Hösten 2014 sa de hejdå och avslutade därmed femton år som ett av de viktigaste chilenska banden sedan demokratin kommit tillbaka.
Los Bunkers var influerade av nittiotalets britpop men var mer öppet politiska. Gruppens kärna, brödraparen Dúran och López växte upp i musik- och universitetsstaden Concepción vid Stilla havskusten. Här influerades de av lokala band som Los Tres, Emociones Clandestinas och Los Santos Dumont. Det levande musiklivet och det regniga kustklimatet, men också den brittiska arkitekturen och efternamnen på fabrikörerna, gör att staden gärna jämförs med Manchester, Seattle eller Glasgow.
Los Bunkers blev, precis som Los Tres, stora i hela Amerika och tillbringade mycket tid i Mexiko.
Under de sociala protesterna, el estallido, dök gruppen upp inför hundratusentals demonstranter vid Plaza Italia i centrala Santiago. De spelade bland annat en av deras första låtar, ”Miño”, som handlar om en fabriksarbetare som, efter lång tids obesvarade protester mot sin arbetsgivares farliga arbetsmiljö, tände eld på sig själv utanför presidentpalatset La Moneda.
För ett par veckor sedan annonserade Los Bunkers en återföreningskonsert på Estadio Santa Laura under 2023, och biljetterna tog slut direkt. Det här är stort! För svenskar går det här nog närmast att jämföra med en återförening av Kent!
Francisco Durán har tillsammans med sin bror Mauricio haft pågående projekt som Lanza Internacional i Mexiko där de samarbetade med bland annat gitarristen Andrew Innes från Primal Scream.
Alldeles nyligen släppte Francisco Durán sin solodebut, Lunar. Låtarna är skrivna under instängdheten i pandemins México City. Albumet inleds med de två singelsläppen, Charlie Garcia-riffiga ”Bus” och melankoliskt indiepoppiga ”El Instante Más Pequeño”.
Produktionen håller samman och är konsekvent trots att det ryms synthpop i ”Rompecabezas” rockriff, sköna akustiska Kalifornien-ackord i ”Consecuencia” och klassisk åttiotalsproduktion i avslutande ”Mi Prisión”.
”Rompecabezas” inleds med ”te queda mucho por hablar y a mi no muchas ganas de escuchar” (du har mycket kvar att berätta och jag har inte mycket lust att lyssna). Textraden visar Duráns (och Los Bunkers) introverta personlighet som är så typiskt för Chile, trots omvärldens bild av sydamerikanen som extrovert och spontan.
”Mi Prisión” börjar med ett ”sácate las botas al entrar” (ta av dig stövlarna innan du kommer in) som om Durán plötsligt befann sig i Sverige.
Den här plattan kan absolut vara dörröppnaren som tar chilensk indiepop in i de svenska hemmen.
(Marcus Nilsson är musikskribent i Santiago de Chile och bloggar på 30minutossantiago.wordpress.com)
[República Independiente de Musica Popular, 22 april]
