.
”Jag lämnade inte ens låtarna för mixning eller mastring utan ville ha hela processen i egna händer”
Har du arbetat länge med skivan?
– Nej, jag och min fru satt på en uteservering i maj 2021 och då satte hon upp en deadline till 7/5 2022. Jag hade några låtar påbörjade då men resten började jag med i november förra året. Jag satt hemma på kvällar och helger för att hinna helt enkelt. Jag ville också testa att inte blanda in någon i processen för att ta reda på hur jag låter utan inblandning – så det snabbade nog på processen. Jag lämnade inte ens låtarna för mixning eller mastring utan ville ha hela processen i egna händer.
– Min familj fick förstås höra – Alma, min dotter är ju med och sjunger på några låtar så det var ju oundvikligt och Josefin Östlind som sjunger på ”And the cover fell off” och har skrivit text till ”The white room”.
Det är som sagt flera från din familj som är med på skivan. Du nämnde bland annat Nemo Sparding som tagit omslagsfotot. Blir det mycket musiksnack runt middagsbordet?
– Ja, det finns väl ett särintresse för musik i familjen. Nemo skriver ju och producerar sin egen musik och släppte en fullängdare när han var 16. Det kommer en ny i höst, Alma utbildar sig inom sång och har börjat skriva egna låtar så det finns gemensamma beröringsytor helt klart. Men det är långt ifrån det enda samtalsämnet.
Vad händer i vår?
– Jag har en ny deadline så jag börjar väl på nästa platta under våren. Jag släppte ju utan att förvarna så det blir nog inget live. Det är fullt ös på Backa Teater inför höstens produktion och alldeles strax ska jag plugga samhällskunskap med min dotter Zoe. Våren innehåller allt möjligt helt enkelt.
